Julisar

Nu har jag köpt de första julklapparna. Jag tror inte att jag varit ute i så god tid på flera år, om någonsin! Men som den näthandlarälskare jag är har jag funnit bästa grejerna. Mer säger jag inte.....

Med styvbarn med familjer (och då också en mamma till dem som vill ha ett ord med i laget), eget barn med pojkvän och bästa svärföräldrarna så är det ett evigt pusslande för att alla skall bli nöjda och utvilade. Jo, tjena!
Förra julen var både jättebra och ledsam. Alla bitarna föll inte på plats, kan man säga. Så är det då man har olika syn på hur man skall fira jul. Det är inte alltid så lätt att få till det, även om jag och Gubben försöker så gott det går.

I år tar vi nya tag. Så nu jäklar är jag i alla fall på gång med julisarna!

Vakentid.....

Den sömnen, den sömnen...Vilken skit att vara så lättväckt som jag är! I natt/morse vaknade jag av värsta knarr/gnirk/brak/larmet. Satt mig käpprakt upp i sängen. Bredvid mig sov Gubben lugnt vidare...Jag sa rakt ut i luften; Va faan var det där? Hrmfmpf, sa min snarkande Gubbe.
Vad det var som lät har jag fortfarande inte listat ut, men det lutar åt saltbilen. Det varnades ju för blixthalka under tidiga morgonen.

Jag fattar inte hur han kan ha en sån djup sömn! Det har inte jag haft sen tiden före jag fick barn för trettiotre(33!!!) år sen. Minsta lilla knäpp så vaknar jag. Eller då Syrran kommer klivandes över bröstet på mig för att lägga sig tillrätta. Och biter mig näsan. Eller då Skrållan jamar på bottenvåningen mitt i natten och frågar var vi är, och sen kommer tassandes(jodå, jag hör det också)hela vägen uppför trappan och jamar jättehögt för att lägga sig TÄTT intill mig...och spinna. Eller då Lummi kommer upp i sängen och SLÄNGER sig under täcket, snurrar ett varv, suckar jättehögt och somnar...Eller då Klinga ligger raklång, mellan husse och matte, på rygg, med benen spretandes åt alla håll. Då sover Gubben gött.

Så hade jag just somnat då mobilen skällde. Ja, den skäller, efter att jag lagt in nya ringsignaler. Vad är mer rätt än voffeskäll? Eller kissemjau?

Klockan var 7.42.

Jobbet.

Fötterna gjorde hyfsat ont, inte MYCKET ont, som tidigare, så jag bokade ett pass. Core boll. 

Tänkte det kunde vara bra för min onda kropp. Helt fel, visade det sig. Min utmattade själ fick nog ganska omgående. Blev grinig då jag inte orkade de, i och för sig, allt annat än enkla övningarna. Normalt har jag inga problem att utföra komplicerade rörelser(överrörlig juh) men inte då jag är inflammerad och överbelastad i lederna. Då bli mina rörelser sega och försiktiga. Rörelserna var dessutom till för akrobater...
Märks det att jag fortfarande är sur?

Nåja, jag får skylla mig själv som trodde det skulle gå, men å andra sidan var jag ju tvungen att prova. Kroppsrörelse är det bästa för min stela och onda kropp men det får vara måtta på rörelserna. Cirkusövningarna får vänta...till mitt nästa liv, minst.

Vovvarna får sig några ordentliga prommisar istället. Det klarar jag av både till kropp och själ. Dagsljuset är guld värt så här i trista november. Sen eldar jag i brasan hela dagarna. Tur vi har så mycket ved!

En bra sak, förresten. Har funnit bluetoothgrejen! Den har på ett mystiskt sätt satt sig på ett annat ställe i datorn....Min Gubbe hade INGEN ANING om hur den hamnat där.....

Ja, ja, skit samma, jag skall inte ha rättegång, utan är nöjd om den sitter på rätt plats nu så jag kan lägga in mina bilder.
Nästa dator skall ha inbyggd bluetooth så jag slipper detta. Jag har ju sagt att då min gamla trotjänare laptopen ger sig in i den eviga datorvilan så köper jag en ny, inte förrän då. Fast jag är lite sugen på en Ipad....Nåja, får se vad det blir.
Men kära gamla "lappen" kämpar på, stånkar och stönar, men vägrar släppa taget. Den vet väl att matte inte överger den och ersätter den förrän den har lagt locket på, gett upp sina sista Megabyte och gett sig av till Cyberspace.
Så tills dess hänger vi ihop, han(såklart är det en han) å jag! Vi har ett härligt hat-kärleksförhållande, har hängt ihop i massor av år och liksom känner varann. Då jag svär extra mycket så vips, skärper han till sig och stånkar vidare. Då jag blir riktigt sur och loggar ut, så gör han sitt allra bästa för att INTE bli utloggad utan ger mig en chans till att stänga av...eller göra ett nytt försök att surfa och se då får han visa att han minsann fortfarande har lite till att ge!!

Bränd i kanten?

Ibland slår livet knut på sig själv. Som för mig. Just nu. Från att under hösten ha haft hur mycket energi som helst till ingen, och jag menar INGEN alls.

Mina kroppsliga hinder med den trista Ehler Danlosen kom smygande, men den har jag lärt mig känna igen och trotsa, nåja, men jag vet vad jag skall göra, blir inte panikslagen längre då värken gör sig påmind. Har därför fokuserat på den och inte känt efter i övrigt hur jag egentligen mår, i själen, alltså.
Vet inte när det började men det har nog smugit på allt eftersom, liksom skuggat mig under en tid, och jag har inte haft tid att kolla över axeln...

För några veckor sén började jag känna ett tryck i bröstet. Skit, en låsning i bröstryggen, tänkte jag. Så brukar det vara. Men sen kom en ljudkänslighet över mig ibland, yrsel, då jag satt vid datorn låste det sig i skallen på mig-klarade inte att göra det jag förut gjort rutinmässigt, kände mig inte så glad heller, jag som brukar ta det mesta med en klackspark.

Så har jag blivit riktigt jävla irriterad på folk, både ungar och vuxna. Vill inte vara sån. Usch och fy för såna människor! Såna tål jag inte själv, juh! Så blev det bättre men så för några veckor sen kände jag mer och mer att, shit, vad händer? Jag fick hjärtklappning av allt oväsen!!!
Kunde inte koncentrera mig, satt ibland långa stunder och glodde ut genom fönstret. Med stängd dörr.

Till saken är att jag alltid har dörren öppen, tycker inte om att stänga om mig. Vill nån mig något så är det bara att komma in. Dessutom slipper jag knackandet...Men på senare tid har jag alltså stängd dörr. Det känns som att gömma sig, men ljudet....

Men det kom folk hela tiden och knackade...Jag fick ingen ro, inget blev gjort, alla bara frågade en massa, jag skulle ta beslut, lösa de mest konstiga saker, sen rusa iväg och fråga om nåt, men vem? Och varför? Helt plötsligt stod jag i fel ända av skolan och funderade på vad jag gjorde där...Och sen tillbaka för att börja med nåt annat, som blev åt pipan för då kom nån och ville veta nåt, sen öppnade jag mejlen och skrev ut - utskriften måste hämtas en bra bit från mitt rum, rusade efter den men blev stoppad på vägen av en som ville veta nåt, vilket gjorde att jag glömt bort vad jag var på väg att göra innan ....Och så kom en lärare och ville ha en vikarie, och sen kom nån som var ledsen, ville ha tröst.
Det viktigaste jobbet jag har är ju att vara tröstande, ge en hjälpande hand. Och efter nåt sånt så måste man ju följa upp om man kan göra nåt för personen. Sen har dagen gått. Nästa dag likadant, och nästa och nästa...

Så här har det varit länge för mig, men jag gillar ju det! Jag tycker om att ha viktiga uppgifter. Vara en kugge i det stora hjulet. Underlätta för alla. Därför fattar jag inte vilken del av mig som INTE tycker om det? För annars, var finns problemet?

Jag vet såklart att jag har mycket att göra. Och att jag inte hinner med det som jag helst av allt skulle vilja hinna med; Biblioteket. Det är numera en utopi. Jag beställer böcker, det är det enda jag gör. Gör dem i ordning gör min assistent, som i dessa dagar är en livlina.
Att göra i ordning temahyllor, planera nåt projekt med lärarna, eller ens hjälpa ungarna då de vill låna sköter också min assistent. På gehör, eftersom jag inte hunnit sätta henne in i arbetet som jag skulle vilja. Men hon gör så gott hon kan. Och det är alldeles nog.
Scannern som skall underlätta för oss är inte installerad för det strular och jag har inte hunnit läsa igenom manualen -den är på 72 sidor..
Att ha ansvaret för vikarierna är också görkul. Men samtidigt har det suddat ut gränsen mellan fritid och jobb. Jag får sms eller samtal vid de mest skilda tillfällen. Skall lösa allt mellan himmel och jord i omklädningsrummet på gymet, eller då jag är ute med voffs och t o m då jag gått till sängs för kvällen.

Ja, träningen ja. Den orkar jag inte med. Därför har jag ondare än nödvändigt i kroppen. Då jag blir stillasittande blir jag ju stel och öm i alla leder och muskelfästen. Då är konditionsträning det bästa även om det gör j-igt ont de första minuterna. men för konditionsträning krävs energi och motivation.
Saknas just nu PUNKT

Skulle vilja få till en liten humoristisk knorr här på slutet, men det står dretstill...

http://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

Jolly good!!

Nu är det officiellt!! Jag är tant!

Om man som jag, alltid sett som en kratta och behövt glasögon eller linser för att överhuvud taget se nåt mer än suddiga konturer, så har jag inte ens tänkt på det där med ålderseende. Vadå, hur många seenden finns det egentligen, liksom? Man ser dåligt, so what? 

Jag har kryssat mellan toriska linser och vanliga i många år, men eftersom mina brytningsfel ändå inte gått att korrigera fullt ut, så undrade optikern för några år sen om jag skulle klara mig UTAN korrigering då mitt ålderseende debuterade. Vi provar, sa jag. Det är nämligen så, sa min optiker att han dessutom har underkorrigerat mitt synfel till -6,00 på båda ögonen i stället för -7,25 som är det korrekta, eftersom jag då inte behöver så starka läsglasögon och ibland kan klara mig helt utan, beroende på dagsform. 

Helt otroligt att mat, vila, sinnesstämning och till och med väder kan ge resultat på synen, men så är det, sa han. Han har alltså gett utrymme för astigmatismen...

Idag har jag hämtat mina nya linspaket för ett halvår. Då jag skulle betala föll min blick på stället bakom expediten; Ett ställ fullt med senilsnören....

Jag frågade lite försynt;

-Är det nån som köper såna där senilsnören nu för tiden?

 -O, ja, utbrast hon! Och särskilt ungdomarna har börjat köpa dem!!

-Hmmm, sa jag.

-Jag ser ett glittrigt snöre därborta, det skulle väl passa mig, flamsade jag.

-Absolut, sa hon, det är ju det sista också.

DET avgjorde saken! Skall jag ha ett senilsnöre så skall det baske mig inte vara nån dussinvara.

Nu är jag stolt ägare till ett chockrosa pärlsenilsnöre som jag med stolthet skall bära på jobbet!

Hemma har jag glasögon i varje vrå så där behövs inget snöre. 

Detta är en milstolpe i mitt liv, att erkänna mig som medelålders...t a n t. 

Puh, nu har jag sagt det. Det är numera officiellt, Tant Anja. Får vänja mig vid min nya titel, men det är bara att tugga i sig. Tro nu inte att jag har svårt med min ålder, har aldrig haft åldersångest, alla åldrar har sin tjusning, men då det gäller de kroppsliga ålderstecknen har jag inte riktigt hängt med. Men det kommer. Allt eftersom, liksom. 

Fast i mitt jobb är vi i så olika åldrar att gränserna suddats ut. Det är härligt, men samtidigt så krockar det oerhört då man kommer in på vissa ämnen. Man kan verkligen känna sig stenålders i vissa lägen, men samtidigt så kan man ge visdom. Men jävlar så det där lät, ha ha!! 

Erfarenhet, är väl ordet, läran om hur man gör rätt eller fel, helt enkelt.

Om man ändå kunde vara mild och fin.....och lagom tjock...

Inte varje dag som jag frivilligt går med på att lyssna på hårdrock i 60 minuter, men idag var det hårdrockstema på spinningen, med musikvideo och allt. Gubben tycker ju detta oljud är bra, och jag tycker spinning till musikvideo är attans kul, så jag det blev en hyfsad kompromiss.

Och det var oväntat lyckat, trots den tidiga förmiddagen. Jag har svårt att komma igång så tidigt som klockan 10.00 nu för tiden. Benen var riktigt stumma i början och pulsen var långt upp i halsen...tillsammans med frukosten. 

Jag kan väl inte neka till att jag blir lite full i skratt av dessa hårdrockares utspel. Kan inte för mitt liv tycka ett denna musikform är annat än stressande. Måste ibland stänga av bilradion om det spelas hårdrock. Får hjärtklappning och lite lätt illamående. Ja, det är säkert! Nån enstaka låt går bra, de som är åtminstone aaaningen melodiösa. 

Men med musikvideon till kunde jag fokusera på videon istället. Tittade lite på Gubben bredvid ibland. Han tittade rakt ner i golvet istället för på filmen. Jag frågade efteråt varför han knappt tittade på filmen. Han svarade: "Jag blev ofokuserad av att titta på filmen! Var tvungen att koncentrera mig på musiken istället! Tänk så olika man upplever samma sak. 

Instruktören gjorde också passet till en riktig femetta! Hon har verkligen överraskat mig med att ha blivit tuffare och mer rivig än förut. Jag hade ju inte varit på hennes pass på länge, ända tills hon hoppade in på Petras pass och körde värsta bästa passet med musikaltema blandat med cykel! 

Hon har tyvärr många lunchpass och de kan jag ju sällan gå på.

Nu till nåt mindre roligt, nåt som faktiskt har stört mig under hela da´n. Har gjort mig mer och mer irriterad ju mer jag tänker på det.

I omklädningsrummet efter passet pratades det om passet, alla var härligt trötta men positiva till sinnet. Även jag. Så kommer en kvinna fram, en som jag i stort sett bara känner till utseendet, vi har sagt Hej och Hej då, i stort sett.

Hon frågar; Har du ändrat kosten, eller nåt? Jag svarar; Jo, jag har dragit ner på kolhydraterna. Äter mer än jag gjorde förut men har gått ner några kilo på köpet. Är mycket piggare och mår över huvud taget jättebra; -Hur mycket har du gått ner egentligen, jag trodde du var sjuk, jag....

Det här är inte första gången som jag råkar ut för liknande kränkning pga mina tappade 6 kg!!!  Ja, jag känner mig kränkt, så in i helvete kränkt!!!! Och värst av allt är att det ibland är av människor som jag högaktar, inte trodde detta om. Jag själv har ALDRIG, och kommer ALDRIG att säga dylikt till en människa oavsett om hon/han gått upp eller ner i vikt!! Om man är så in i h-vete orolig för anorexispöket så får man väl ändå vakta sin tunga och inte säga vad som faller en in. Om det nu mot förmodan skulle vara så att jag hade värsta ätstörningen, skulle jag då säga: -Du vet jag har ätstörning jag, och har det jättesvårt i mitt förhållande också, kan du hjälpa mig här och nu? Vad f-n skulle de göra då? Jo, jag vet. De skulle sticka med svansen mellan benen och skvallra bakom ryggen! Nu har jag som sagt ingen ätstörning! Jag är lyckligt välmående i min 6 kg lättare kropp!! Men de som sagt nåt positivt om detta är mycket få...

Eller är det avundsjuka? Om jag nu smäller i mig en massa skitmat så jag går upp de där 6 kilona, kommer då samma människor komma och fråga; Har du ändrat kosten? Tycker att du svällt ut lite...

Fan heller nån gör! Men man anser sig ha rätt att rynka pannan och se bekymrad ut bara för att jag kanske inte var en jättetjockis förut, men nu är det så jag inte mådde bra i den kroppsformen och med den kosthållningen. 

Är det så himla svårt att fatta? Jag får i mig så himla bra mat nu för tiden, först och främst via vår fantastiska skolrestaurang(tack Tina och resten av kökshäxorna) sen är det faktiskt mycket enklare att äta rätt än att äta fel för mig. Kort sagt, jag mår så in i h-vete bra, förutom då jag får såna här negativa kommentarer.

Sen är jag, om nån nu tror jag trots allt har nån ätstörning, utbildad i friskvård och har alltså jobbat med kosthållning och träning. Min viktminskning har pågått sen i mars med hjälp av en utmärkt app vid namn Shape up club. Med sunt förnuft kommer man långt. I mitt huvud finns inga "metoder" utan god kosthållning och inspirerande träning. Balans, helt enkelt. 

Faan, jag är fortfarande så irriterad så det finns inte! Varför kan ingen fatta att man kan vara sund i hjärnan OAVSETT om man är storväxt eller liten till växten? Man kan må bra i en stor kropp, men också i en liten. FRÅGA inte, samtala som om det var vilket fikaprat som helst. Det är DÅ, och just DÅ, man får reda på hur en människa mår!