Tomtarnas return

Min arma kropp är helt värkbruten! VARFÖR får jag sån helvetisk träningsvärk så fort jag gör nåt annorlunda? Eller, förresten, då jag gör vad som helst! HUR skall jag göra för att inte få denna näradödenupplevelse efter varje träningspass. Hur gör alla andra träningsmänniskor? Jag märker inte att de skrider fram som en skitnödig anka likt mig. I fredags dristade jag mig att boka Kettlebells, har varit lite rädd för detta pass eftersom det ser lite hejdlöst ut då man tittar på. Jag och min överrörliga kropp, ni vet. 

Men nu passade tiden, och dessutom var mitt favvopass popspinningen, fullbokad. Och jag kände att jag verkligen behövde röra på mig. Det har varit lite si och så med träningen en tid...

Passet var jättekul! Bra instruktör i Rasmus, tillika min väninnas son. Riktigt bra uppvärmning, kul som f-n och övningarna var skitkul, inspirerande och kändes hur bra som helst...nja, kanske inte i min högra axel som har bråkat med mig en tid, men annars så. 

I går morse kunde jag knappt lyfta kaffemuggen.

Än mindre gå med raska steg.

Under dagen blev det värre och värre....och värre. 

I natt vaknade jag av att jag inte kunde vända mig i sängen. JÄVLAR!!! Allt som inte sker i normalnivå är "över min förmåga" idag. Hundarna har fått långsamma miniprommar. 

Men skam den som deppar ihop. Jag har grejat istället. 

Förra helgen gick min symaskin sönder. Faan! Jag hade en halvfärdig tunika och dessutom tyg till kuddfodral och gardin som jag tänkt göra typ NU. Dret, helt enkelt. 

Min bästaste svärmor lånade mig sin symaskin. Fick den i torsdags, men hann såklart inte sy nåt under veckan. Dagen därpå fann jag en massa metalldelar på vår uppfart. Blev först f-bannad och tänkte att ungarna slängt nåt, men då jag tittade närmare så var det symaskinsspolar och nåt som verkade vara en specialpressarfot. Hm....Rotade i snöblasket och fann flera spolar. Men vad är nu detta? Tänkte jag. Hur har detta hamnat här? Jag fick ju bara maskinen och sladden. 

På kvällen fick jag reda på resten. Gubben hade kört över en låda med grejer, han trodde de var skrot och slängde dem i soptunnan! 

Jag rotade i soporna och fann alltihop, helt men blött. Och tänk, allt fungerar!

Idag har jag sytt färdigt min tunika. Ett kuddfodral hann jag också med. Och då jag ändå var igång så gjorde jag mitt första försök i dekoupageträsket. Och det var ingen lätt lek!!! Oj, oj, där finns det nåt att öva på. Men jag ger inte upp. 

Shit, så svårt det var att få det fint! Den andra gör jag en annan dag.
Måste hämta andan...

Igår var dagen då tomtarna äntligen skulle fram. Plockade fram lådorna men ve och fasa; Tomtarna räckte inte till!! Fattar inget. De har ju räckt förut, juh!

Måste köpa fler, helt enkelt. 

I morgon är sista arbetsveckan innan juluppehållet. Välbehövligt. 

Julfunderingar mm..

Tänk, igår kväll fann jag mig sittandes i soffan, sovandes!! Från början satt jag i soffan och stickade, såg på "Tack för musiken" och så helt plötsligt såg jag eftertexterna på en långfilm! Men tjena, alltså.
Det verkade ha varit en bra film, i alla fall då man såg alla skådespelarna som deltagit.
Nåja, så kan det gå efter en arbetsvecka.

Vi har haft sovmorgon, alla husdjur och jag. Först vaknade jag dock vid 6.30 som vanligt. Men vadå, jag har ju gått upp vid den tiden i 17 år minus helgerna. Men ibland kan det ju diffa....

Lummi är en riktig krutgumma måste jag säga! Att hon igår fått fyra tänder utdragna verkar inte bekymra henne nåt vidare. Det är nog mest matte som bekymrar sig. Vovven spyr visserligen lite då och då, men det är biverkningar av medicinen.

Jag hade en plan för denna dag, men som vanligt stöp det vid 12-tiden. Nåja, jag behöver lära mig att vara mer flexibel och då var den här dagen perfekt för "omorganisation".
Att äta "riktig" mat har ju aldrig varit prio ett för mig då Gubben är borta på äventyr, men nån enstaka gång får jag nån sorts spark i baken och gör "RIKTIG MAT".
Här skall ni få se på grejer. Jag har dessutom experimenterat med ingredienserna(vilken överraskning...)...
Här kommer receptet på min GLUTENFRIA PAJ(kolla Tina)
Kör i matberedare:
1 dl rismjöl
1 dl sojamjöl
lite salt
en skvätt vatten
ca 75 gram Milda smör & rapsoljamargarin
Fyllning:
Fryst bladspenat
Fetaost
Turkisk yoghurt blandad med 1 ägg
Flingsalt efter behag
Chilimix(jag tappade burken så jag vet inte hur mycket det blev, men det blev bra, så mitt tips är, tappa burken lagom mycket från pajen så blir det säkert bra...)
Såklart kan man fylla med vad man vill.
Bottnen blir jättespröd och fin!!

Perfekt konstisens!

Kanske lite dålig färg...men jag var hungrig, juh!

Hade tänkt mig ut att köpa julklappar idag, men en liten vit vovve satt P för detta. Mina kontanter åts snabbt upp på Ulvsby smådjursklinik. Nåja, det gör inget eftersom shoppande i affärer inte är nåt som jag längtar efter. Jag får nätshoppa, det gillar jag MYCKET! Man får allt på en och samma nota. Bra, tycker jag. Och att hon mår bra är mest värt i världen just nu.

Idag har jag istället städat, bytt i sängarna, tvättat....men vänta nu, det där var inget ovanligt...
Men skottat snö var väl ovanligt ändå?

Nu har jag baske mig myst till det ordentlig

Man kan inte bara tänka på sig själv. Förra året var en bra jul...trots vissa ledsamheter. Min goaste i världen styvdotter bjöd oss hem till sig och familj och där träffades hela släkten på eftermiddagen och tog emot TOMTEN till alla barnens stora glädje! Det var helt sagolikt kul!
Julen är ju först och främst för småbarnen, tycket jag.
I år tro jag det blir likadant, men är inte säker. Saker har hänt under året som gör det lite osäkert.
Skulle väldigt gärna att min allra närmaste firade jul med mig och Gubben men det är skrivet i stjärnorna.
I vår nya värld blir det mer och mer vanligt med barn från nya och gamla förhållanden. Hur gör man för att det skall bli bra för alla? "Tomten är far till alla barnen" är ju kul att se på film, men i verkligheten...det vete f-n....
Vet ni, imorgon kommer jag pynta bakom ryggen på min Gubbe! Ha ha, pilutta honom! Han är ju lite känslig med vilken tid man pyntar med tomtar. HA!! Då han är borta händer det saker. Om han åker hemifrån vid denna tid så får han stå sitt kast. Så imöra kommer han att mötas av TOMTARNA i varje vrå, så det så!

Det viktiga

Ibland kan man få för mycket av...allt. Snö, till exempel. Och trafikkaos. Och dyra veterinärnotor.
Hög musik i kombination med tonåringar. Sömnlöshet. Hungrig hund som skall vara fastande. Hundar som blir überglada över snö då man knappt kan stå på benen och det är mörkt. Eller då man smockar i sig världens godaste gofika en halvtimme innan världens godaste lunch. Sånt kan bli för mycket faktiskt. Jättejobbigt juh!

Sen kan man ju såklart få för mycket av världens orättvisor, djurplågare, barnmisshandlare, krig, våldtäktsmän, sociala orättvisor-gamlingar som inte får ta sig ett glas vin då de vill, justitiemord typ Tomas Qvick är ju upprörande, att en massa ungar inte kommer få några julklappar för mamma och pappa super bort alla pengar, eller så har den ensamma mamman inte råd med några presenter till sina telningar för gubben har stuckit(som tur var, han var en elak jävel) men hon har inget jobb och soc har sina regler att följa vilket betyder att hon får sin hyra betald, kanske elen, men det andra måste hon lämna in kvitton på och då stupar alltihop eftersom hon inte har några pengar att handla för, för att få ett kvitto att få tillbaka pengar på....
Måste dra efter andan....

Sådär ja, nu fortsätter jag....
Sen kommer jag till mitt skötebarn, De som inte har REFLEX!!!! De är absolut för många!! Jag som ALLTID har en reflex i fickan att sätta på mig om jag hamnar i skymning. Tills jag helt plötsligt såg att jag tappat min reflexbanderoll.
Men ärligt, man kan som jag, då jag upptäckte detta, hiva upp en sån där liten blinkblinkgrej som man får lite varstans. Jag har köpt i djurmatsaffären för ca 30:-men de finns överallt. För mig finns ingen ursäkt att man går omkring utan att synas då det är mörkt! I morse fick jag tvärbromsa för en svartklädd stolle som bara gick rakt ut på övergångsstället. Att man också skickar ut sina barn utan reflex eller ordentligt ljus på cykeln är för mig en gåta. Är man inte rädda om sina barn????

Jag har en liten Lummi här under bordet, medan jag skriver. Hon har haft en tuff dag. Fastande inför sövning, sen uppvaknandet, ingen matte i sikte, förbannat ont i munnen, men med lite hunddroger så ordnade det sig som tur var..en stund.
Mitt hjärta blöder, men jag får inte ge henne all mat på en gång, utan ge henne lite då och då. Hon är fyra tänder fattigare och nu får vi vara skitnoga med hennes mun. Tandborstning fur alles!
3448:- kostade kalaset men det är ändå billigare än om jag hade dragit ut fyra tänder på mig själv! Sen har de tagit tandsten på henne också, så nu är hon snyggve i munnen!

Mina husdjur, mina hjärtebarn! Mitt eget barn är numera 33 år och jag anser att hon kan ta vara på sig själv. Mina styvbarn är snäppet yngre men kan också på bästa sätt klara sig själva, så nu kan jag äntligen få utlopp för min barndomsdröm; att ha en massa husdjur!! Drömmen är nu förverkligad, och dessutom har jag en Gubbe som känner likadant! Och har man dessa goingar så kan det ibland kosta stora pengar då de har skadat sig eller är sjuka.

Min Gubbe for tidigt i morse till Urskogen i Stöllet för att jaga de stackars älgkrakarna där uppe(de vet att jag hejar på dem). Tror inte det är skjutande som är grejen för honom utan kamratskapet.
Då kan jag tycka att gubbarna kan träffas och umgås och ha trevligt utan att döda djur på kuppen.
Men det är ju jag det. Tror de tycker att jag inte fattar nåt. Och det är ju helt rätt, jag fattar faktiskt inte alls hur man kan skjuta på levande varelser..

Ja, här sitter jag och filosoferar...Brasan är tänd, mysfaktor nr 1, radion är på och jag sitter här och skriver...Känns bra. En tallrik sallad bredvid och ett glas vin. Tycker nog att livet är ganska gött ändå, trots lite motstånd ibland. Man måste ha perspektiv på svårigheterna för att få bilden klar.

Jag känner ju att mitt hjärta ömmar otroligt för alla missanpassade djur, men för den skull är jag ju inte okänslig för alla barn, eller gamlingar som inte får en dräglig tillvaro här i vårt välutvecklade land. Men djuren, djuren, de kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat!

Sen kan jag ibland tycka väldigt synd om mig själv också...

Ett livstecken från en mobilnörd

Jamen tjena, så fort tiden går! Hinner för bövelen inte blogga ens. Två pipiga hundar försöker just nu att fördärva detta inlägg också...Kan bero på att min uppmärksamhet är riktad mot datorn och inte dem.
En vild gissning att de är lite bortskämda.

Jag har blivit med jobbtelefon! Och inte nog med det, samtidigt som jag fick den(i fredags) kom vårt paket från Telia innehållande två Samsung smartisar och en läsplatta.
Egentligen behöver jag ingen privat då vi får använda jobbisen privat också, men jag vill kunna stänga av jobbisen och ändå vara nådd. Det är ju grejen med jobbis, liksom.

Helgen har gått åt att lära mig min fiiina Iphone 5! Min Samsung har jag ännu inte tagit ur kartongen. Fruktar att min hjärna då blir överhettad av information! Gubben får lära sig sin först och sen får jag gå kurs hos honom. Känner väl att jag aldrig kommer att använda alla finesser och braiga funktioner i dessa rackabajsarmobiler, vet inte ens vad som finns mer än sms:a, ringa, boka, kalender, kalkylator, ja ni vet, det vanliga....Men tänk så bra om jag kunde det Ovanliga.

Gubben i himmelriket! Vem skall jag börja med ...hm, den,
nä, den...eller kanske den?

Jobbisen

En hel låda fylldes av alla tillbehör!

Gubben kan tyvärr inte visa mig allt i Iphonen för han har bara en fyra, han....Tihi. Eller så är han bara så jäkla avis på den att han bara låtsas att inte kunna. Kan det vara så, tro? NÄÄÄÄÄÄ, inte kan han vara så osnäll, väl?
Oj, oj, nu får jag skriva fort för snart börjar Djurakuten. Mitt bästaste TV-program ever! Inget får hindra mig från att se det. Allt annat kan kvitta. Om det inte handlar om djur, förstås.

Måste bara berätta att jag lyckats pyssla ihop en grantomte. Vår fina framsidealtan såg väldigt ödslig ut då hösten/vintern kom och jag grunnade på vad som skulle passa. Så var det nån på den eminenta pysselgruppen på fejan som hade gjort en attans massa roliga granjulisar. Däribland en tomte. Enkelt som tusan. Det gillar jag! Klipp en massa grangrenar, bind ihop dem i "klippdelen" med ståltråd. Sätt på en tomteluva, sätt fast en potatis eller nåt annat som ni tycker passar till näsa. Voilá!

Nu sitter tomtisen på altanbordet bredvid lyktan med ett rött blockljus i.

Nu Djurakuten!!!

Nu är jag tillbaka från Djurakuten. Det var dretjobbigt den här gången. Jag grät floder! En halt vovve var obotligt sjuk och det var bäst att han fick somna in. Matte och husse trodde att det var en muskelinflammation som spökade. Det hade den första vetten sagt.
En kisse kom hem och var svårt bränd och ingen visste varför. Man fick amputera hela benet. Men vad f-n ser jag sånt för! Jag blir ju så himla ledsen!!
 Men så är det ju de roliga fallen som tar över. Men jag kan ändå inte sluta tänka på när det är dags för nån av våra djur att få gå in i den eviga vilan. JAG VILL INTE, säger hela min kropp. Löjligt, säger det sunda förnuftet. Så här är livet, både med människor och djur. Man lever och sen dör man. Punkt, slut.

Julgranen

Tänk att det är första advent till helgen! Det bästa med julen, tycker jag. Det är så himla mysigt med alla stjärnor, ljuslyktor, tomtar, ljusstakar, juldukar och gardiner. Jag älskar att plocka fram allt detta. Mindre roligt är att julen verkar börja redan i slutet av september.
Då jag var liten så var det hysch, hysch inför 1:a advent. I lilla Kil var det tradition att affärerna täckte för skyltfönstren, julpyntade och på kvällen drog de bort täckningen och visade sina julskyltningar inför oss innevånare. Det var ytterst få som hade affären öppen, utan det handlade bara om julstämning. Profiten var inte det viktigaste.
Dessutom var luciakandidaterna representerade i varje fönster. Det var så himla mysigt så det är inte sant!
Nu är spänningen borta, tycker jag. Julpynt börjar säljas i slutet av september, julskyltningen handlar bara om att sälja. Det där med att önska, vänta, KANSKE få det man önskat sig har gått förlorat. Nu gör barnen ofta BESTÄLLNINGSLISTOR inför julen. Om de inte får vad de förväntat sig blir de besvikna. Det är inte deras fel, någonstans på 70-talet började det kantra...
Jag kämpar emot, men är medveten om att jag kan upplevas som en gammal relik. Men jag tycker synd om barnen. Julen skall inte bara vara julklappar. Det skall vara gemenskap, god mat utan överflöd och såklart julklappar, men de får inte ta överhand. Och Kalle Anka har tappat sitt värde för barnen.

Herregud!! För mig är Kalle helig. En gång gick strömmen under eftermiddagen på julafton. Jag var helt förtvivlad! Tänk om inte strömmen kom tillbaks innan Kalle!!! Jag tjatade på mamma att hon skulle ringa...ja, de som var ansvariga! Stackars mamma, vad kunde hon göra? Strömmen kom tillbaks precis innan Kalle började. Jag tror att de ansvariga var MYCKET medvetna om Kalles betydelse för det svenska folket.

Min egen dotter har aldrig varit intresserad av Kalle Anka och hans vänner. Till min stora sorg. Men tiderna förändras såklart. Man får heller inte stanna i nån sorts förgången tid. Men visst är det sorgligt att mångfalden i TV-kanaler, affärer m m har tagit över så till den milda grad att längtan och det unika med julen har försvunnit.
Jag kämpar emot, jag. Motvalls kärring kallas det, tror jag.
Då får jag väl vara det då!
Julgranen klädes kvällen före julafton.
BASTA!!
Hmmm, utom den som står på mitt kontor, inköpt av mig på Claes Ohlsson idag...

Stämningsfullt, eller hur?