Julgranen

Tänk att det är första advent till helgen! Det bästa med julen, tycker jag. Det är så himla mysigt med alla stjärnor, ljuslyktor, tomtar, ljusstakar, juldukar och gardiner. Jag älskar att plocka fram allt detta. Mindre roligt är att julen verkar börja redan i slutet av september.
Då jag var liten så var det hysch, hysch inför 1:a advent. I lilla Kil var det tradition att affärerna täckte för skyltfönstren, julpyntade och på kvällen drog de bort täckningen och visade sina julskyltningar inför oss innevånare. Det var ytterst få som hade affären öppen, utan det handlade bara om julstämning. Profiten var inte det viktigaste.
Dessutom var luciakandidaterna representerade i varje fönster. Det var så himla mysigt så det är inte sant!
Nu är spänningen borta, tycker jag. Julpynt börjar säljas i slutet av september, julskyltningen handlar bara om att sälja. Det där med att önska, vänta, KANSKE få det man önskat sig har gått förlorat. Nu gör barnen ofta BESTÄLLNINGSLISTOR inför julen. Om de inte får vad de förväntat sig blir de besvikna. Det är inte deras fel, någonstans på 70-talet började det kantra...
Jag kämpar emot, men är medveten om att jag kan upplevas som en gammal relik. Men jag tycker synd om barnen. Julen skall inte bara vara julklappar. Det skall vara gemenskap, god mat utan överflöd och såklart julklappar, men de får inte ta överhand. Och Kalle Anka har tappat sitt värde för barnen.

Herregud!! För mig är Kalle helig. En gång gick strömmen under eftermiddagen på julafton. Jag var helt förtvivlad! Tänk om inte strömmen kom tillbaks innan Kalle!!! Jag tjatade på mamma att hon skulle ringa...ja, de som var ansvariga! Stackars mamma, vad kunde hon göra? Strömmen kom tillbaks precis innan Kalle började. Jag tror att de ansvariga var MYCKET medvetna om Kalles betydelse för det svenska folket.

Min egen dotter har aldrig varit intresserad av Kalle Anka och hans vänner. Till min stora sorg. Men tiderna förändras såklart. Man får heller inte stanna i nån sorts förgången tid. Men visst är det sorgligt att mångfalden i TV-kanaler, affärer m m har tagit över så till den milda grad att längtan och det unika med julen har försvunnit.
Jag kämpar emot, jag. Motvalls kärring kallas det, tror jag.
Då får jag väl vara det då!
Julgranen klädes kvällen före julafton.
BASTA!!
Hmmm, utom den som står på mitt kontor, inköpt av mig på Claes Ohlsson idag...

Stämningsfullt, eller hur?