Och så kom försommaren!

Mitt fikonträd har fått massor av skott!!
Jag är så GLAD att jag lyckats få det
 att överleva. 

Tänk igår alltså! På morgonen regndis och kallt som f-n. Stolvärmen i bilen på 3-an och värmen på high. Tyckte jättesynd om klass 9D som skulle ut på friluftsliv.
SMHI sa visserligen att solen sken....
Så simsalabim, frampå förmiddagen skingrades molnen och solen började skina.
Jag började genast tindra!
Energin kom som ett skott. Jag ringde genast mannen i mitt liv och uttryckte en fråga; Grilla? Svar; Ja!
Tänk att sol och värme kan göra så himla mycket med oss människor.
Så jag bestämde att jag vid hemkomsten skulle gå långpromme x 2 med voffs och sen klippa den nästan ankelhöga gräsmattan. Av detta blev hälften...EN hundpromme och gräsklippning, sen kom Gubben hem och det blev dags för grillning. Men innan hundprommen hann jag upptäcka hur mina frösådder har exploderat den senaste tiden! Nu väntar jag bara på att få plantera om och sätta ut dem i friska luften.

Men hör ni, det var inte slut med det! Efter hundprommen så fick den stackars Klinga nöja sig med att vara på tomten eftersom matte fick tidsnöd....Men då jag släppte ut alla voffs på tomten så såg jag att våra träd hade slagit ut i blom. Jag blev nästan andäktig! Trots att Lummi gjorde sin "skällrunda"....

NU är min tid! Ingen tid gör så gott för min kropp och själ som denna tid, då grönskan just precis börjat täta igen häckar och snår. Allt skimrar i ljusgrönt och luften är frisk. Allt krångligt blir enkelt och sinnet blir mer förlåtande. Är inte detta fantastiskt?

Först trodde jag att jag blandat ihop frösådden då skotten kom upp.
De såg ju ut som bönrankor! Men efter en tid så rättade det till sig. 

Rosenmandel har äntligen fått börja slå ut!
Knopparna har liksom legat i träda under kylan,
men nu är de sprickfärdiga!

Och päronträdet....Hoppas bara att inte
 den fula sjukdomen tar tag i det igen. Förra året klarade vi oss.
Då fick vi 5 päron. Vi fajtades om uppdelningen,
Gubben och jag. Om jag inte minns fel så löste det sig¨
med att ett päron var ruttet.

Mina goa medarbetare Kerstin och Elisabeth
på Bishop.

 Idag vaknade jag med en bultande huvudvärk. Av alla dagar så var detta den sämsta. Det var nämligen After work kl 17.00.
Vårt "gamla" arbetslag kallat "Mitti" skulle träffas på Bishop Arms.
Jag följde ändå min planering vilket innebar; Gubben körde mig till jobbet med min cykel på "dragkroken".
Och tänk, efter lunchen-som är ett kapitel för sig, så piggnade jag till.
Lunchen gav mig livet åter! Nina och hennes eminenta kollegor ger oss de mest utsökta luncher att vi inte kan ge nog mycket beröm! Bara en sån sak att man får lax en vanlig dag...
Ja, herregud, så bra vi har det!

Ja just det ja, after worken. Jo, jag piggnade ju till där, efter lunch men sen fick jag ont i nacken av nåt....så jag loggade ut vid 15.50 och gick in till sta´n. Men herregud, vilken lantis jag är!
Jag bor några ynka kilometer från stan men är ytterst sällan där för nöjes skull. Varje gång jag har ärende in i city så upptäcker jag en ny butik, ett rivet hus, en ny fasad etc.
Så och idag. Jag gick som en turist i okänt land och bara...WOW....

Så ringde mobilen och jag var i verkligheten igen. Kerstin som undrade var jag var. Att gå om varann är vardag hos oss...
 Förlåt, sa jag då vi träffades senare...

...och Eva-Lena, jag saknar henne VARJE dag på
jobbet! Hon har alltid varit den som gett beröm, uppmuntrat,
varit en livlina för mig. Saknar henne nåt oerhört! Goldie for ever! 

Så 

Pyssel och lite annat...

Då regnet smattrade på rutan redan i morse byttes hastigt trädgårdspysseldagen mot innepysseldag. Har inte gjort några besök i mitt pysselrum på länge. Inspirationen har legat på noll helt enkelt.

Men idag fick jag en idé....Och vips var jag igång och TADA så var jag klar!!!...Eller klar och klar, båtlacket skall på då allt har torkat.

Tänk så vi har slitit för att få ihop de där solrosorna.
Ni som ibland besöker Systembolaget har kanske
sett dem på vinflaskor av märket Sunrise....

Förra veckan fick jag ju tillbaka min värk i kroppen, som jag skrev om här. Beklagade mig en aning....
Jag vägrar numera att ta min medicin eftersom den är pest för magen. Jag mår illa av bara fanken och dessutom går det inte över direkt även om jag slutar med den. Alltså skiter jag i den!! Kör mina egna varianter.
Normalt brukar det ta minst en månad innan skiten ger med sig. Döm om min förvåning då jag redan är bättre!
 Jädrar i dä!!
Jag har helt enkelt kört mitt eget race med dundervärme i bilen, übervarma kläder(har hållit på att storkna ibland!) tränat fyra dagar och då och då slängt i mig nån Alvedon då det varit för dj-igt. Hemma har vi eldat i braskaminen så svetten lackat och jag har rastat hundarna så de ser ut som vinthundar numera....Nä , där tog jag väl i lite grann.....

Här sitter de, De tre musketörerna och väntar på lite
helgsmarr...

Att vara stônig är grejen. Och att RÖRA PÅ SIG fast det gör ont, för si, det blir ju inte bättre av att vänja kroppen av med det den är till för, att röra på sig. Och genomblödning gör att kroppen läker sig själv. Endorfinerna gör att man mår så himla bra då man tränar just det man älskar mest av allt. Bara man förtränger motståndet i början så drar kroppen igång sin läkeprocess då man blivit varm.

Det är min övertygelse att det är på det här sättet. Jag har provat den första varianten alltför många gånger med känt resultat; alltså grävt ner mig i smärtan, tryckt i mig mediciner, tyckt så himla synd om mig själv att härta vore nock(favorituttrycket för tillfället) gnällt, sett hinder överallt istället för möjligheter.
Och det värsta med att hamna i detta tillstånd är att man blir egoistisk och bara pratar om sig själv hela tiden. Hur allt är jobbigt, hur ont det gör, osv. Glömmer bort att fråga hur vänner, nära och kära har det.
Jag blir lite skamsen över att jag varit en sån gnällmoster. Ja, jag säger varit, för jag har lagt det bakom mig, tycker jag. Om nån har en annan åsikt så säg det till mig, för guds skull. Har inte lust att vara nåt offer, nä fy tusan!
För jädrar så gött jag mår just nu! Även fast det regnat hela da´n.

Så efter pysslet drog jag igång en deg och under tiden den jäste blev det en MYCKET regnig promme med Vaski. Tänk att denna vovven blir 10 år till sommaren, men är den barnsligaste av alla voffs! Han kollar om jag är med på bus, och är jag det så hoppar han och skuttar, gör konster och är till allmänt åtlöje...Nädå, folk skrattar och pekar då han håller igång.

Och då kommer jag osökt in på gårdagens inlägg. Ni vet om att tjuta för allt som finns....
Han är alltså 10 år....En finsk lapphund brukar i och för sig bli ganska gammal, hans mamma blev 15 år om jag inte minns helt galet, och då har han som mest 5 år kvar i livet...
BUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Mammas pöjk!!!!

Men skärp dig nu, människa!!

Rensar tårkanalerna

Jahaja....Jag hade planerat att skriva en massa andra saker men vad händer? Jo, jag sitter här och snoren och tårarna rinner.
Jag har gått med i en grupp på fb "Katter och sånt som gör en glad" heter den. Glad, jo, tjena!
Eller den är jättebra, men idag var det en som skrev att hon nyss låtit sin gamla vovve fått somna in.
Och där släppte fördämningarna!!
Massor av kommentarer, däribland flera från mig, samtidigt som tårarna sprutade.
Och värst av allt, vovven är jättelik Lummi!!! Snöööööööörvel och snoooor!!!!

Detta att bli tårögd och gråta har blivit ett trauma för mig. Jag kan inte berätta en ledsam historia för folk utan att börja lipa. Hur kul är det? Tårarna sprutar för minsta lilla och inte bara då det är ledsamt. Nädå, Prinsessan Victorias bröllop....Jädrar i dä! Jag grät så det skvalade! Och jag som inte är ett dugg kunglig....

Då jag var yngre var jag inte alls så hjärtnupen. Kunde inte förstå att människor kunde förödmjuka sig med att gråta offentligt. Guuud, så pinsamma!
Jag tror att det gråtmilda smög sig på då jag fick barn. Det är ju inte på nåt sätt konstigt. Man värnar ju såklart över sin lilla unge, men nu är min lilla unge 34 år....och jag snorar värre än nånsin!!

Sen har jag märkt ett annat säreget beteende hos mig själv. Jag kan götta mig i eländet. Ja, det är säkert!
Om jag tex ser nåt RIKTIGT LEDSAMT på fb så får jag en tvångstanke att GÅ TILLBAKA och kolla igen!
Men hallå....
Igår tex såg jag en delning av en artikel från Norge där ett barn var dödfött. Mamman bad om att få ha bebisen på bröstet för att ta farväl. Läkarna trodde att det bara skulle ta 5 minuter, men mamman behöll bebisen i flera timmar och så helt plötsligt började bebin ANDAS!!!!
Buuuuuäääääääääähhhhhhhh!!!!

Men så ser jag på nyheterna på TV. Krig här och där, svältande människor, katastrofdrabbade...trafficking från öststaterna och allt detta är fördjävligt men....
Hallå? Tårarna?
Visst reagerar jag, men inte alls så tårarna sprutar. Jag kan tycka; Det där var verkligen inte ok, usch och fy!
Men snor och tårar, näää.
Jag är skamsen över detta. Men kan ändå inte göra nåt åt det. Eller kan jag? Hur i så fall?
Jag vet ju att man kan vara världsförälder osv men det finns ju så mycket mer. Jag är ju fadder i Djurskyddet men känner ibland att jag vill hjälpa till ÖVERALLT!
Detta är nåt som jag funderat mycket över. Faktiskt.
Hur är det med er andra?
Nu har faktiskt tårarna slutat flöda...hmmm...kanske skall jag kolla hur det är med Ninjas matte....

Vitsippor och ett litet uns av självömkan....

Kan ni fatta att det är maj? Redan? Jag har fullt upp med april än, jag! Och trädgården fattar dåligt också. Ingen ordning alls på växtligheten. Vallmon och aklejan har stora knoppar, medan de tidiga tulpaner knappt blommar. Inte ens ogräset orkar sig upp, bara några envetna maskrosor men de hann inte mer än upp så var de DÖDA, mohahaha!!

Under en av mina hundprommar fann jag det mest underbara vitsippsstället! Jag blev varm i själen.
För visst är det väl nåt alldeles speciellt med vitsippor?

Torsdagen var dagen då jag bestämde mig. Ja, alltså att vi behöver hjälp med Lummi! Värsta slagsmålet bröt ut mellan henne och Klinga utan nån som helst anledning....enligt mig, alltså. Blodet stänkte fast från vem av dem vet jag inte. Fann inga sår på nån av dem men Klinga var förskräckt en lång stund efteråt. Nu har Lummi varit hos oss under så lång tid, och har fortfarande inte lugnat ner sig utan boffar,skäller och gnäller i stort sett hela tiden. Nej, inte hela tiden men väldigt ofta. Det skapar oro bland alla oss andra. För att inte tala om grannarna....Men då tar jag ALLTID Lummis parti. De skall inte klaga, tycker jag, så länge som deras ungar skriker i högan sky då de leker...eller slåss...eller bådadera, samtidigt.

Lummigumman, så charmig men tokstressad.
Tänk om hon kunde tala...

Efter mycket googlande fick jag tag på en hundpsykolog i vår region och mejlade henne. Och fick svar i stort sett omgående. Sånt gillar jag! Fick en tid på torsdag. Det skall bli riktigt spännande, men framförallt lärorikt.

I fredags vaknade jag med en konstig seghet i kroppen som inte ville ge vika. Åkte till jobbet men den satt i. Kände mig aningen yr också. Inte bra, särskilt då man skall köra bil...Jag behövde dessutom hem och valla voffsarna vid lunch eftersom Gubben var förhindrad. Kände mig fortfarande knepig i kroppen. Tog det lugnt, åkte inte tillbaka till jobbet i brådrasket. Yrseln, värken i axlarna och huvudet ville INTE ge med sig.

Inte heller igår, lördag, var det borta. Åkte därför till träningsmeckat för en stund i deras eminenta massagestol. Körde två program. Ett riktigt "hårdhänt" och ett lite mildare. Det kändes lite bättre...en stund.

Fick lite gjort i trädgården. Var på vovvepromme. Men stelheten och huvudvärken låg på lur hela tiden.
Vid 4-tiden var vi bjudna på lunch och då vi for var vädret varmt och skönt. På Hammarö, alltså...
Jag tog därför min jeansjacka, en tunn bomullskofta och en kortärmad tunika på mig.
Vår slutstation var Kil. Där var det för bövelen, dretkallt!!! Nordanvindar,helt enkelt. Inte det bästa för en redan stel nacke.
Men middagen var god och vi hade en trevlig eftermiddag hos värdparet, så jag sköt undan huvudvärken. Men på hemvägen fick jag rena frossan. Satt och hoppade av köld. Inte ens en brasa i kaminen hjälpte. Värken kröp upp genom kroppen på mig och DÅ slog det mig; det är ju inflammationerna som är på gång! Värken i kroppen som kommit i skov under hela mitt liv, men som jag glömmer bort varje gång den ger med sig. Jaha, nu är det alltså dags. Det var längesen nu och jag kunde varit utan det nu också.

Så nu sitter jag här på söndagseftermiddagen och förväntar mig inga underverk under de närmaste veckorna/månaderna, utan får vackert lägga alla planerade storverk som att virka, öppna konservburkar, stå på händer, hoppa jämfota, gå i skogen utan att ramla, gå ur bilen utan att sätta i BÅDA fötterna innan jag reser mig eller vrida om nyckel i låset med en hand.
Men då detta skov är över är jag säker på att jag glömmer alltihop, som vanligt. Till nästa gång....

Men inte är det synd om mig inte. Jag har haft trevligt fikabesök av Nina under dagen. Fått riktig mungymnastik av guds nåde! Tänk så bra med vänner så man kan glömma sina krämpor under tiden. Inget blir bättre av att man sitter och hänger med huvudet och tycker synd om sig själv.

Fast visst är det ibland gött att få grotta ner sig i självömkan....om det bara kommer nån och drar upp en ur "tyckasynd"träsket fort som attan! Risken är ju att man aldrig kommer upp utan skvalpar omkring därnere och identifierar sig med sina krämpor, att bli ett med dem är förödande.

Så om nån av er märker en viss tendens av självömkan i mig, sparka mig i röven och säg; Gaska upp dig nu, för f-n!




.

Återfallsförbrytare i huset

Efter att ha funnit min ena sko HÄR så föll snabbt misstankarna på en viss ljusbrun, lurvig lappistjej...

Tror ni att mina favoritskor går att rädda? Jag är otroligt skeptisk.

Men inte tror ni väl att JAG skulle vara skyldig?

Vädret var härligt, ny lön på kontot, en bra arbetsvecka var till ända så vad var då bättre än att presenta mig själv med lite blomster? 

Varje kväll börjar hundarna gnälla vid samma tid, Lummi är värst. Och innan jag kommit på varför så har mina tankar farit runt i huvudet på mig om att de på nåt sätt har ont nånstans...men alla samtidigt....Nä, verkar inte logiskt.
Och så går jag upp och kollar var de är...Men åhhhh!!!! De står ju utanför toadörren och väntar på att få borsta tänderna!!!  Lummi var först, som vanligt, därför är hon inte med på bilden...Våra vovvar, bäst i världen!