Lummi och jag är nr 1, just nu

Hoppsanhejsan, nu är jag tillbaks efter en hel massa annat. Ibland blir livet aaaaningen för fullspäckat för att man skall hinna sätta sig ner och blogga i lugn och ro.
Under veckan har jag tillsammans med en hel skola flyttat till nya, fina helrenoverade lokaler. Nåja, vissa saker är ju åt fanders, såsom mitt kontor, av mig genast kallad "bunkern". Jag tycker mig vara en ganska positiv person sådär allmänt, en dretkärring ibland men allmänt så... hyfsat tolerant. Men ärligt, kul är det med ett kontor utan fönster mer än i dörren och dessutom en glasdörr rakt in i elevcafeterian?
Hornen ut på mig!
Sen är det också skitjobbigt att "min" elevstödjare har bestämt sig för att sluta hos oss för studier eller eventuellt jobb i London. Jag är sååå ledsen över detta, och ungarna kommer att sakna honom nåt oerhört! Men samtidigt så önskar jag Mr Calle lycka till i livet för visst skall han pröva sina vingar i världen, såklart!!
20 år och så himla "vuxen" att härt.....ja, ni vet.

I torsdags var det då dags för besök av Maja-hundpsykologen. Jag har otroligt stort förtroende för henne, klok som en bok, helt enkelt.
Hon fick verkligen uppleva vår vardag då det ringer/knackar på dörren!
Men vem är bättre lämpad att stå ut med såna utskällningar än en hundpsykolog?
Och tänk så bra det är med en annans ögon på saker och ting? Hon sa...då hon blivit insläppt efter...ett antal minuter; kan ni inte ställa ett kompostgaller i dörröppningen där du visar in dem då det ringer på dörren så slipper du ha kollen hela tiden?
 Men tjena!!! Varför har jag inte tänkt på det? Vi har ju kompostgaller på massor av ställen! Utom till det de är till för.....
Efter ett långt samtal och övning med Lummi med en granne med snällaste vovvarna i världen så fick Maja se Lummi i aktion. Nu har jag och Lummi i  fått läxa att vara på nya ställen, gå i skogen eller där det inte finns några hundar. Hon måste få ner stressnivån, helt enkelt. Tjena hej! Jag letar och letar....
Men vi har i alla fall varit på två nya ställen. Igår på hundklubben och skogen intill. Idag på spåret intill KMTI, Vovven var på G hela tiden, inte alls avslappnad och nosvillig.
Det kommer att bli en låååång rehab för lilla Lummipummi, känner jag. Men vad gör man inte för ens älskade hjärtan? För mig finns inget viktigare än mina pälsbollar!

Gubben kom hem igår, trött men ändå kontaktbar och vi planerade vår fina altan i detalj...innan han somnade gött i soffan efter maten. Vinglaset stod orört och jag lät honom sova. herregud, han hade ju varit uppe sen 05.00.
Hela kvarteret var tomt på ungar med föräldrar och det var helt tyyyyyyst.....Gött.

Idag har Gubben snickrat som bara den och jag har gjort  hundprommar i bött! Våra förstisar Vaski och Klinga är ju bara sååå himla kul och inte ett dugg jobbiga att vara med, men så har vi lilla Lummi....suck. Men det kommer att bli bra. Då hennes stressyndrom har lagt sig.
För mig finns inget annat.
Har jag berättat om mina "kontrollsyndrom"....

Helgen

 Helgen har varit otroligt givande, med betongarbete och altanbygge. Vet inte när jag senast tittade på TV...Vi  har jobbat på, Gubben och jag och på kvällen har Spotify åkt på. Vi har snöat in på Rasmus Seeback och Håkan Hellström!! Herregud så bra de är!!

Så här långt har Gubben hunnit på altanen

Här kommer jag att infinna mig i morgon, efter lunch.

 Så hände det sig i går kväll, att jag råkade kolla en blogg.
Det heter Pelseterapi och tillhör matte till Klingas bror Grim.

Och så fick jag då reda på att han inte längre fanns..Jag kunde inte sluta gråta då jag läste mattes fina ord. Hon hade också lagt ut en film med bilder från valp till..ja,,,död. Varje gång jag tittar på Klinga så ser jag Grim. Han var utbildad servicehund och hade precis klarat examen då han fick sitt första epilepsianfall.
I maj orkade han inte längre. Hans kropp hade då tagit så mycket stryk av anfallen och medicinen hjälpte inte längre. Hans husse och matte fick ge honom det värdiga slut som han behövde.
Den otroligt jobbiga delen av att vara djurägare.
Så sorgligt!!!!
Jag hade tårar i ögonen hela gårdagskvällen, tror jag....

tog kort på min fina vallmo igår...Skit på linsen,visade
det sig, men visst ser den lite frostad ut...

 Känner mig annars otroligt positiv till att få komma tillbaka till Skåre och "riktiga" Ilandaskolan. I morgon packar vi förhoppningsvis det sista, Maggi och jag.

Så idag laddade jag inför den utmaningen genom att ta en ny joggingtur på Kilene. Så himla gött att härt....ja ni vet....
Detta var 3:dje gången sen mitt 10:åriga joggingsuppehåll.
Inga krämpor.
Heller ingen världsrekordtid, men det är inte det viktiga för mig, snarare tvärtom.
Och i öronen endast fågelsång och vindens sus. Det kommer aldrig att finnas öronproppar med musik i mina öron!
En skymf mot naturen, tycker jag. Och mot mig själv. Vi behöver alla naturliga upplevelser, inte hela tiden bli matade med tekniska prylar som gör oss beroende.
Skulle ta en bild på min fina vallmo igår. Hur jag än
 försökte så blev bilden såhär. Skit på linsen,
visade det sig, men visst blev bilden lite frän ?

Dagens betong....Jag är helt såld på
denna hobby!

Rensa tårkanalerna är nyttigt

Jaha ni, kära vänner. Här händer det grejer hela tiden. Nu är halva inglasade altanen på framsidan klar!
Trädgården blommar så vackert att man blir helt tårögd. Ja, det är ju inte så svårt för en sån som mig.

Det här var tidigt i förmiddags...

Grinar ju för allt nu för tiden. Igår tex var det dags för storsnörvel över ett inlägg på fb där två medarbetare på jobbet tog adjö av varann efter en herrans massa år tillsammans.
Sorgligt så härta vore nock(där kom den, favoriten!) Men dessa två killar har varit en livlina för så många ungar under många år och dessutom satt djupa spår i våra hjärtan. Den ena killen är ju kvar hos oss men för honom måste det ju vara som att hugga av sig ena armen... i alla fall nu i början. Faan, så jobbigt!

Och nu sjunger Adelé "Chasing pavements" på Spottan också. Får nog hämta lite papper...Ja, lyssna på den så förstår ni!
 Idag hade jag besök av en kär väninna.
Blev så himla glad över hennes lilla överraskning, en blombukett och två lingoncider, men då jag skulle ta av pappret på blommorna såg jag hundringen sitta nedstucken bland bladen!
Men inte skulle du väl...och allt det där som man säger, sa jag. Men jag menade det! Jag hade ju bara sytt ett förkläde på kul.Jag älskar ju att sy så det var ju inget besvär för fem öre, juh!

Shit, nu sjunger Adelé ännu sorgligare! "Don´t you remember"

Ja, så är ju trädgården så fin med alla fingerborgsblommor, pionen, vallmo. Ja, vallmo ja. Den fina laxrosa vallmon som jag fick av kära Anira för några år sen har nu slagit ut i full blom. Jädrar, man får lätt tårar i ögonen över sånt....

Vackerhet!!!

Papper!

Läste för en stund sen en blogg av en kär vän och tillika min träningsguru. Hennes son tog studenten i torsdags. Fina killen! Han och hans kompisar stod på rad i fina kostymer och i deras ansikten såg man den härliga, fantastiska glädje man bara har då man är så ung och har hela livet framför sig!!

MERA PAPPER!!

Och Adelé sjunger "Set fire to the rain".

Tack, snälla matte för den fina kattbädden...

Jag har ju kommit in ett kreativt flow just nu. Skapar så in i bomben så, ja, ni vet..härta vo...just det.
Igår möblerade jag om på altanen. Min gamla kökssoffa från min barndom fick ny outfit och kuddar.
Jag passade också på att tvätta av den och skrapa färg. Och tänk så många tankar som for i mitt huvud under tiden!
 För varje färglager kom en massa minnen fram. Min mamma och jag var väldigt lika, fast det upptäckte vi tyvärr inte under tiden hon levde. Det är nåt jag kommit underfund med på senare år. Det där att tillvarata gamla saker, fixa till dem så de håller ett tag till var min mamma bra på. Hon målade om denna kökssoffa, få se nu....mörkblå, senapsgul(uhhh), röd och vit, grön och helvit...fem gånger. Alla dessa lager fick jag fram då jag skrapade färg. Minnen....
Flera gånger har jag velat slänga soffan men ångrat mig. Varje gång klämmer det till i hjärtat. Min mamma och pappa köpte soffan på aktion då de gifte sig 1947. Den har alltid varit med mig.

Vad kan man inte göra med några glassbyttor och yoghurtburk...

Jag har blivit beroende av betong. Ser möjligheter i varje lite plastbytta! Herregud, så kul det är och vilken motion det är då man som jag, inte har nån borrmaskin med sån där jättebra visp på...
Gubben hade en som han tog till klubbstugan då de renoverade den. Så blev de inbrott...

Pilutta de där irländska dörrknackarna som erbjuder sig att stenlägga tomterna. Här har ni en som gör det själv. Med hjälp av champinjonbyttor....

Tillbaks!!!

Förra året vid den här tiden var jag himla exalterad över flytten och vilket fint kontor jag fått. Utanför mitt fönster grönskade det väldeliga och jag bara kände "LYCKA" i hela kroppen! Detta kommer att bli bra, tänkte jag och detta förmedlade jag till alla och envar. Vi var ett järngäng som pyntade och stod i för att göra det så trivsamt som bara den.

Så började höstterminen och vardagen tog vid....

Ingen hade tid att fika i personalrummet. Mitt kontor visade sig vara värsta tänkbara stället att få arbetsro i. Med cafeterian vägg i vägg blev det helt omöjligt att jobba då ungarna hade disco/rock/deathmetal/musik i de redan insatta högtalarna. Jag kände mig som värsta skitkärringen då jag var tvungen att ryta till var och varannan minut. Inte så som jag vill umgås med ungarna.

Högtalarna försvann mystiskt efter ett tag....

Vi har kämpat på, jag och mina medarbetare. Om vi inte hade varit ett så bra gäng så hade vi inte klarat detta. Jo, det hade vi ju, såklart. Vad annars? Vi har ju varit tvungna! För det har varit tufft för oss alla. Det är ett som är säkert. Men i svåra tider svetsas man samman.

Så kom då tiden vi väntat så länge på! 

Shit, så snabbt den kom! Nationella proven och allt som hörde till. Hur skulle man hinna packa? Jag packade bibblan med hjälp av min livlina Maggi. En ängel i mänsklig skepnad. Hon hann också med att vara resurs i klasserna mellan varven....Sen hade vi då att ta hand om två materialdepåer....Och personalrum.

Shit, så jobbigt det är att bara skriva om det....

På nya Ilanda har jag ett kontor utan fönster. Det gränsar till cafeterian. Med en glasdörr mellan....

Jag skiter i detta! Bara att vara tillbaks på Ilandaskolan på rätt plats gör mig lycklig. Vem bryr sig om petitesser som att ha ett fönsterlöst kontor då?

Nu börjar vi om.

Halleluja!!!!

Årets nomineringar till "Bästa motiverare"!!

Har kommit till insikt om mina vänners inverkan på mig. Det finns människor i min närhet som jag högaktar så in i bomben så det är inte klokt!
Då man minst anar så förvånar man sig själv genom att tex gå ut och ta en joggingtur....Och till hjälp har man då vissa viktiga människor i sin närhet.

De viktigaste för detta ändamål har jag nominerat här.
De nominerade är:
Camilla Cederstedt.
 Motivering:
För sitt sätt att ge mig en injektion av energi genom att endast säga; Nä, nu vill åk hem å ut å spriing! Inga pekpinnar till andra i sin närhet att härja runt som ett torrt skinn utan bara genom sitt eget sätt att leva ge oss andra en puff framåt. För det är inte tiden utan känslan som är grejen, liksom....
Jag är för alltid en beundrare av Camilla Långfläta!

Jonas Evaldsson
Motivering:
Som den träningstok han ändå är så skulle det kunna bli dret, men så icke. Hans måtto; Alla kan springa, har jag försökt bortförklara med att jag inte kan springa för att: -Jag får tillbaks min hälsprorre, gamla kroniska skador gör det omöjligt att träna som jag vill. Skitsnack!!

Jag har idag gjort mitt andra joggingpass på 10 år. Efter flyttkaoset behövde jag nåt som rensade huvudet och vad var bättre än en joggingrunda? Jag drog ut till Kilene och tog 4,8 km. Det gick inte fort men jag sprang och rensade hjärnan från en massa dret! Jag är sååå himla nöjd att jag kunde springa hela sträckan!!

Har insett att jag nog behöver köpa värsta joggingpjuksen för att kunna springa hyfsat bra. Kommer aldrig att bli världsbäst på jogging men om jag kan röra mig snabbare än GÅ så är det bra.