Lagen om alltings jävlighet...

Tänk dig att du har haft en fantastisk julledighet, du är laddad för ett nytt år med massor av härliga utmaningar. Du kommer till jobbet första dagen. laddad, som sagt...Efter halva dagen är du så trött att du kan somna bara du sätter dig.

Nästa dag lunkar på i samma anda. Men så kommer

NÄSTA DAG.....

.Så...du smyger upp extra tidigt(din man ligger nämligen och sover eftersom han är ledig) går ut med dina tre hundar, ger dem mat...och även de två kissarna som står på matbordet, och ser anklagande ut. Själv hinner du få i dig en kopp kaffe på stående fot.

Oj oj, klockan går.

Så du ropar på ena vovven som skall till dagis att det är dags, du tar med två äpplen(har du försökt att bära två äpplen samtidigt med en plastburk med hundmat och ett hundkoppel, handväskan och en ryggsäck?) Nä, tänkte väl det. Ingen är väl så dum att man de inte lägger allt i en PÅSE....

Du kommer ut, packar in vovve och alla saker och börjar skrapa rutorna på makens bil. Ja, den står ju ytterst så du har tänkt sno den idag, och låna ut din egen bil till honom. Då han vaknar.

Japp, nu är du klar och backar ut. Men...det finns inget ljus i panelen! Du letar febrilt efter reglaget till panelbelysningen men finner intet. Men inte kan man väl köra med en bil som inte hastighetsmätaren syns på, eller hur?

Så du packar ur vovve, koppel och lite till och in med allt i din bil, tiden är knapp, samtidigt som du nu gnisslar tänder ganska kraftigt över din make som har grejat med sin bil som bara han kan. 

Klockan är nu JÄTTEMYCKET och du skall till hunddagis med vovven.

Du lämnar honom och hoppas på att vägen är ren från bromsklossar. Men varför skulle de hålla sig inne just denna morgon? 

Du kommer 10 minuter försent till jobbet, kollar bakåt samtidigt som du slänger dig ur bilen och märker då att din träningsrygga INTE ligger i baksätet.

SUCK....

Jobbar på och ringer maken vid 10.30. Då väcker du honom....

Frågar om han kan möta upp vid ditt träniingsmecka och överlämna din träningsväska i god tid innan ditt pass börjar. Jajamensan säger då din resonable make. 

Så går tiden och så ringer han och säger att han kommer med väskan för han har ändå vägarna förbi. Men åhhh, så snällt, säger du och glömmer genast bort hur JÄVLA arg du var i morse, på samme man. 

Efter en stund ringer din fantastiske make och säger; Jag har lämnat väskan nu, men då märkte jag att du har punka på ditt ena bakdäck. 

Du säger; Men jävlar!!!

Han säger: Det är lugnt, jag kommer och byter däck. Gulle han, eller hur?

Efter en stund ringer samme fantastiske make och säger:(MYCKET FULT ORD) muttrarna sitter som(MYCKET FULT ORD, IGEN) och jag måste åka och köpa ett nytt fälgkors eftersom det förra gick sönder. Oj, säger du, det var inte bra...för vad annat kan du säga om däckbyten...

En tid går och så ringer din fantastiske man och säger; Du får boka av ditt pass för de (OCH NU ÄR ORDEN SÅ FULA ATT TUNGAN RUTTNAR I MUNNEN OM MAN SÄGER DEM) bultarna går inte att få upp. Jag måste få tag på ett jättestarkt fälgkors som klarar av dem. Nu är klockan 14.46. 

Ditt pass behövde bokas av 14.45 som senast annars så får du en varning och det är ju inte kul.

Du försöker därför ringa ditt träningsmecka för att förklara. 

Jodå, du kommer fram hur snabbt som helst till repan(det händer inte ofta) och förklarar ditt dilemma, men en sån otur du har IDAG då! Du träffar på en nyanställd som inte har behörighet att boka av dig utan du får stå där med skammen att ha en varning..SUCK....

Din make kommer i ilfart för att köra dig hem att rasta två mycket bajsnödiga vovvetjejer medan han hämtar killvovven på dagis och gör de nödvändiga ärenden som hör ett hushåll till och sen hämta dig och...fortsätta däckbyte.

Din, nu aningen irriterade men fantastiske make och du kör med ett nytt däck och ett rackabajsarfälgkors tillbaka till jobbet denna fredag, och du försöker väl heja på däckbytaren så gott det går.... Du kan ju inte hjälpa till på annat sätt pga dina klena fingrar.

Äntligen hemma! Klockan är 18.30 och ni är helt slut. 

Om allt hade varit som vanligt så hade du varit hemma två timmar tidigare.

Ja ja...

Nu är det lördag och du har hela dagen framför dig. 

Attans, vad det snöar...men hundarna måste ju rastas så du tar den första hunden på bajspromme och hopps, där var det nära att du trillade! Men det gick ju bra, vilken tur!

Så är det dags för nästa voffs, varför inte ta båda två? Jo, såklart, eftersom du är lite hungrig så här på morgonkvisten.

Kiss och bajs går som en dans och du går in igen för att ge alla voffs frukost. Knäpper det inte lite i ryggen?

Äsch, inget att bry sig om.

Men hallå!! Hur mycket snöar det egentligen?

Bäst att skotta!

OPPPSSS!

 Nu var du nära att trilla igen men klarade dig med nöd och näppe. Lite stel är du men det är nog ingen fara.

Senare böjer du dig lite framåt för att sätta på ugnen ...Och DÅ...

Smäller det till i ryggen!

Resten av kvällen har du en personlig assistent i form av en make som med oerhört förvånad uppsyn har fullt upp med att fungera i kökets hemligheter. 

Han gör så gott han kan men att finna kniven i rätt låda, eller sleven där han lade den för ett halv år sen...det är ju inte lätt, får man ju förstå. 

Han tränar och tränar, och till slut blir han nog ett riktigt proffs, men du tänker att det är nog ett tag kvar...

Ja, tänk om ni var i den här situationen, men det hoppas jag ni inte är, för det verkar ju inte var nån hit, direkt....

.

. 

Mör men go i kroppen

Jag har börjat använda kroppen igen.
 Det är ett steg i rätt riktning, men...
Inte skall man väl, som gammal träningsfreak, behöva komma i såna standbylägen att det känns som ett sjukdomstillstånd efter att ha kommit igång igen?

Så här, va:
Igår var det då dags för Tabata, 45 min med Caroline som instruktör. Hon är RIKTIGT bra. Hon har höga knän som specialitet. Det gillar jag!
Vet inte varför...Bara för att jag kan, antar jag.
Att jag höll på att spy under konditionspasset i mitten av passet, hoppas jag ingen märkte...
Men tänk så snabbt man återhämtar sig ändå, för jag;
bokade bodysculpt till idag snabbt som tusan! Ja, det gäller att vara snabb för i dessa tider börjar alla nya liv....

Jag brukar inte köra några pass på lördagar, är vanligtvis för slö och vill äta frukost, läsa tidningen, etc, i lugn och ro, men nu är det nya tider, jammenimäj!
Bästa Rosita som instruktör och så körde vi!
Tror ingen såg att jag höll på att svimma....

Bodysculpt, ja...

Om du som tänker på din kropp men inte går på golvpass tänker dig att:
Du tar ett stark och brett gummiband och sätter det mellan dina vrister. Sådär ja!
Se till att bandet alltid är spänt, alltså brett mellan fötterna, inget fusk här inte! Rak hållning!! Basta!
Så går du den där lilla prommen, typ till brevlådan, sen till soptunnan-ajabaja, inte släppa spänningen i bandet!
Ja, sen går du väl in och och börjar med maten-GLÖM INTE ATT HÅLLA BANDET SPÄNT!
Visst ja, tvättmaskinen behöver laddas. Mot tvättstugan, glöm inte gummibandet, BRA!
Tillbaks till spisen, BRETT MELLAN FÖTTERNA!  GLÖM INTE HÅLLNINGEN. Medan du skalar morötterna kan du passa på att göra några benböj för att få omväxling. Men glöm inte; BANDET SPÄNT OCH IN MED MAGEN!
Men jädrar, nu är tvätten klar! In till tvättstugan med rejält brett mellan fötterna. Ja, nu är du ju varm och kan ta ut dina rörelser lite extra. HÅLLNINGEN. BRA!

Släng in tvätten i tumlaren...men där ligger ju redan den förra tvätten som skall vikas och upp till övervåningen för att läggas i sina lådor. Lite mer breda benböj skadar inte medan du viker... Och sen Öpp öpp, GLÖM INTE BRETT MELLAN FÖTTERNA!
Ner för trappan igen(gummibandet spänt!) för att kolla maten, och sen är det dags för att gå ut med hunden.
MEN HAR DU GLÖMT ATT GÅ UT MED HUNDEN, DIN SLARVER?

Minst 30 minuter behövs för rastning av en mycket bajsnödig och understimulerad vovve, så det är bara att ta på kopplet på den stackar´n och gå ut med...BRED GÅNGSTIL!
Hunden kommer säkerligen att reagera mot din säregna gång så därför kan du ta bort gummibandet från vristerna och istället ta två såna där viktmanschetter.på varje fot för att slippa bli utskrattad av grannarna för att du ser aningen skitnödigt ut---
Gummibandet trär du istället runt båda överarmarna, precis över armbågarna och bakom ryggen. Är du med?  Glöm inte att hålla bandet SPÄNT varje rörelse du än gör! Allt detta bör ha tagit ca 60 minuter.
Sen hoppas jag att du har en väluppfostrad vovve som kan sköta sig själv medan du går omkring och spänner dig... Även då du tar upp bajset med bajspåsen....

Om du nu har provat detta och tycker det var attans krångligt så varför inte göra som jag, köra ett pass på 60 minuter tillsammans med likasinnade för att slippa stå bredbent vid diskbänken som en jävla idiot! För att inte tala om hundstackar´n som slipper skämmas ihjäl över sin
knäppa tvåbenting...

Men...

Man skall inte göra uppehåll på flera månader för då infinner sig den berömda überträningsvärken. Och DEN är inte att leka med!
Jag vet....
Så i morgon har jag bokat 75 minuter powerstep...

Dagen efter

Eller hur att ni av rubriken att döma tror att jag är bakis? Tji fick ni, i så fall, hi hi!

Jag har en förkärlek för "dagen efter" dvs sönDAG, julDAG, midsommarDAG osv. 

Då är man avslappnad, kan ligga i soffan hela dagen, se på tv, läsa, blogga, ja, helt enkelt bara vara. Inga måsten. Vissa kanske blir rastlösa av detta men inte jag, inte. 

Anna Jansson är just nu den bästa deckarförfattaren, enligt mig.
Jag har legat i soffan hela förmiddagen och läst den här
utmärkta deckaren. Och då jag är färdig, så har jag flera
av Anna J på nattygsbordet...

Och man behöver faktiskt inte vara bakis för att unna sig denna latmansdag. 

Nyårsdagen kallas väl för årets största pizzadag, har jag för mig, men här blev det "riktig" mat. Jag tycker inte pizza är det godaste som finns inte, inte ens det NÄST godaste...

Ingen pizza i det här huset inte!
Rostade rotsaker, rödlök, vitlök och
gårdagens rest på oxfilé till Gubben och lax i saffranssås till mig.

Igår tog Gubben och jag hundarna på en riktigt härlig skogspromenad efter att ha tänt ett ljus på mammas och pappas grav. 

Det var balsam för själen att vandra i den gnistrande vita skogen! En timme i denna fantastiska sagoskog gjorde underverk med både människor och vovvar. 

Att sen få höra historien om "dödens väg" som den enligt sägnen kallas, är ju en extra bonus. Min Gubbe träffar varje år under planeringen inför en cykeltävling, en markägare som berättat att det var på denna skogsstig Karl XII:s lik blev transporterat från Halden till Stockholm 1719.

Om det är sant eller inte, låter jag vara osagt, men en god historia är det.

Tänk att ett foto aldrig motsvarar känslan man har
i verkligheten...Det här ser ju bara ut som en helt vanlig skog,
inte sagoskogen vi upplevde att vi var i.

Idag var landskapet allt annat än gnistrande vitt då det var dags för hundäventyr....

Blött och grått, men vad brydde sig hundarna om det? Inte ett dugg! De plaskade glatt omkring i lerpölar och på ishalka(jodå, jag var VÄLDIGT nära att göra en saltomortal...) vid Getingberget. En tur ute på golfbanan blev det också. Dåligt med golfare idag...

Nu sover de som grisar efter att ha fått mat och varsitt gnagis. 

Inte blev det nån träning igår, jag var för långsam med att boka, helt enkelt. Men i morgon kan inte vilda hästar hålla mig från att träna! Jag har bokat Tabata, ja, lika bra att börja tära på bilringen direkt!

Ett I-landsproblem dyker då plötsligt upp...Vilket av de tre fina träningslinnena som jag fick i julklapp av bästaste bonusdottern, skall jag ta? 

Jag får väl "ola", helt enkelt. 

Eftersom jag är ledig ända fram till nästa onsdag( känns overkligt!) så kanske jag får för mig att städa ut julen. Hmmmm.....

Känns lite vemodigt, faktiskt. Det får nog vänta tills rätt sinnesstämning infinner sig. 

Eller om jag får tag på nåt snyggt tyg till nya gardiner...

Årets sista andetag...

Så närmar sig 2015 med stormsteg. 2014 är snart over and out. Klockan är nu 17.00 och mörkret har sänkt sig. Den första smällen hördes nyss, men tack och lov så bryr sig inte våra djur. Än....
Man vet aldrig om de blir förskräckta av nån speciell smällare, så vi har beredskap i husetbus.

Nu har jag levt så länge att jag har glömt en massa.. Jag VILL verkligen inte ha glömt viktiga saker, såsom sånt som har min dotters uppväxt att göra, tex. Jag har, som tur är foton som "minnesgrund"från den tiden.
Men det är tufft att behöva fotostöd...

Att jag glömt saker från min egen uppväxt är ju inte så konstigt, jag är ju trots allt 56 år. Jag har aldrig varit det förut så det är helt nytt för mig...

Men vet ni, nåt som är så himla fantastiskt med detta år är att jag har fått tillbaks min kusin Anna! Nu gråter jag nästan...eller nästan, skit heller, jag gråter, helt enkelt!
Snoren rinner...men av glädjetårar.

Hon har fyllt i massor av luckor från min barndom som jag inte hade en aning om...och kanske har jag fyllt i några för henne...Hon är en mycket kär vän! Och TACK face book för att vi fick, och kan hålla, kontakt, för i dessa dagar är ju mänsklig kontakt näst intill omöjlig. Men jag ger inte upp!

Jag har under hela min uppväxt varit en ensamvarg. Jag klarar mig själv, har varit mitt motto. Och visst har det fungerat.
 Sån är jag.
Men att ha vänner är också viktigt.
Har jag upptäckt.
En av mina vänner från tonårstiden är Siv. Hon ingick i vårt tjejgäng från tonårstiden och en tid därefter, men så upphörde vårt umgänge av olika orsaker. Nu har vi fått kontakt igen via face book och tänk så otroligt kul det är!!! Tack fb! Vi har ännu inte setts på "riktigt" så vi vet nog inte om vi känner igen varann...Det är ju lite spännande inför framtiden.

Jag är mycket noga att välja mina vänner och de jag väljer är  SÄRSKILT UTVALDA.
Under året har jag fått omvärdera massor av saker. Det har inte varit helt lätt, och är fortfarande inte, men att lägga mig platt har aldrig varit ett alternativ för mig, så därför kör jag på, utan knäskydd och hjälm, och tror på att allt ordnar sig till slut! För det har det ju gjort, alla gånger!

Återflytten till vår "riktiga" adress på jobbet har varit en otroligt tuff resa och är fortfarande inte i hamn. För mig blev det en negativ överraskning och det har tärt otroligt på mig. Men, vaddådå? Det gäller inte livet och då kan allt ordnas, eller hur?
Jag har ju, som förut(trots några som slutat), de bästaste arbetskamraterna i världen. De gör att jag kan känna mig "nödvändig".
Mitt träningsmecka KMTI, har under alla år varit mitt sociala tempel, förutom att
jag skött min kropp, med eller utan mina sjukgymnasters hjälp, till att ha blivit ett "måste" både vad det gäller alla fantastiska instruktörer och dessutom alla härliga träningskamrater som jag lärt känna under alla år!

Tack, kära ni!
Vi ses nästa år!

Mot ljusare tider

Då var julhelgen ett minne blott. Ett bra minne. Inte massor av mat utan bara det som vi tycker allra mest om. Godiset glömde vi bort....men kom ihåg igår kväll. Vi drog i oss hela skålen under kvällen...en STOR skål...

Träningen har det blivit lite si och så med. Så är det alltid vid denna tid, men efter alla helger är jag alltid träningssugen igen. Just nu, då jag sitter och skriver, kan jag känna valken runt midjan mot mina armbågar....

Den är, som julen, snart ett minne blott.

Nåja, helt orörlig har jag inte varit. Våra hundar har fått sig några rejäla prommar, var och en för sig. Minst en timme var. Så himla härligt nu då det äntligen har blivit lite snö och kallt. De älskar verkligen snö! Det gör ju inte jag....men hellre det än regn och slask. Pest eller kolera, helt enkelt.

Framför allt är jag ute efter ljuset, det är så himla nödvändigt för mig. 

Men det där med att behöva sätta på sig så mycket kläder....uhhh. Och tänk att det sitter kardborreband i alla tampar och spännen...som fastnar i vantarna, och har sig.

Jag känner mig som en Michelingubbe då jag går ut. 

Här är det inte tal om att vara snygg utan VARM!!! 

Den som uppfinner ett par fingervantar som är jättevarma och som man utan att fumla, kan plocka upp hundgodis ur fickan utan att få med hela fodret så att allt godis hamnar på marken, få isär bajspåsen och sen kunna knyta ihop den utan att få in fingrarna i knuten eller få bajs på vanten, svara i mobilen, ta upp nycklarna utan att vanten fastnar i dragkedjan...den människan skall ha Nobelpriset!

Att frysa om händerna är förödande för mina händer. Värsta värken och känslobortfall på nolltid och att få tillbaka känseln i alla fingrarna kan ta flera dar. Så, sätt igång och uppfinn, kära ni!

Lite pyssel har jag också hunnit med. Vi har attans många ljuslyktor i vårt hem just nu, men kanske lite dåligt med vinglas...

En hundbädd förvandlades till kattbädd hastigt och lustigt. En slaktad fleecehundfilt och IKEAS små tygbitar blev ett snitsigt fodral på bädden. 

Tänk att det är 6 år sen vår Klinga såg dagens ljus. Vi tror ju fortfarande att hon är valp! 

Minnet börjar tydligen svikta på matte och husse...

I morgon och på tisdag skall jag göra ett gästspel på jobbet men sen tar jag ledigt igen. Ja, man skall inte överdriva. 

Att min bil har haft ett lynnesutbrott och inte alltid startar...trallalla, vägrar jag att tänka på just nu....

Årets lappisjulbild. Ett måste!

Och kattjulbilden...tillsammans med
vår specialbeställda julöl.

Där fick våra IKEA vinglas se sig förvandlas
till ljuslyktor. Att ta ETT glas vin har alltid känts
lite osäkert utan dl mått...

Det förra fodralet blev sunkigt så det hamnade i soporna

Den slaktade filten på ena sidan...

...och lapptäcke på den andra

Skrållans val blev fleecen.

Jag får väl erkänna, trots ett visst motstånd; Det ÄR vackert!

Här sitter hon, vår 6- åriga valp....eh...

Matte, det är SNÖÖÖÖÖÖ!!!!!

Här tar vi det lite lugnt, sa Lummi. Så märkvärdigt mycket
snö är det ju inte...

Det är lite kallt i ögonen, matte!