Påskfunderingar....

Tallyho, kära vänner! Visst är väl livet härligt då solen skiner och vårblommorna börjar sticka upp här och där? För mig är ljuset livsviktigt.
Och nu är det påsk, också. Jag gillar påsken. Har alltid gjort. Trots att jag är och förbliver ateist. Tror inte på nån hen på ett moln som styr och ställer med att dela ut godhet och straff hur som helst ..nää, det där får vi människor sköta själva. Det går ju sådär, har jag märkt...Vi människor är inte så bra på det där med samförstånd, respekt för varandra oavsett färg, åsikt, tillhörighet, härkomst. Fred brukar vi lösa genom krig...Det behövs lite mer träning, antar jag. Fast vi människor har ju haft ganska lång tid på oss....
Nä, den religiösa aspekten av påsken lämnar jag åt andra.

Fast....

Jag SKULLE kunnat bli religiös av att ha fått Cissan tillbaka, men...jag tror hellre på Dunder ja. Han visade vägen. liksom. Dunder är min Gud, PUNKT.

Världens bästa Dunder

När jag tänker efter så gillar jag inte gult, heller...och inte påsksmällar. Ägg kan kvitta, likaså påskgodis och påskris med fjädrar går fetbort!!! Fjädrarna kan vara ryckta från levande höns, ju!!! Fy tusan, så hemskt!!!
Nej, det jag gillar med påsken är det som den INTE har, hetsjakt på presenter, förberedelser i flera veckor och pynt till förbannelse.

Igår plockade jag fram vårt påskpynt från vår trappskrubb. Två påskkärringar och en porslinshöna.
Ja, det låter hur enkelt som helst men nåt klantarsle hade lagt dem i en kartong LÄNGST IN bakom alla julsakerna. Jag fick plocka ut ALLT!! Det var en del....


Nu står de i alla fall på sin plats i uterummet.

Hönan

...och kärringen

Undrar om det är nu vi skall ta ner julslingorna i trädgården, förresten?

Och på den 12.e dagen....

                         Kom Cissan hem!!

Under hela denna tid....12 långa dagar, så har jag visualiserat att hon stått på altanen och velat in.
Jag har förtvivlat ett otal gånger, fått hopp av alla snälla människor som finns både i när och fjärran, förtvivlat igen, gråtit och gråtit. Ropat och ropat. Varje dag.
Utan resultat.

Så kom tipset från en f d kollega: Varför inte använda en ID-hund? Ehhh...men hur? Hon skickade en länk och så....

...kom då Dunder och hans matte Anna-Lena ända från Torsby för att hjälpa oss. Jag vågade inte tro på underverk men då jag såg Dunder jobba...WOW!!!
Han visade var vi skulle leta och tänk så skönt för själen att slippa tänka på Cissan på väg till Frykerud!!!
Jag var så himla glad!!!! Ingen tvekan om att Dunder visade rätt! Jag litade till 100% på honom!
Hämtade fälla på Djurskyddet och var beredd inför helgen.

Men så var vi ute och satte upp skyltar igår kväll och det bara krånglade, buntbanden gick av hela tiden så vi fick bara upp 5 st. Jag ropade och ropade och ropade och ropade och ropade....

Jag fick värsta deppen och trodde att vi aldrig skulle få se henne igen.
Sov som en kratta hela natten och vaknade i morse med sprängande huvudvärk.

Gick förbi altandörren och såg en rörelse....What? Tittade igen, och där satt Cissan och åt torrfoder ur skålen som stått där sen hon smet!! Precis som jag visualiserat!!!
Ropade på Gubben att han skulle gå yttervägen och stänga altandörren eftersom jag var rädd hon annars skulle stick igen.

LYCKA i vår flock!!!!

Cissan tar nu igen sin "utflykt" med att sova och äta, sova och äta

Och vi är såååå lyckliga!!

Reflektion över VARFÖR man skaffar ett älskat husdjur...och tröttnar

Jag vet inte jag, men...Kanske är jag väl en sån där känslosam, mjäkig människa som inte har det där DRIVET i livet som gör att jag kan göra helomvändningar och göra mig av med besvärligheter såsom DJUR som jag har skaffat för nöjes skull men sen jag överraskande insett behöver KÄRLEK, OMTANKE och TID..
Så då löser jag problemet med Blocket-slasktratt där alla suspekta försäljningar sker.
Men djuret då? Vad har djuret för val?

Inget.

TÄNK!!!!!!!! Innan DU skaffar den minsta lilla levande varelse att ansvara för! Hela dess liv ligger i dina händer, så TÄNK, det är viktigt.

Hmmm....

Men vadå, ett BARN är väl ändå det viktigaste?
Varför då?
 Ansvaret är väl ALLTID det viktigaste OAVSETT individ?
Har du invändningar angående detta och INTE tänker att ANSVAR gäller ALLT i din omgivning så SKAFFA ALDRIG  ETT HUSDJUR!!! Och jag menar det!!!!

OCH FÖR BÖVELEN!!!! INTE ETT BARN!!!!

Jag, den mesiga, har inte sovit eller ätit som folk sen söndagen den 13 mars. .Efter att ha upptäckt att vår senaste innekatt Sissi/ Cissan lyckats komma ut i ett ögonblick av oaktsamhet, där inte matte och husse var med på noterna då gäster var i huset. Sen var Sissi borta.....Dessutom hade vi fest och inte helt nyktra...Fy för den lede!!!!

 Att leta och ropa, leta och ropa, leta och ropa........och inte få svar...är TORTYR!

-Löjliga människa, det är ju bara en katt.
Jag får väl vara en löjlig människa, men att mista nån som står mig nära är väl en stor sorg?
Eller?
Hur värderar man värme, omtanke och ovillkorlig kärlek?

Jag blir så upprörd över människor som skaffar sig djur och sen, då det händer minsta lilla i livet så har det plötsligt inte TID eller ENERGI för dem!
De skyller ifrån sig på det mest patetiska och genomskinliga sätt då det helt enkelt är så att de har tröttnat på djuret. Bara så där... Vad har djuren för val? Det kan inte lägga ut sina ägare på Blocket om DE tröttnar på dem.

Att få barn är inget giltigt skäl att dumpa ett djur man har skaffat. Barn mår bra av att växa upp med husdjur, det skapar empati. Fast det kräver kloka och ansvarstagande föräldrar, förstås. Att byta ut ett f d älskat husdjur mot ett barn säger mig att ansvaret inte räcker så långt
Att studera på annan ort....Var är problemet? En katt tar man med sig PUNKT En hund skaffar man en dogwalker till.
Eller ännu bättre, man skaffar inga djur förrän man har stadgat sig. PUNKT

Och har man stadgat sig finns väldigt få ursäkter att dumpa sitt husdjur.

Mitt hjärta värker nåt så oerhört av att inte ha rätt antal husdjur här hemma. Varje dag hoppas jag att vår Cissan skall stå på vårt altanbord och tigga om att komma in....Fast det vet jag inte om det kommer att ske.Hon är ju katt och har sitt eget sätt att tänka...

Vadan detta melankoliska inlägg nu då?

Jo, att sakna sin lilla katt så oerhört och dessutom vara dödligt orolig över att hon far illa och då se alla inlägg i försäljargruppen på fb gör mig helt....finner inte ord!
Ikväll orkade jag inte hålla mig, som jag brukar, utan började kommentera ett inlägg där två katter skulle bortskänkas pga att tid inte fanns pga de fått barn. Det var också bråttom.....

Då ruttnade jag...

Nattinatti alla godingar

En helg med kuligheter och tråkigheter...Ja, jag veeeet att inte kulighet är ett riktigt ord, men wtf...

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att nästa bara skulle innehålla gulliga saker...Sorry, men det kan bli svårt.

Helgen inleddes dock på bästa sätt med ett corebollpass där kroppen fick sig en riktig genomkörare. Ett mycket välregisserat pass av instruktören Ylva.
Verkligen välbehövligt då jag kvällen innan lyckats låsa några kotor i bröstryggen genom att nysa...

Nåväl, lördagen infann sig med vackert väder. Efter sedvanliga hundprommar så for Gubben och jag iväg på inköpsrunda. Det krävdes nämligen lite extra gott då vi väntade celebra gäster på kvällen.

Och så kom då det första ödesdigra misstaget. Vi kan väl säga att det var Willys fel...Om allt hade funnits där så hade vi aldrig behövt åka in till Coop Nolgård för att komplettera. Och då hade jag inte behövt klanta mig så till den milda grad....
Kan ni förstå hur j-a ont det gör då en bildörr smäller igen helt och hållet...om ens finger? Och att, då man fått upp dörren, skräckslaget kikar på fingret och se att det faktiskt är platt?
Jävlar i berget, alltså!!!!!!!!!
Min rådige Gubbe rusade iväg för att finna en gnutta snö(trodde väl aldrig att jag skulle LÄNGTA efter snö!), fann en snöhög och gjorde en snöboll som jag stoppade mitt arma finger i.
Och det gjorde inte heller skönt, kan jag lova....

Men där kunde vi ju inte stå tills mitt finger slutade bulta. Vi var ju tvungna att handla.
Det kom att bli den snabbaste inköpsrundan ever!

Och som mitt finger bultade.

Till slut tog jag glassförpackningen vi köpt och kylde fingret med. Undrar just vad folk trodde det var för fel på mig?
Och så var vi äntligen hemma!
Jag rusade ur bilen, in i köket, öppnande frysen och greppade påsen med frysta ärter. Klämde in fingret i den och satt så en lång stund.

Då jag hade sansat mig hyfsat och undersökt fingret lite närmare så såg jag att det hade klarat sig bra, trots skiftande färg. Det gick att böja även om det hade storleken av en chorizokorv...

Kvällens middag lagade Gubben med lite assistans av sin 9-fingrade maka. Det funkade så bra att jag nog skall se till att få ont i ett finger VARJE helg...

Så kom då våra gäster, Anders och Sussie. Vi har känt varann i en herrans massa år, men inte träffats så ofta under de senaste åren av olika anledningar. Det får vi ta igen, för gud så kul vi hade igår! Vi har nu uppnått den ålder att vi har fått "gamla minnen"...Då vi var unga hade vi ju inte fått några såna än, så det är ju NU vi har som roligast.
Det är förresten Anders som har byggt klätterpelarna till katterna. En som skänktes till Djurhemmet och en till oss. Katterna älskar dem! De klätterpelare som finns i handeln är blaha jämfört med dessa. De här är stabila och har endast hyllor och repstolpar. Sånt som katter gillar. Inte en massa kojor och grejer.

På katthemmet gillas den...

....av alla katter

...fast inte samtidigt

Likadant är det här hemma.
En i taget...

Så det så!!

Det var inte bara jag och Gubben som uppskattade kvällen. Våra voffs utgav sig för att vara de mest kärlekstörstande vovvarna ever. Som om de ALDRIG fått några klappar....
Igår fick de så många klappar att det nu är slut på klappkontot för en lång tid framöver.
Nä, skoja!
Klappkontot är oändligt. Önskade att lönekontot var detsamma....

Anders och min Gubbe i samspråk

Sussie fick en knähund. Det är mycket bra betyg!

Och det var så mysigt, tyckte Lummi, att hon utsåg Sussie
till sin bästis!

Ja, sen kommer vi till missöde nr två.
Då vi skulle ge alla djuren mat i förmiddags, så ropade jag i vanlig ordning på allihop. Eller ja, på katterna då, hundarna behöver man inte ropa på, det räcker att man öppnar skåpdörren där matburken står så sitter tre förväntansfulla hundar intill ens fötter innan man har hunnit säga...m

Men alltså, jag ropade på katterna. En stod redan på bordet, Syrran-den matglada. Skrållan och Cissan syntes inte till. Jag gick upp och öppnade min garderobsdörr. Två sömndruckna ögon mötte mig. Det är mat, Skrållan, sa jag. MJIIIIAAAAUUUU, svarade hon. Det betyder: Ok, jag kommer!
Så var det då Cissan.
Hon brukar komma som en raket då man ropar. Men inte nu. Vi letade och letade. Överallt. Flera gånger om. Men ingen Cissa.
Till slut fick vi inse; Hon har smitit ut. Men när? Hur?

Jag har klandrat mig själv hela dagen att jag inte hade koll på henne igår!! Hon har hela tiden varit MYCKET intresserad av vår glasaltan på baksidan. Om hon har smitit ut på den och vi inte uppmärksammat det så var det bara för henne att promenera ut bakom ryggen på oss då vi släppte ut hundarna på nattkiss. Och sen...hela Hammarö som sitt distrikt. Eller ännu större...eftersom hon kommer från Frykerud. Hoppas hon bara är på upptäcktsfärd. Lilla Gumman.

Har lagt ut på facebook och massor av fantastiska människor har delat. Jag HOPPAS att hon kommer hem och det i rödaste rappet!
Hennes förra ägare har lugnat mig med att Cissi(som hon hette tidigare) har gjort utflykter förr och alltid kommit hem igen. Fast det hjälper föga på mig som har svart bälte i katastroftänkande...

Nu är jag i slutet av mitt inlägg och vet ni, jag har kunnat använda mitt något platta, blåröda, vänstra pekfinger då jag skrivit!!

Detta har varit en något illa sammansatt helg, i mina ögon.
Skulle ha varit mycket glad om någon hade fixat bort det där med fingret och katten.

Gud?

Hmmm....
Är det försent att bli religiös nu?
Efter att ha varit ateist i hela mitt liv så kanske det krävs ett något specifierat CV för att komma på fråga inom religiositeten...ehhh, heter det så? Tydligen, inget rött streck, i alla fall. Alltid något. Känner mig genast närmare Gud.
Jag som är rättviseberoende kan känna att jag hamnar långt bak i kön och kan absolut inte tänka mig att smita före...

så....

jag får nog förlita mig på mina kära medmänniskor.
Jag säger som till hundarna:
LETA CISSI!!!

Åsikter...igen...

Jag är SÅÅÅÅ trött på snöslask och gråväder! Ge mig solsken, NU, annars....ja, vad annars?

Det känns lite overkill att hota vädret, liksom. Fast om jag kunde skuldbelägga nån så vore jag överlycklig! Jäklar så gött! 

Att anklaga nån för att ha skickat skitväder på oss och KRÄVA åtgärder för bättre väder für alles. Ja men, visst vore det väl helt fantastiskt? Att kunna anklaga, göra nån ansvarig och tillkännage detta på det mest otrevliga och besserwisseraktiga sätt vore väl modellen? 

Och dessutom tro att ens egna åsikter kommer att kunna FÖRVERKLIGAS bara för att man så gärna VILL? 

Men vad är skitväder?

För mig är detta snöande nåt otroligt onödigt. Jag halkar omkring, hundarna blir blöta och behöver torkas och smörjas...ja, tassarna, alltså! Vad trodde ni? 

Att behöva skotta fram trappan och lite till, är inte heller skoj...bara nödvändigt. För mig och min Gubbe.

För andra är snö och vinter otroligt härligt!

Då kan de spänna på skidorna och fara omkring hur som helst, ha mysiga fikapauser med mackor och varm choklad titt som tätt. 

Åka till fjällen och bo i en mysig stuga utan vatten och el....nä nu får jag rysningar på riktigt...MEN vissa tycker detta är den ultimata mysiga upplevelsen. 

Låt dem.

Kommentera inte.

Låt dem bara.

De har ju kul!

Det där med att tillkännage sina missbelåtna och bittra åsikter i tid och otid...får mig lite spyfärdig. Undrar om dessa besserwissrar har nån manual för hur och otrevligt de kan bete sig? 

Intressant, faktiskt. 

Kan vara ett ämne för forskning inom beteendevetenskap...fast det kanske redan finns en utredning. Synd om inte besserwissnarna har läst den, i så fall...

Att ibland kolla grupper på facebook eller andra forum gör mig bedrövad. Kommentarer i de mest oskyldiga grupper kan få mig att vilja lägga mig ner död. 

Som att Prinsessan Victoria och Prins Daniel har fått en son.

Men jävlar i berget vilka hemska kommentarer det kom i den tråden!!!!!!!

Men låt dem få ha sin lycka, för djävulen!!!

Lägg ner, era bittra avundsjuka människor! 

Vad är ert problem?

Att ni inte har barn?

Eller pengar?

Eller prinsesstitel? 

Eller en prinstitel?

Eller ett slott?

Och det här med Mello...

Men hallå...

Hur viktigt är det i det stora hela?

Kan de sjunga?

Eller inte?

Det är frågan?

Inte sååå viktigt...eller hur?

Under tiden:

har inte människor råd med hyran 

har inget jobb

Är utförsäkrade

Är kroniskt sjuka

Sitter och tigger utanför en affär

Skall man klaga så skall man förbanne mig ha så mycket hyfs och vett i huvudet att man kan lägga fram sin åsikt på ett humant sätt! Och framförallt ha nåt vettigt att klaga på! För bövelen!!!!

Men shit, hur blev det här nu då ? Jag som bara var lite trött på snön...

Skall försöka skriva om gulliga saker i nästa inlägg...

Hmmm...