En helg med kuligheter och tråkigheter...Ja, jag veeeet att inte kulighet är ett riktigt ord, men wtf...

Jag lovade ju i mitt förra inlägg att nästa bara skulle innehålla gulliga saker...Sorry, men det kan bli svårt.

Helgen inleddes dock på bästa sätt med ett corebollpass där kroppen fick sig en riktig genomkörare. Ett mycket välregisserat pass av instruktören Ylva.
Verkligen välbehövligt då jag kvällen innan lyckats låsa några kotor i bröstryggen genom att nysa...

Nåväl, lördagen infann sig med vackert väder. Efter sedvanliga hundprommar så for Gubben och jag iväg på inköpsrunda. Det krävdes nämligen lite extra gott då vi väntade celebra gäster på kvällen.

Och så kom då det första ödesdigra misstaget. Vi kan väl säga att det var Willys fel...Om allt hade funnits där så hade vi aldrig behövt åka in till Coop Nolgård för att komplettera. Och då hade jag inte behövt klanta mig så till den milda grad....
Kan ni förstå hur j-a ont det gör då en bildörr smäller igen helt och hållet...om ens finger? Och att, då man fått upp dörren, skräckslaget kikar på fingret och se att det faktiskt är platt?
Jävlar i berget, alltså!!!!!!!!!
Min rådige Gubbe rusade iväg för att finna en gnutta snö(trodde väl aldrig att jag skulle LÄNGTA efter snö!), fann en snöhög och gjorde en snöboll som jag stoppade mitt arma finger i.
Och det gjorde inte heller skönt, kan jag lova....

Men där kunde vi ju inte stå tills mitt finger slutade bulta. Vi var ju tvungna att handla.
Det kom att bli den snabbaste inköpsrundan ever!

Och som mitt finger bultade.

Till slut tog jag glassförpackningen vi köpt och kylde fingret med. Undrar just vad folk trodde det var för fel på mig?
Och så var vi äntligen hemma!
Jag rusade ur bilen, in i köket, öppnande frysen och greppade påsen med frysta ärter. Klämde in fingret i den och satt så en lång stund.

Då jag hade sansat mig hyfsat och undersökt fingret lite närmare så såg jag att det hade klarat sig bra, trots skiftande färg. Det gick att böja även om det hade storleken av en chorizokorv...

Kvällens middag lagade Gubben med lite assistans av sin 9-fingrade maka. Det funkade så bra att jag nog skall se till att få ont i ett finger VARJE helg...

Så kom då våra gäster, Anders och Sussie. Vi har känt varann i en herrans massa år, men inte träffats så ofta under de senaste åren av olika anledningar. Det får vi ta igen, för gud så kul vi hade igår! Vi har nu uppnått den ålder att vi har fått "gamla minnen"...Då vi var unga hade vi ju inte fått några såna än, så det är ju NU vi har som roligast.
Det är förresten Anders som har byggt klätterpelarna till katterna. En som skänktes till Djurhemmet och en till oss. Katterna älskar dem! De klätterpelare som finns i handeln är blaha jämfört med dessa. De här är stabila och har endast hyllor och repstolpar. Sånt som katter gillar. Inte en massa kojor och grejer.

På katthemmet gillas den...

....av alla katter

...fast inte samtidigt

Likadant är det här hemma.
En i taget...

Så det så!!

Det var inte bara jag och Gubben som uppskattade kvällen. Våra voffs utgav sig för att vara de mest kärlekstörstande vovvarna ever. Som om de ALDRIG fått några klappar....
Igår fick de så många klappar att det nu är slut på klappkontot för en lång tid framöver.
Nä, skoja!
Klappkontot är oändligt. Önskade att lönekontot var detsamma....

Anders och min Gubbe i samspråk

Sussie fick en knähund. Det är mycket bra betyg!

Och det var så mysigt, tyckte Lummi, att hon utsåg Sussie
till sin bästis!

Ja, sen kommer vi till missöde nr två.
Då vi skulle ge alla djuren mat i förmiddags, så ropade jag i vanlig ordning på allihop. Eller ja, på katterna då, hundarna behöver man inte ropa på, det räcker att man öppnar skåpdörren där matburken står så sitter tre förväntansfulla hundar intill ens fötter innan man har hunnit säga...m

Men alltså, jag ropade på katterna. En stod redan på bordet, Syrran-den matglada. Skrållan och Cissan syntes inte till. Jag gick upp och öppnade min garderobsdörr. Två sömndruckna ögon mötte mig. Det är mat, Skrållan, sa jag. MJIIIIAAAAUUUU, svarade hon. Det betyder: Ok, jag kommer!
Så var det då Cissan.
Hon brukar komma som en raket då man ropar. Men inte nu. Vi letade och letade. Överallt. Flera gånger om. Men ingen Cissa.
Till slut fick vi inse; Hon har smitit ut. Men när? Hur?

Jag har klandrat mig själv hela dagen att jag inte hade koll på henne igår!! Hon har hela tiden varit MYCKET intresserad av vår glasaltan på baksidan. Om hon har smitit ut på den och vi inte uppmärksammat det så var det bara för henne att promenera ut bakom ryggen på oss då vi släppte ut hundarna på nattkiss. Och sen...hela Hammarö som sitt distrikt. Eller ännu större...eftersom hon kommer från Frykerud. Hoppas hon bara är på upptäcktsfärd. Lilla Gumman.

Har lagt ut på facebook och massor av fantastiska människor har delat. Jag HOPPAS att hon kommer hem och det i rödaste rappet!
Hennes förra ägare har lugnat mig med att Cissi(som hon hette tidigare) har gjort utflykter förr och alltid kommit hem igen. Fast det hjälper föga på mig som har svart bälte i katastroftänkande...

Nu är jag i slutet av mitt inlägg och vet ni, jag har kunnat använda mitt något platta, blåröda, vänstra pekfinger då jag skrivit!!

Detta har varit en något illa sammansatt helg, i mina ögon.
Skulle ha varit mycket glad om någon hade fixat bort det där med fingret och katten.

Gud?

Hmmm....
Är det försent att bli religiös nu?
Efter att ha varit ateist i hela mitt liv så kanske det krävs ett något specifierat CV för att komma på fråga inom religiositeten...ehhh, heter det så? Tydligen, inget rött streck, i alla fall. Alltid något. Känner mig genast närmare Gud.
Jag som är rättviseberoende kan känna att jag hamnar långt bak i kön och kan absolut inte tänka mig att smita före...

så....

jag får nog förlita mig på mina kära medmänniskor.
Jag säger som till hundarna:
LETA CISSI!!!