Påskfunderingar....

Tallyho, kära vänner! Visst är väl livet härligt då solen skiner och vårblommorna börjar sticka upp här och där? För mig är ljuset livsviktigt.
Och nu är det påsk, också. Jag gillar påsken. Har alltid gjort. Trots att jag är och förbliver ateist. Tror inte på nån hen på ett moln som styr och ställer med att dela ut godhet och straff hur som helst ..nää, det där får vi människor sköta själva. Det går ju sådär, har jag märkt...Vi människor är inte så bra på det där med samförstånd, respekt för varandra oavsett färg, åsikt, tillhörighet, härkomst. Fred brukar vi lösa genom krig...Det behövs lite mer träning, antar jag. Fast vi människor har ju haft ganska lång tid på oss....
Nä, den religiösa aspekten av påsken lämnar jag åt andra.

Fast....

Jag SKULLE kunnat bli religiös av att ha fått Cissan tillbaka, men...jag tror hellre på Dunder ja. Han visade vägen. liksom. Dunder är min Gud, PUNKT.

Världens bästa Dunder

När jag tänker efter så gillar jag inte gult, heller...och inte påsksmällar. Ägg kan kvitta, likaså påskgodis och påskris med fjädrar går fetbort!!! Fjädrarna kan vara ryckta från levande höns, ju!!! Fy tusan, så hemskt!!!
Nej, det jag gillar med påsken är det som den INTE har, hetsjakt på presenter, förberedelser i flera veckor och pynt till förbannelse.

Igår plockade jag fram vårt påskpynt från vår trappskrubb. Två påskkärringar och en porslinshöna.
Ja, det låter hur enkelt som helst men nåt klantarsle hade lagt dem i en kartong LÄNGST IN bakom alla julsakerna. Jag fick plocka ut ALLT!! Det var en del....


Nu står de i alla fall på sin plats i uterummet.

Hönan

...och kärringen

Undrar om det är nu vi skall ta ner julslingorna i trädgården, förresten?