Sista helgen...

Så här under de sista dagarna innan storflytten, vad är då mindre önskvärt än att vakna vid 04-tiden med att Mr Ehler Danlos Syndrom gör sig påmind i mig å det grövsta, med molvärk i höfter och ben...Inte lätt för er att veta hur det känns men om ni hade växtvärk som småttingar eller då ni fått influensa och knappt orkar gå på toa så kanske ni får en hint om känslan.

Nån som fattar grejen med mitt vinterhat? Och väderomslag?

Ni gör det?

Vilken grej, alltså!
Det räcker alltså med att beskriva på bloggen så fattar alla!
Tänk om jag visst detta då jag sökte läkare för mina besvär under massor av år och då fick recept på medicin för magkatarr eller depression istället för smärtlindrande/inflammationshämmande, de tvistade om vad som var bäst, för smärta i rörelseapparaten hade vårdcentralen tydligen aldrig hört talas om...
Men jag är inte bitter. Det kunde vart värre, eller hur? Vissa av mina olyckssystrar och bröder åker permobil, behöver ständig hjälp i sin vardag och kämpar mot en helt oförstående försäkringskassa.
Jag kan jobba heltid, mina blåmärken hindrar mig inte, inte heller värken eftersom jag har en human chef som låter mig anpassa min tid som jag önskar. Ärligt, jag är sååååå lyckligt lottad!

En liten blåklocka gjord i flyttpackningens tecken...
Min favoritman tillika make är helt oskyldig om nån nu
skulle ens tänka tanken!

Nu är det slut på gnället! 

Över till vårt flyttprojekt som innefattar att S L Ä N G A   S K R Ä P! 

Vad är egentligen skräp?

För mig är det saker som jag inte använt under senaste året, är trasiga, gamla som gatan, omoderna och inte använda på sisådär 20 år.

Dagens datum borde egentligen bli en röd dag i almanackan då jag fick min kära make att slänga sina träskidor från 70-talet! Fast det tog lite emot, det såg jag allt...Men han klarade det utan tår i ögat.

Känner mig faktiskt lite orättvis för han har inte protesterat över huvud taget om mina betongprojekt...Fast jag har dock slängt massor. Grejen med betonggrunkor är ju att man bara sparar det absolut bästa och slänger det halvkassa. Naturprodukt som man utan skam kan slänga på återvinningen. 

Nu är det snart slut på detta halvgnälliga inlägg och vet ni? Efter att ha gjort två varv till tippen, gjort diverse inköp och rastat 3 bajsnödiga hundar så har jag oljat upp min onda lekamen till hyfsad rörlighet. 

Så...

Jag säger som jag alltid sagt: RÖR PÅ ER, FÖLK! Bästa medicinen ever, så det så!

Nu tänder jag en brasa och lyssnar på Queen, örongodis för tant och farbror Ahlborg! Gubbern grymtar lite från övervåningen där han grejar med duschen...men snart så är han sitt vanliga soliga jag, det vet jag.

Så....

Adios från Abborrvägen 91! 

Nästa gång hörs vi från Fiskvik 210!

Britt-Marie och jag

Gafflar. Knivar. Skedar.

I den ordningen.
Britt-Marie är sannerligen inte en sådan som dömer andra människor, inte alls, men ingen civiliserad person skulle väl ändå komma på tanken att organisera besticken i en kökslåda på något annat sätt? Britt-Marie dömer ingen, inte alls, men vi är väl ändå inte ett djur heller?

Jag läser för andra gången "Britt-Marie var här" av Fredrik Backman. Efter att ha läst flera böcker som gjort mig besviken så tog jag till ett säkert kort, dvs en bok jag redan läst och älskar.
Jag vill också färska upp minnet eftersom jag vill se filmen inom det snaraste och då bilda mig en uppfattning.

Idag kände jag mig sannerligen besjälad med Britt-Marie.

Jag behövde skicka en mycket viktig brevförsändelse innan sista postgången. Fick snilleblixten att göra alla inköp på metropolen Skoghalls centrum, dvs ICA för frimärkesinköp och nåt onödigt krafs och sen Bolaget för helgfyll...en flaska vin.

Nog är det lätt att få till ett synnerligen stort antal krafs då man endast behöver ett frimärke men vem är jag att döma, det är ju inte affärens fel, jag är verkligen inte den som dömer, men då jag kom till kassan så hade jag korgen full! Jag lade upp varorna med jämna mellanrum och koden åt rätt håll och placerade kundpinnen korrekt efter sista varan som sig bör, annat är ju kriminellt!
Jag noterade att kassören var den icke svenskfödde man som trots ett stort antal år i vårt vackra men ack så snöiga land, inte lärt sig vårt finurliga språk ordentligt.
Vid kassan bad jag om det mycket viktiga frimärket och fick ett svar som inte anstår en vuxen människa, jag är sannerligen inte den som dömer, men vänligt bemötande är numera ett unikum, antar jag, men utan att döma så blev jag aningen upprörd över denne mans uppförande då han deklamerade:-Har inget frimärke, samtidigt som han drog ut och smällde igen en låda utan ens att blicka ned i den. Han var antagligen förhindrad av nån obestämd svårighet att hämta frimärken från en annan kassa...
I detta ögonblick kände jag Britt-Maries ande i min kropp och skrek därför på insidan!
I min värld finns det trevligt uppförande och otrevligt uppförande, jag föredrar TREVLIGT får ni förstå, allt annat är kriminellt.
För att lugna mig en aning så kommer jag inom det närmaste packa en kartong i alfabetisk ordning.

Ha en trevlig fredag, mina godingar!

Glittras fästman...och lite till

Gokväll. gänget!

På fredagen är det ju brukligt att gemene man varvar ner, tar en bira eller ett glas vin efter jobbet. Eller två. Nåt man kan längta efter.

Igår var jag långt ifrån denna traditionella fredagstradition...
Med en höglöpande fodertik i huset var det dags för lite pankypank med en stilig fästman direkt efter jobbet.
Ja ha ja..som den amatör jag ändå är så for jag iväg till Kil med en hund i bagaget för en träff med en välvald fästman. Jösses, så ovant för mig! Som tur var så hade jag proffshjälp av Camilla från Lappizaros kennel. Bästa, goaste människan, alltså!
Efter många om och men så fick daten ske på Mon i Kil. Glittra verkade vara mest bussjuk och den sugne killen högg i sten. Vi planerade därför en ny date.
Hemresan gick därefter i moll. Ett dunkande ljud i min bil gjorde resan kort efter bara några minuter.
Är det nåt som gör mig heeeeelt knäckt så är det bilkrångel! Jag gick ur bilen och upptäckte en stor mojäng hängande i bakänden på bilen.
Gjorde därför som jag gjort de senaste 22 åren, ringde mitt för eviga helpcenter, dvs min man och fick bästa supporten. Själv hade han enligt fredagstraditionen tagit den obligatoriska ölen och var därmed utom handräckning för mig. Men som den gode make jag har så fixade han hjälp via sitt jobb och huxflux så kom en glad killeoch klippte av en sladd eller nåt sånt där mansjobb och så kunde jag fara hem utan större problem förutom mycket stela axlar och med ett krampaktigt tag i ratten.

Jag tror inte att jag väckte SÅ himla många då jag svängde in på vår gata vid 21.30....

Idag har jag för säkerhetsskull låtit bilen stå. Vill inte uppleva samma äventyrligheter igen. Får väl betala en massa pengar till vår bildoktor Mats igen...

Fick ringa dateproffset Camilla och planera om. Hon räddade daten mellan de kära tu och efter att våra fötter frusit till is så behagade de kära tu att liksom komma till..om ni förstår..

Under dagen har Gubben och jag också hunnit flytta kartonger till nya huset, kastat en massa skräp, gjort inköp, rastat bajsnödiga hundar och packat nya kartonger.

Som den frusna människa jag är så tände jag en brasa direkt jag kom hem.
Efter en stund så äntrade maken hemmet och hamnade vid brasan...
Nu hör jag snarkningar från min käre make efter att vi äntligen fått lite mat i magen.
Vet inte om jag vill väcka honom...
Han har nämligen förmedlat en önskan om att vilja se mello...

Kraaaaam på er, mina godingar!

Att sakna en hund...

Han behövde få gå in i den eviga vilan den 9:onde juli. Kroppen sa tack och adjö och vi, matte och husse lät honom få som han ville.
Men...jag har mycket svårt att skiljas från honom och hans personlighet som bara han hade.
Vi hade en mycket speciell kontakt, han och jag. Vi kommunicerade som två dövstumma. Att förstå varann utan ord...
Att inte få känna den där speciella kontakten, köra handen i hans päls är fortfarande så plågsamt att det är overkligt. Våra andra hundar är lika älskade, tro inget annat, men det hjälper inte eftersom alla individer har en egen roll i livet.
Våra tjejer, både hundar och katter ger mig massor av glädje och energi men sorgen efter Vaski ger inte med sig.
Han var och kommer alltid att vara nummer 1.
För alltid!

Massa ord....

Gokväll, mina vänner! Har ni lite tid över för mig, tror ni?
Ja, ni bestämmer ju själva såklart! Ni har säkert en massa mys och grejer på gång med familjen och det är det viktigaste i världen så att skita i att läsa min blogg är helt okej.
Men för er andra som inte har nåt speciellt för er; här kommer mina tankar sen mitt förra inlägg.

Jag hävdar att jag har världens bästa jobb och de bästa medarbetarna och cheferna ever. Ja, så är det.

Med vissa undantag.
Idag fick jag nog av "undantagen".
Att kunna samarbeta är A och O för mig. Det är kittet på en arbetsplats. "Mina" vikarier har de bästa vitsord över vår skola, de blir väl omhändertagna av våra lärare, ingen ser ner på dem utan de blir emottagna som en i gänget.. De vill var hos oss tack vare detta!

Men....
Så finns då tyvärr en klick som är raka motsatsen...
Idag växte mina horn. Jag värnar mina vikarier och det kommer jag ALLTID att göra. PUNKT.

Men då snön är ungefär lika irriterande så skottade jag bort min irritation för 1 timme sen.
Sååååå......
Även om jag hatar snö så var den ju till hjälp, eller hur?
Hmmm...
Som den ältande människa jag är så har jag intressant information;  Dagens irriterande händelser är lagda på is och jag har viktigare saker att tänka på. Som mina barnbarn, deras fars förestående födelsedag den 23/2 och vår flytt den 1/3 och allt vad det innebär. Vem orkar bry sig om bittra människor då? Inte jag i alla fall!
Till slut klarar även JAG att sluta älta!
Tror jag....
Förhoppningsvis...

Vår Glittra är ju foderhund hos oss. För er som inte vet vad det innebär så skall jag förklara:
Man får hand om en hund precis som sin egen med förbehållet att den ger uppfödaren ett förbestämt antal valpkullar. Vår Glittra skall snart få en jättefin brun fästman och förhoppningsvis ge en kull valpar där vi kan få en brun kille. Ni får tycka vi är helt tokiga men hundar är och förblir vårt stora intresse och kommer att vara tills vi dööööör. Husse är dock en blödig husse och har smått ångest över att få lämna bort "sin hund" under 10 veckor....
Ja, så är det.
Utan hundar, inget riktigt liv. Detta gäller även katter, såklart.
Katter är ju dock lite kinkigare så nya katter kommer att planeras NOGA.

Kära vänner, ni som har förnuftet i behåll tänker säkert att jag och Gubben är helt tokstolliga och eventuellt "försenila" men det skiter vi i för den tid vi har kvar i livet så vill vi äntligen få det som vi längtat efter under...typ hela vårt vuxna liv.
Ja, jäklar, nu verkar vi var mitt i livet...det innebär att vi kommer att bli 120 år!

Ha det gött, mina vänner!