Heureka! Dammsugarpåsar!

Tro´t eller ej, men idag fann jag rätt dammsugarpåsar och hållare! Men som den pessimist jag är, antar jag att då dom fem påsarna i förpackningen är slut, så har de kommit med ett nytt system...
Men nu ligger dammråttor och utspilld kattsand i magen på dammsugaren. Och min snurrstol i syrummet är katthårsbefriad...för den här gången.
För att inte vara helt nöjd med tingens ordning blev jag nyss påmind om att jag ju skulle köpt en ny kniv till matberedaren. Detta projekt började jag med i höstas. Efter ett rejält detektivarbete fick jag reda på en firma som har allehanda delar till utgångna hushållsapparater. Men så kom nåt emellan...
Jag har den trasiga kniven liggandes i bilen, och  även en bild i mobilen på matberedaren. Nu finns en liten hake ...Jag har glömt bort vad firman hette. Det enda jag kommer ihåg är att den finns på Våxnäs. Alltid nåt.
Nyss frågade maken om vi inte kunde äta lasagne i morgon kväll. Jo, vi kan ju göra färsk pasta då, hojtade jag tills jag insåg dilemmat. Matberedarkniven...

Mina datahackers! 

Nä, nu piper hundarna i kör! Bäst att ta en bajspromenad med dem. Och då vi sen kommer in igen så blir hela golvet fullt av sand, då jag torkat dem. Usch, för detta blaskväder! Men trots allt går vi mot ljusare tider! Och i morgon är det fredag! Kan det bli bättre?

Träningsförbud och dammproblem

Ingen träning på tre(3!!!!) veckor, löd min dom. Inte ens lite spinning, pep jag försiktigt. VA, utbrast sjukgymnasten, det är ju jättehög belastning på benen då! Men om man bara tar i lite...började jag men insåg det omöjliga i det företaget. Det går ju inte att bara ta i liiiite på ett pass! I alla fall kan inte jag det...Man kanske går in med den förvissningen men så snart musiken drar igång och instruktören börjar peppa...då j-ar skall det köras så långt "hängslena höller".

Mitt tejpade ben
Jag har ett stort bekymmer som jag försökt få bukt med. Utan resultat hittills. För ett tag sen tog påsarna till dammsugaren på övervåningen slut. Jag har köpt nya flera gånger förut så det skulle inte bli nåt problem. Trodde jag. Bara att ta med den gamla förpackningen då man skall köpa nya, tänkte jag. Då jag kom till Coop, där jag köpt tidigare, fann jag att de börjat med ett nytt system. Man måste först köpa en hållare á 69:- och därutöver en förpackning dammsugarpåsar för sisådär 70:-! Hållaren, upplyste de så snällt om, behöver man bara köper EN gång...Men VARFÖR allt detta? Vad är vitsen? Det är precis lika svårt att finna rätt system nu som det var att finna rätt dammsugarpåsar förut. Jag stod där med min attans gamla förpackning som naturligtvis inte fanns med på den härligt klatschiga manualen som hängde vid hyllan! Äsch, jag kollar väl nätet, tänkte jag. Men tji, fick jag där också! Dammsugaren köpte jag på tretti.se för bara 3-4 år sen så jag kollade först där om den fanns där. Men icke en enda med nåt av alla de nummer som fanns både i manualen och på dammsugaren. Kollade då dammsugarpåsar.se och dammtussen.se. Nänä. Kollade Bosch egen hemsida. Nähä. Så nu står jag här med en dammsugare utan påsar, men med en jäkla massa damm under sängen. Vårt nya tillskott i flocken, Lummi, gillar att ligga och sova under sängen och i morse hade den i övrigt vita hunden en vackert grå nyans i pälsen...

Jäddra skitinfo! Inte en siffra stämmer!

Livet som rörelsehindrad

Efter fyra dar som rörelsehindrad är jag djupt imponerad av alla de människor som skadat sig för livet, får gå med kryckor eller sitta i rullstol. Hur de klarar sig utan att kunna använda benen.Och här sitter jag med en sketen muskelbristning som kommer att läka ganska snart. Jag kan inte neka till att jag känner mig en aning frustrerad och tänker på allt jag INTE kan göra just nu. Löjligt, jag vet, för snart kommer jag att ha kunna knalla omkring som förut, tills jag skadar mig igen, vill säga...Det är ju jag som fått den rollen i livets skådespel.
Att behöva vara hemma från jobbet hör till det värsta jag vet. Då är det allvarligt, må jag säga! Och nu sitter jag här, med vänster ben på en stol, dessutom med en värkande höft och tycker synd om mig själv. Alla andra är minsann på sina jobb, fikar och har kul medan jag får vara alldeles ensam -  förutom katterna då, som inte tycker ett dugg synd om mig. Å, ljuva självömkan!

Dessa två är helt nöjda med att matte är hemma och pysslar
om dem. 

Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt av dagen. En tröja ligger halvfärdig i syrummet och även i stickkorgen finns det halvfärdiga alster. Nog finns att göra utan benens inblandning alltid. Dessutom kanske det är slut på lidandet snart för i morgon skall jag till sjukgymnasten för att börja "träna" min skadade vad. Snart kan alltså mitt vikarierande i handikappslandet vara över. Jag har ju möjligheten att välja, privilegierad människa, är vad jag är!

Så här kan inte du göra, matte!

Att hasta eller inte hasta iväg...

Då jag gick upp i morse kunde jag stödja på benet utan att det gjorde alltför ont.Linkade omkring här hemma, grejandes med lite av varje. Så for Gubben iväg på egna uppdrag en stund och då fick jag ett tokigt ryck, jag skulle minsann gå ut med Vaski. Kan väl inte vara så farligt, vi är ju lika halta båda två, tänkte jag.
Vi hade inte kommit långt innan det började göra stenont i vaden. Men skam den som ger sig! Jag stretade på som en halt myra med resultatet att jag efter detta nu har riktigt ont igen.
Så efter detta, mitt stölleprov, har jag hållit mig i skinnet. Fyra grova limpor har jag bakat. Det tar inte så styggt på benen...Den obligatoriska helgbrasan är tänd, Gubben har åkt ut i skogen med Lummi, och jag bloggar i godan ro. Förresten Gubben ja. Det onda i tummetotten var inte att leka med! Då han kom hem igår var det varm, röd och dubbelt så stor. Dessutom verkade det röda sprida sig uppåt handen. Nu måste du åka till läkare med den där, sa jag. men han är född till Stöngris och tyckte det räckte med att ha spritomslag på tummen. Men så berättade Gubben för en cykelkompis om sin tumme,  han råkar gift med en distriktsköterska, och då blev det ljud i skällan! Kompisen ringde tillbaka efter en stund då han berättat för sin fru, och sa; -Nu åker du till akuten i möra med den där tummen. Det kan ju vara blodförgiftning!!
I morse försökte Gubben än en gång slingra sig, han tyckte tummen såg mindre ut, men se det gick inte denna gången! Jag gav honom numret till rådgivningen och de kopplade honom till Gripen. Så halv tolv var han och tummen där. Nu var det inte blodförgiftning utan en inflammation. Han kom hem med en burk antibiotika som han skall äta i 10 dar. Dessutom fick han träningsförbud 4 dar´!

Det här brödet gilla vi. Vad sa ni? Recept? Öööhh..Man gör ju lite
olika varje gång liksom, men det bygger på flerkornsgröt. Åsså
tar man olika sorters mjöl, frön och torrjäst, salt, ca 1 liter vatten å blandar
i matberedare. Låter jäsa...länge och så bakar man ut till limpor
eller den formen man vill ha. Jäser och in ugnen i 225 grader. 

Halta funderingar...

Så har jag då hoppat på kryckor en hel dag. Gud, så krångligt. Det är lättare att hoppa på ett ben, men då får man ju ont i andra benet och höften till slut. Inte bra. Det blev faktiskt lite tokroligt då jag kom till jobbet och den ena efter den andra utropade; MEEEEN Anja, vad har du gjort? Och; Men är du här? Jag fick ta om några gånger och till sist sa Magda; Du skulle ha ett plakat på bröstet med en förklaring, så du slipper ta om hela tiden! Gud vilka goa arbetskamrater jag har! Och en styrkekram fick jag också! Ingen konst att vara på jobbet även om man har ont i kropp eller själ. Man har nån som tar hand om en hela tiden! Tänk de som går till jobbet varje dag med en klump i magen. Eller bara går dit, jobbar utan att tänka, går hem, får lön i slutet av månaden och bara känner tomhet. Jag var en gång på studiebesök på OLW. Min och mina klasskamraters nyfikenhet stillades snabbt om hur man gjorde ostbågar och dyl men då jag såg personalen gå omkring som zombies, utan kontakt med varann så blev jag helt bestörd! Ett löpande band där en ensam kvinna med en pappersmössa på huvudet satt och sorterade chips med blicken i fjärran har jag fortfarande på näthinnan. Hon tittade inte ens på chipsen hon kasserade. En man fick mig att tänka på Quasimodo då han hällde en 20 kilos säck mjöl i ett stort kar vid framställningen av nåt snacks av nåt slag. Det var det enda han gjorde! Han lyfte säcken, samma axel hela tiden, kånkade iväg en bra bit, hällde i mjölet och sen kommer jag inte ihåg vad han gjorde, men antagligen tryckte han på en knapp för att det skulle blandas, för att sen hämta en ny säck...Men han kanske var jättestolt över sitt jobb, vad vet jag, men jag kände en sån förskräcklig sympati för honom. Hoppas han fick en skälig lön och att han inte var utnyttjad av arbetsgivaren.

Å barna våra! Vilka goa ungar vi har i skolan! _Vad har du gjort nurå Anja, halkat på isen, eller? Nä, jag har skadat mig då jag tränade. - Men där ser du så farligt det är att träna, gör som jag, UNDVIK att träna! Vad kan man göra mer än älska dessa godingar! Eller den här: -Jag skulle vilja ha en bok om "kulturmöten". Kan du hjälpa mig att finna en? - Du har en färdig hylla därborta men tyvärr finns det inte så många kvar eftersom många redan har lånat och jag har inte kunnat fylla upp då jag har lite svårt att gå just nu. -Men det är okej, jag finner nog nåt så du slipper gå. Åhhhhhh....Undrar hur man märker att man inte längre skall jobba med ungdomar, att man blivit för gammal och inte kan tillföra nåt bra. Tänk om man inte märker då man blir en skitkärring...PÅ RIKTIGT.