Goa ongar, helt enkelt!

Ibland, då man inte ser skogen för alla trä´n, så är det för himla härligt då helt plötsligt hela urskogen breder ut sig framför en!!!

Nu tycker ni väl att jag svamlar...och kanske gör jag det, men om jag säger så här då: Ibland så kan jag bli för dj-igt trött på ungdomar som inte vill, kan eller orkar ett sabla dugg och till på köpet har en mindre kul attityd mot oss "övervuxna" personer. 

Men nu skall ni höra..hm..läsa, vad jag upplevt idag.

Vår skolcafeteria skall våra ungdomar sköta med vuxna som stöd. Detta är en utmaning varje dag. För mig och några till...

Utom idag.

De två killarna blev hastigt och lustigt handplockade i korridoren av vår Ängelresurs Maggi.

Att sådär i flygande fläng få en sån förfrågan är inte helt lätt. Inte ens för mig...som vissa dagar knappt vet vad jag gjort, varit och varför...

I vår skola har vi fredagsfika, vilket betyder en storm av ungdomar som vill ha en en kokosboll NU och snabbt som tusan! Dessutom har ansvaret utökats i och med vår nyrenoverade skola. 

Fin som tusan, för den delen.

Idag har vi haft den värsta, bästa servicen ever i cafeterian!! Mitt hjärta svämmar lätt över, det vet ju ni som har läst min blogg ibland, och idag har tårkanalerna verkligen haft det tufft. Och då jag såg en disktrasa i näven på den ena killen, svepandes över bardisken, DÅ bröt jag nästan ihop av glädje och framtidstro!! Det finns alltså ungar som kan hantera en disktrasa tillfullo!! Och då man dristar sig att tänka vidare...Kanske kan de nåt annat nyttigt för hemmet? Dessa pojkar var hårt prövade idag och avgick med dubbelt MVG...Äsch, det finns ju inte längre, dretans Björklund tog ju bort det...hm, få se nu...

Är A bäst eller sämst? Kanske skall man ha så långt bort i alfabetet för att vara bäst...eller? Hm.... Om så är fallet så fick dessa två i så fall Ö!!

Att utan protest tömma alla säckar med äckel i våra nya "sopstationer" är värt guldmedalj, särskilt då en "klasskamrat" kom ut från klassrummet och skrattade OCH dessutom fotade med mobilen. Ni kan säkert räkna ut till vilken kategori han hör...

Dessa två goingar har gjort min dag så alldeles fantastisk att jag under hela dagen svävat omkring och trots krångel inte gått i spinn och deppat ihop. 

Nädå...

Inte ens då jag fick återvända till kontoret då jag haft hjärnsläpp och glömt att göra en MYCKET viktig sak blev jag f-bannad. Nää, mild och fin, helt enkelt.

Och då jag senare, på Gourmanderiet-för övrig min favoritaffär(fram tills idag...)blev snorkigt betjänad av "biträdet" lade jag det bara till handlingarna. 

Fast det är inte försent för vedergällning än...Jävla gubbe!!!!

Men man får ha en viss förståelse för såna gamla stofiler som inte har fått samma utomordentliga uppfostran som dagens ungdomar( med ytterst få undantag) har fått. 

Men min "return" till Gourmaderiet kommer att vara "taggtrådsvass"...

En gammal gummas tankar...

Ibland så kommer livet som en smäll på käften...

Att aldrig mer köra slut på kroppen....Så avslutade jag mitt förra inlägg.
Men hallå! Inte i mitt nuvarande jobb, i alla fall.  Hur gör man?
Jag har köpt en ny postkodslott för att gardera mig. Nu har jag två stycken och kanske, kanske har jag tur och vinner en massa pengar.

Om inte....ja, då får jag väl jobba på, helt enkelt. Pensionen hägrar långt därborta. Fast så långt borta är den inte, juh. Jag är 56 år och om typ 7-8 år så kanske jag kan säga morsning och godbye.
 Det kommer inte att bli sötebrödsdagar men vem behöver massor av pengar?
 Nä, bara jag har Gubben och alla mina husdjur så är jag nöjd!


.

Senare men inte aldrig...

Det har inte duggat direkt tätt mellan blogginläggen under en tid.

Ibland har jag huvudet fullt av blogginlägg och vet inte hur fort jag skall få dem på pränt. Och ibland så kommer ingenting då jag sitter vid datorn och har bestämt att skriva ett inlägg.

Det är väl så enkelt att livet tar över, helt enkelt.

Och livet är viktigare för mig. Både upp och nedgångar. Ibland skriver jag om dem, ibland inte.

Att dras med EDS(Ehler danlos syndrom) kan vara dret, tycker jag. Det är ett lurigt syndrom eftersom man ofta är hur "normalt" funtad som helst. Eller, det är man ju inte, men man låtsas för sig själv. Och självklart inför andra. Vem vill vara en krympling?

Så därför hugger man i, gör sig själv oumbärlig, grejar och planerar, lyfter och kånkar...och så PANG OCH PUNKT SLUT! 

Så ligger man där, halva nätterna, med värkande kropp och själ. Funderar för 100.de gången på hur det kunde bli så här. Ja, varför inte, säger "han" på axeln. Du borde veta bättre efter "så många år"

Men...

Man fortsätter gå upp varje morgon, biter ihop, går ut med hundar, äter frukost, far till jobbet, skojar med arbetskamrater, sitter och glor in i datorn och har glömt varför, försöker fokusera, svårt, men inte helt omöjligt då man anstränger sig ordentligt, äter lunch, springer runt, gnäller om allt och alla. 

Då klockan är typ 15.30 så kommer man på att man glömt gått på toa under hela dagen. 

Så kommer man hem. Nej, förresten, först hämtar man en voffs på dagis, pratar med Fröken om dagen och låter voffs få busa av sig. SEN åker man hem.

Innanför dörren står två ömhetstörstande voffs och LÄNGTAR efter omtanke. Och det får dom, såklart.
Men att ta sig för med nåt kreativt är en utopi. Det får bli en annan gång, till exempel efter torsdag, då jag har fått en tid hos min sjukgymnastängel Gunilla. Efter det så blir det nog ordning på torpet.
Då ni, jäklar, skall jag sy kuddöverdraget som ligger halvfärdigt, göra betonggrejer, pynta i kuvösen och i gästrummet.
Och sen skall jag aldrig mer köra slut på kroppen...

Ha ha ha ha ha!!!!

Höstkänning

Trodde inte att jag nånsin skulle kunna säga detta...men jag är helt förberedd på hösten.
 JIHHHAAAA!
Eller hur, var jag helt utelämnande och crazy nu?

Men efter denna fantastiska sommar kan man ju inte vara annat än ödmjuk och förväntansfull inför en vinter som man kan överleva, även som vinterhatare.
Jag hoppas på en sån vinter som föregående. En sån som alla skidåkare hatar men jag älskar.
Jag kan också tänka mig en STRÄNG vinter. Sisådär 25 minus. Men inte en sån där onödig vinter som bara blaskar bort.
Men nu är vi fortfarande i augusti och jag börjar få den där goa sensommarkänslan. Vilsamt för själen. Samtidigt som man blir lite vemodig. Men det är hör till, liksom, eller hur?

Min Gubbe har varit på cykeläventyr i Mora-Sälen och nu sitter jag här på lördagskvällen och väntar hem honom eftersom han och hans vänner åker hem tidigare än väntat.
Han kommer att mötas av en lysande trädgård och en glad hustru!
Opps, några andra är nog lika glada!

Lummi

Vaski

Klinga

Tände ljus på altanen

Syrran sitter säkert

Har gjort en "betong"!

Kunde äntligen tända mina egengjorda lyktor i trädgården!

De här lyktorna är dock köpta och hängde förut i altantaket.
Gubben blev väldigt glad då jag hängde dem i trädet istället,
eftersom han alltid slog skallen i dem....

Mys, helt enkelt

Första veckan avrundades med rondellbekymmer

Tänk så fort man vänjer sig. Jag har jobbat i 5 dar men det känns som...hur länge som helst. Och det känns bra, faktiskt.  Även om det inte är okej för min kropp, men vad tusan...Jag kan ju inte sätta mig ner och strejka heller. 

Det jag måste göra, måste jag göra PUNKT. 

Det negativa är att jag inte orkar träna, som är jätteviktigt, särskilt då jag har mycket att göra och belastar min kropp maximalt. Jag blir så slut av det hetsiga tempot att jag inte orkar nåt då jag kommer hem. Rasta hundarna måste jag ju, men annars så är det helt kört. Livet med EDS, helt enkelt.

Alla kreativa ideér som dyker upp i huvudet,  lägger sig i bakersta skallregionerna för att kanske poppa fram vid ett obevakat ögonblick...Men det lär ju inte ske förrän tidigast nästa semester....

Det är ju dretsynd om jag har en snygg idé på en höstjacka och den inte blir uppsydd förrän i juni...

Idag var jag med om nåt MYCKET obehagligt!

Efter att ha hämtat Vaski på dagis for jag hemåt och tog då vägen genom Cooprondellen och vidare till Hammarös minirondell vid Hammarbutiken. Jag hade en bil framför mig som, precis som jag blinkade höger, men hade en bit kvar innan svängen, från vänster en ung mopedist som var på väg in i rondellen. Killen var inne i rondellen då bilen framför mig bara körde på, prejade killen, helt enkelt! Jag skrek rakt ut; Men vad GÖR du? 

Killen for iväg upp på refugen men kunde hoppa av mopeden, som blev liggande i vägen, vinkade lite avvärjande med handen, ungefär som om han bad om ursäkt, men vad tusan, HAN gjorde ju inget fel! 

Bilen fortsatte en bit och jag tänkte; SMITER HAN? Skall jag stanna och höra hur det är med killen, men då svängde bilisten in till vägkanten, som tur var och öppnade dörren.. Men så himla osäker jag kände mig om jag skulle lägga mig i...Jag var ju ändå ett vittne.

Nu tror jag inte att killen tog nån skada, men tänk om bilisten lade skulden på killen och skällde ut honom? Det vet jag ju inte, för jag fortsatte hemåt och jag får lov att erkänna att jag kände mig aningen gråtfärdig...Men det är ju lätt hänt då det gäller mig.

Jag fattar fortfarande inte hur bilisten kunde bedöma hastigheten så himla kasst....

I möra skall jag och vovvarna försöka ha en softardag. Matte och Klinga skulle egentligen ha varit på kennelpromme men det satte en löpsk Klinga P för. Ja, så kan det gå, men vi kommer nog på nåt.

 I möra kväll kommer hussen hem efter tävlingsäventyr i Mora-Sälen. 

Ordningen återställd, med andra ord.