Davids mormor och tankarna....

Så kom då äntligen solen!

Och med den Gubbens tidtagarsäsong....
Jadajada, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn och klarar mig såklart bra själv.
Men nääää, det där var ju förr det. Hade glömt det....Min kropp är nu för tiden skröpplig och jag behöver hjälp även om jag inte vill. Dilemma.

Det jag oroar mig mest för är att få punka på däcken eftersom vi lever i ett djupt kanalsystem i vårt villaområde just nu.
Under en tid har det lagts ner fiber i vårt område. Jomenvisst, förstår ni. Det har kommunen bestämt att vi behöver....
Nåja, det kan väl folk få skaffa om de vill men att gatorna ser ut som om vi bodde i ett krigshärjat område är inte ok.
Och så kom då dagen då vårt sökande efter den bästa vägen mellan alla decimeterdjupa rännor i vägen sket sig och vårt vänstra framdäck skars sönder av de skarpa asfaltskanterna.
Och vet ni hur arg man kan bli över sånt?

Den förut så väna och milda Fru Ahlborg Lindeberg på Abborrvägen 91 har numera inbyggda horn efter att ha tampats med Bygg och Villavård under vår j-a vattenläcka.
Sååå....
Jag skickade det argaste mejlet ever till Hammarö kommun...antar jag. Då jag tänker efter så har jag skickat ett antal mejl till dem tidigare också, men inte i så SKARPA ordalag som nu.
Den här gången KRÄVDE jag att de fyllde igen de j-a vallgravarna på vår gata OMGÅENDE!!!
Det tog en dag....och två dar....och sen tänkte de väl att det var bäst att göra nåt för den där kärringen på Abborrvägen är ju för jävligt jobbig....och precis då jag hade tänkt ge dem en match via mobilen så började de i onsdags fylla igen och asfaltera. Men inte alla rännor. De är väl i trotsåldern, kan tänka....och på fredag vet man ju att det är tidig hemgång...

Men...

Måndag är en annan dag. "Hej Hammarö kommun, jag heter Anja Lin...."

Men annars så är livet så himla gött! Min bebbe har fyllt 1 månad och mormor har köpt snygga pjucks till honom. Ja, va tusan, han måste ju ha snyggt på fossingarna då det är dags för att visa sina snygga första steg. Det dröjer väl ett tag till...men ändå, alltid bra att vara förberedd!

Min nya karriär som mormor känns alldeles fantastiskt i hjärtat och idag har jag och Bebben umgåtts. Att han inte var på sitt soligaste humör gjorde inget ty han är mormors gullegris ändå. For ever💚
Mormor längtar sig tokig efter att få ha honom för sig själv och skämma bort honom utan att mammi och pappi kan ingripa. Det är och har ALLTID varit en mormors/morfars/farmors/farfars privilegium att få skämma bort sina barnbarn.
 Kommer mycket väl ihåg Dotterns farfar Kjell som tog "en promenad"😉med en ren unge i kärran för att återkomma med en chokladindränkt dotter. -Vi gick ju bara förbi Börje i Boa och då kom jag på att jag kanske skulle spela en Keno och då ville hon ju ha lite choklad.....
Han var en sån farfar som man önskar att ALLA ungar hade!
Under sina promenader med Dottern så hittade han på de mest fantastiska historier om allt och inget!
Och det var inte bara barnbarnen som fick utstå hans påhittighet...
Hans son och tillika Dotterns far frågade som 6-åring vad som fanns i den där apparaten som satt på väggen därframme som det stod Nils Adamsson på...För er unga läsare så kan jag förtydliga att det var kondomautomater.
-Åhh, du menar i automaten därframme? Det är möbelpolish, förstår du. Ifall affären är stängd och man snabbt behöver polisha möblerna...

Jag har faktiskt tänkt på svärfar Kjell tidigare idag också. Då jag rensade rabatterna så såg jag att hans älsklingsväxter som han skänkte till mig och min "nye" man för länge sen, hade börjat titta upp. De är inte på något sätt utrotningshotade utan de sprider sig som ogräs. De kallas lyckoklöver men jag vet inte jag...Men jag förlåter dig Kjell, för du var en sån fantastiskt man. Inte alla gånger uppskattade man dina hyss och egenheter men nu skulle jag ha velat ha dig i livet för att träffa lille David och ge honom dina fantastiska historier.
Frid över ditt minne💓

Nu blev det lite ledsamt känner jag, mina ögon tåras och därför går jag raskt över till något annat.
 Inte för att jag är rädd att gråta utan för att jag ser attans suddigt att skriva då.

Igår kväll hände det en grej....
Min dator lade av. Jag vet inte varför men det känns ändå som om det är mitt fel. Vems skulle det annars vara? Hundarnas eller katternas? Såhär var det: Den dummade sig med att vara lååååångsam och då jag skulle stänga av den så ville den inte...men det ville jag sååååå jag stängde bara av den.PUNKT
Nu kommer det upp en massa dumma kommandon som jag inte förstår. Har t o m googlat men fattar ändå inte. Är jag dum eller är datorn en fd dator, tro? Frågorna hopar sig...
Men pilutta den dretdatorn, för jag har min jobbdator som minsann inte är låååångsam utan snabb som satan och OM den mot förmodan skulle våga sig till att krångla så ringer jag bara supporten och TADA så är det fixat.
Supporten till min hemdator är tyvärr inte hemma utan på egna äventyr...fast jag är liiiiite ängslig över att behöva berätta detta lilla missöde för honom eftersom han har köpt detta tekniska missfoster till mig. Känner på nåt sätt att det på nåt sätt är mitt fel, fast jag inte vet varför, med den där datorn....
Jag har laddat för imorgon då mitt hjärtegryn kommer hem genom att ha köpt några goda pilsner till honom😉😚
Kanske kan han skrämma liv i min dator. Om inte annat för att rädda alla foton...
I mitt nästa liv har jag ansökt om att bli dataexpert.
Och President of the United states.
Då blir det ordning och reda!
Men tills dess:

Ha en attans trevlig helg, kära friends!

37 år

Idag, för 37 år sén träffade jag en liten bebis för första gången. Kl 16.47 exakt tittade...nej, fel av mig, visade hon rumpan till alla närvarande och hojtade efter första andetaget: Här kommer jag och jag är fan i mig inte vem som helst!
Och tänk så rätt hon hade.

Att ha fått detta lilla underverk var för mig och hennes pappa helt otroligt! Ingen hade kunnat övertyga mig om hur fantastiskt det var att bli förälder...förrän jag blev det. Och jag kan även tala för hennes pappa. Men ack så oerfarna vi var! Därför blev det en hemsnickrad version av föräldraskap denna lilla tjej fick. Vi var de bästa föräldrar vi kunde bli, helt enkelt. För visst gör väl alla föräldrar så gott de kan?

Men nej, nu kom ett otrevligt minne upp i mitt huvud...
Under min graviditet var jag oerhört lättväckt och vaknade ofta av en gråtande unge. Det visade sig vara barnet i våningen under som grät. En liten kille, visade det sig. Hans föräldrar var inte kloka på nåt sätt! Mamman var avundsjuk på att vi hade en tjej medan hennes lille kille var en oönskad liten unge. Jösses, så jag led med den lille! Och pappan var en jävla mes! Värsta konflikträdda killen. Stod inte upp för sin lille son. Ett otroligt obehagligt minne från en annars så härligt tid.

Även om vi hade det otroligt knapert ställt så fick vi allt att fungera på nåt sätt. Vid motgång lär man sig att trolla och vi blev experter på att trolla. Inte utan hjälp av våra föräldrar, kan jag erkänna.

Det jag mest kan minnas är hur mycket jag sydde till denna lilla tjej. Våra avlagda jeans blev tex små handbroderade snickarbyxor. Och som jag stickade! Tröjor med Musse/Mimmimotiv och My little pony. Ungen hade nog finare kläder än många andra. Fast det tänkte jag inte på då...
Ju äldre jag blir, ju fler minnen dyker upp.

Och nu är denna lilla tjej mamma!
Hon som i tid och evighet förkunnat att HON minsann inte ville ha några barn...precis som jag INNAN jag blev gravid.
Tänk så mycket man säger utan att tänka efter.
Och så är det med mycket i livet. Ibland uttalar man sig utan att veta vad man talar om.

Men plötsligt händer det!

Nu har jag en stickning på gång...i babystorlek.
Bara så ni vet.

Kraaaam på er!!!

Vad är lycka?

När har man sitt första minne?

Vet ni det, kära vänner? 

Är det nåt som andra har präntat i ert huvud eller är det ett verkligt minne? 

Jag har ett mycket starkt minne av att en tomte vid ett tillfälle tittade in genom ett fönster en sommar under mina första år.

Jag satt på vår kökssoffa med fönstret bakom och så helt plötsligt knackade det på fönstret och ett groteskt ansikte tittar in. 

Ett bustrick från en kompis till min bror ödelade hela min uppväxt och faktiskt även mitt vuxna liv. Jag AVSKYR tomtar! Och inte bara tomtar utan alla som är utklädda.

Maskerader är inte min grej, som ni förstår...

Med detta vill jag belysa vikten av att ge små bebisar och småbarn den bästa starten i livet.

Jag fixade mitt fortsatta liv utan att behöva terapi efter detta tomtetrauma, kan tilläggas...

Idag har jag mött en särskild liten människa för första gången i mitt liv och mitt hjärta är så stort att det hotar spricka. Nä, det gör det såklart inte, det är ju bara floskler, men ändå...Det KÄNNS så och så får det kännas.

Då jag fick denna lilla fantastiska människa i mina händer så tänkte jag såklart att han inte skulle behöva bli skrämd för evigt av mitt ansikte ty detta underverk är mitt BARNBARN! Så därför höll jag masken och föll INTE i gråt av lycka...Visst är jag suverän i självdisciplin? Man vill ju inte störa lillgrabben med en massa stök...

Jösses!

Att bli mormor...

Har ju inte fått nån övning eller utbildning. Just nu går jag på känsla och den är inte riktigt klok!

En liten kille vid namn David har tagit mig till fånga. Så är det mä´t,.Punkt.

Om någon tycker att jag verkar lite bakom flötet under en tid så får ni ha lite förståelse för en gammal tant som behöver sätta sig in i mormorsrollen som sådan...för nu har mormor bara BÄBIS i tankarna!

För nu är början av mitt liv på riktigt, känns det som!

Säg bara till, lille David så bakar mormor bullar till dig! 

/Mormor för evigt

Trädgård...

Visst är det tur att helgen kommer så man får vila...eller inte.

Det är vid den här tiden jag börjar längta efter lägenhet. Tänk så skönt att bara invänta våren och sommaren utan denna eviga trädgårdsstädning!

Det ser inte mycket ut för ögat just nu, men förhoppningsvis
kommer det en sommar i år också...

Rosenmandeln har redan fått små knoppar.

Fem säckar vintertäckning blev det.

Då jag för många år sedan började anlägga vår trädgård så fanns inget annat i mitt huvud! Jag planerade, grävde värsta rabatterna -såna där upphöjda som krävde att man grävde bort grässvålen och vände den upp och ner, lade på tidningar för att sedan häva på säckvis med jord för att sen lägga kantsten som höll allt på plats innan allt satt sig. Jösses, så stark jag var då!
Och som nybörjare gjorde jag också alla misstag som en trädgårdsamatör kan komma på....

Att inte tänka på om plantan man just köpt efter en tid förvandlades till ogräs, helt omöjlig att utrota, eller om den drog till sig sniglar, lus eller smittsamma sjukdomar som man behövde veta INNAN plantan satt i marken, var bara några av alla misstag jag gjorde. Saker som jag fortfarande får betala priset för.
Förra året lade jag ner en av mina största rabatter. Endast de stora buskarna som gränsar till grannen blev kvar och skall så förbli.  Gud, så skönt, tänkte jag. Nu får det bli gräsmatta där istället. Den hann vi såklart inte färdigställa innan vintern. Under denna snöfattiga vinter har ogräset frodats nåt oerhört så nu får jag börja med att rensa bort detta innan jord och gräsfrön skall dit.
Så var det mossan då...
Förut har jag struntat i den, men nu har den tagit över helt och hållet på vissa ställen! Såååå idag for jag och Gubben iväg och köpte ett kombinationsmedel MOT mossa och ogräs och FÖR grönt frodigt gräs.
Vi får dock vänta till maj innan vi vräker på. Medlet verkar som bäst då, stod det på påsen. För nu för tiden läser jag informationen noga...

Men så vet jag att då allt börjar grönska och den ena växten efter den andra börja knoppas för att sen slå ut i full blom, då känns det som om det var första gången man såg hela prakten! Och jag tänker trädgård t o m i sömnen...

Det är allt bra härligt med växter ändå...

 Och mina favvisar, dagliljorna!! Så fantastiskt vackra och tacksamma. Behöver ingen mer skötsel än att plocka bort vissna blommor och delning då man tycker de är för stora.

Den ser lite gles ut men jag har precis rensat den från
en massa nävor. Ett av mina första felköp...En vecka efter detta foto
så var där fullt av rosa stinkande nävor som dessutom är sniglarnas älsklingskost!!!

Aklejorna ser ut som små dockklänningar! Så himla söta!
Har massor av färger och storlekar men den blå
är en favorit. 

Och så pionen!! Jösses, så vacker den är!
Den ligger mig extra varmt om hjärtat eftersom
den är en morsdagspresent från min dotter. 

Åsså vallmon förstås! Faktiskt ett ogräs men ett
vackert sådant. Har även rödorangea men de bilderna
har jag raderat, tydligen...Jag rensar inte BARA
i rabatterna, nämligen.

Nu då jag gjort skitjobbet med vintertäckningen och ansning av spretande rosenbuskar så känns det allt helt ok, faktiskt. Lite som om jag väntar på det där första spirande gröna....
Lägenhet är allt jobbigt det med. Högljudda grannar och ingen gräsplätt att knalla omkring på med kaffekoppen i näven. Eller bara sitta och tomglo.
Och ingenstans att odla...
Det blir allt ett år till på 91:an.

Kramisar/ Anja med rivsår efter rosenbuskarna

Funderar lite...

Så här vid en ålder av 59 år och 26 dar har jag funderingar, stora som små. Hur det BÖRJADE och hur det BLIVIT. Hur det BLEV  får ju nån annan summera då den tiden kommer...

Är det nu jag förvandlats till en förstockad gammal kärring i full blom? Eller är jag en vis, äldre dam med massor av erfarenhet att delge den yngre generationen?
Och om så är fallet, vill de lyssna?
Spännande tanke eftersom jag själv har varit en tonåring som visste allt bäst...

Ingen kunde övertyga mig om att jag kunde ha fel, dessutom förkunnade jag min fullkomlighet ofta och mycket. Men då endast för mina närmaste som var tvungna att stå ut med mig(inte för främmande människor, där var jag snarare den lite buttra tonårstjejen som vid tilltal gärna glodde på sina fötter).

Särskilt min mamma,

Stackars henne... Vi hade det tufft mamma och jag, min pappa var sjuk i cancer under hela min tonårstid och orkade inte förmå en trotsig tonåring att lyssna på bättre vetande.
Nä, jag var verkligen ingen rolig tonåring!
Att mina åsikter skulle kunna förändras fanns inte i min värld.
Men sakta men säkert så öppnade sig världen för mig och rätt som det var blev jag mamma!

Då började poletten trilla ner, även om det inte gick snabbt. Men att helt plötsligt inte sätta sig själv i första rummet var en överraskning. Och att faktiskt inte känna sig så himla kaxig i alla lägen. Som då dottern fick sin första febertopp! Herregud, så rädda jag och pappan var! Ungen hade närmare 42 i temp, var helt lealös och vi fick duscha henne kallt för att få ner febern(Efter det ville hon aldrig mer duscha utan endast bada). Sen iväg till akuten i flygande fläng.

Såklart har jag gjort massor av fel i mitt liv som mamma men jag gjorde så gott jag kunde med de kunskaper jag fick från Vi Föräldrar. Som de flesta mammor på den tiden, förmodar jag. Däremot ratade jag Anna Wahlgrens Barnaboken, nån måtta fick det faktiskt vara på tokigheter!
Tyckte jag, utifrån att ha läst ca 25 sidor av den....
Om den Perfekta mamman finns, så lyckönskar jag henne. Tänk så himla skönt att få alla rätt i ämnet: Moderskap.

Massor av år har gått och jag har lärt mig nya saker hela tiden, insett mina fel och brister, omvärderat mina åsikter om och om igen, nyttigt för själen att inte se sig själv som alltings medelpunkt.

Men vissa värderingar har följt med sen födseln och kommer aldrig att ändras. Det är empatin för de som inte kan försvara sig. Framförallt djuren. Jag ÄLSKAR djur, har alltid gjort. Sen jag var jätteliten.

Bildbevis

Min första vovve hette Jocke, en blandning av schäfer och boxer. Han finns för alltid i mitt minne trots att mamma var tvungen att omplacera honom på 70-talet då pappa blev sjuk och jag flyttat till Karlstad för gymnasiestudier. En enastående hund som fattade utan att ha fått den minsta lilla uppfostran eller träning. Hundkurser fanns ju inte på den tiden.

Jocke, min första vovve, blandis mellan
schäfer och boxer. Kunde konster
fast man inte lärt honom dem.

Många älskade husdjur har funnits i mitt liv sen dess och som ni som känner mig vet, så finns numera våra tre vovvar, Vaski, Klinga och Lummi och våra två katter Syrran och Cissan hos oss.

Lägg till bildtext

Nåt jag är väldigt medveten om är ålderns tyngdlag. Allt på kroppen strävar nedåt.

Ögonlocken hänger som på en Sharpei(skrynkelhund, för de som inte vet), dubbelhakan strävar nedåt och är omöjlig att dölja trots stora ansträngningar, och bysten.... trots att den inte var nåt att skryta med från början så är det helt onödigt att göra penntricket...och det gäller även rumpan. Jag vet att pennan skulle sitta som en smäck!
 Så är det magen då...den är inte sig lik från bilder i fotoalbumet jag råkade finna under förra helgen...och jädrar ni, vilken snygg mage jag hade! Inte minsta lilla häng över byxkanten, inte heller nån smygvalk på sidan av kroppen som dolts via en rejäl kroppskontroll. Nä då, detta var på riktigt, jag lovar.
Numera kan jag inte med den största viljan i världen sträcka ut så valkarna runt midjan döljs även om inandning sker samtidigt. Den inandningen skulle i så fall förorsaka min död!

Att sola var inget jag strävade efter som ung..
Kanske för att jag brände mig så illa
som tonåring att jag fick brännblåsor över hela kroppen. och fick sjukskriva mig..

En aningen sorgsen tanke dök faktiskt upp då jag såg detta foto men så slog JÄVLARANAMMA till och väste i mitt öra; Kom igen nu, tant, det finns faktiskt äldre kärringar än du som har lyckats trolla fram gamla fina former igen. 

Vi får se hur det blir med det...

Kraaaam på er!