Undervärk....

Pssst, jag vågar inte prata så högt....men idag har jag inte haft ont i ryggen nästan nåt!!!
Men däremot i mitt jäkla baklår...Det är ändå positivt för då vet jag att detta hör ihop. Jag vet med andra ord vad jag skall göra. Nu har jag stretchat och rehabat mitt baklår, som den überduktiga människa jag är(pjutt) och sen tog jag och Vaskiböbb en långpromme,  nåja, nästan 6 km, men alltid nåt. Han är min träningscoach, vad skulle jag göra utan honom? De andra två är mina gullegrisar, men Vaski...Han fattar vad jag menar innan jag själv vet det, fattar ni?
Provade min nya träningsapp också. Den lovar gott.

Inför nästa år är min förhoppning att ni skall slippa få läsa en massa gnäll om allt som gör ont i min kropp. Nyårslöfte? Nä, såna ger jag inte. De är dömda att misslyckas. Men en önskan går ju alltid att lägga in när som helst och nu råkade det bli just på nyårsafton.

Och vet ni, jag måste bara få köra nåt pass snart, nu då ryggen inte gör så ont, för igår köpte Gubben en sån där snygg, grön träningströja åt mig på träningsmeckat, bara sådär!
Jag fick ju såna goa tights i julis av honom och nu bara.... Snäll, snällare, snällast!

Nu sitter jag här på nyårseftermiddagen, bloggar från hjärtat med ett glas rött intill mig, Gubben är på äventyr i skogen med vovve nr 2 men kommer nog snart hem.
Jag skall väl börja med middagen, älgfilé med potatisgratäng till Gubben, till mig gör jag en potatisgratäng med grönkål, det är så himla gott! Lax till det, måste tänka på Omegat, vet ni!

Det blir en lugn Nyårsafton för vår del. Det brukar det alltid bli. Vi tar tillvara alla stunder som finns att bara sitta och umgås utan jäkt och stress.
Det där lät ju väldans bra, måste jag säga. Undrar om jag kom på det själv eller om jag läst det nånstans? För det mesta brukar det sluta med att vi somnar i soffan. DET är väl inte att ta tillvara stunderna tillsammans så himla bra...Men, men, vi har ju sociala arbeten, båda två, så då det äntligen blir lugnt omkring oss, så slutar det med total avslappning i form av ZZZzzzzzzz i TV-soffan.

Men ICKE ikväll!! Ikväll skall vi sitta och tindra ända till tolvslaget, ställa oss upp och skåla in det nya året....och tuppa av i samma ögonblick som vi sätter oss ner!

HA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR, MINA VÄNNER!!!

Dretrygg och reatomtar

Jag trodde inte att det gick, men idag har jag haft ondare än nånsin i ryggen! Det finns tydligen hur många grader uppåt på smärtskalan som helst....Och jag som var igång med träningen och allt då mitt stressande och springande i trapporna på jobbet satte stopp för vidare kroppsaktiviteter. Det kan sammanfattas i ett ord; F-N!!!!
Nu har jag kört en smärtlindringsoffensiv sen förra tisdagen men inte hjälper det mer än för stunden. Voltarengel, tnsapparat, Ipren+Alvedon(normalt oslagbart då det värker mer än lovligt), stödkorsett, ryggövningar och massagestol.
I fredags trodde jag att jag började bli bra. Gubben och jag körde popspinningen. Det gick hur bra som helst. Det var fantastiskt kul, som vanligt! I går hade jag "normalont".

I morse gick jag upp, kände efter...Det gjorde inte ont.... Jihaaa! Kom till trappan, gick några steg, TADAA!!! Nån körde en borr i ryggraden på mig!!!! Vänsterbenet vek sig, jag fick hålla mig i trappräcket och ta ett djupt andetag för att inte tuppa av.
Men hundarna måste rastas i vilket skick man än är, så är det bara, och Gubben snarkade efter en natt med dålig sömn. Vet inte hur jag klarade det, men det gjorde jag, hade inget val ju. Det är ju som då man har småbarn och magsjuka - samtidigt. Man klarar det, för att man måste.
Men då jag kommit in, gett hundarna mat, så gick luften ur mig. Jag satt på mig min tnsapparat, fick till en ställning som inte tog livet av mig, i soffan och storgrinade!! Faan, så eländigt det kändes.
Dessutom skulle Gubben jobba och kunde alltså inte vara personlig assistent åt mig.

Har i alla fall lyckats mjuka upp mig med tns:en så mycket att hundarna fick var sin promme. Den första fick den längsta, nästa en mellanpromme och den sista stackar´n fick nöja sig med kortisen för då var jag på väg att gå av på mitten.
Nu är det kväll, jag har slutat grina sen många timmar tillbaka - det hjälpte ju inte i alla fall-och på nåt sätt har dagen gått. Inget fick jag gjort det jag hade planerat. Pyssla, sy två kuddfodral eller ens läsa(nää, har bara inte kunna koncentrera mig). I morgon skall jag ringa nån av mina sjukgymnaster. Har inga stora förhoppningar att de jobbar i mellandagarna, men om inte annat har de telefonsvarare så jag kan få nån återbudstid då de är på plats igen.

Jag har i alla fall laddat ner en ny träningapp. Den förra jag hade, Runkeeper, var en riktig dretapp som bara låste sig hela tiden. Krånglig också. Nu har jag funnit en som heter Endomondo som är mycket enklare. Skulle verkligen vilja prova den nu....RYGGJÄVEL! Men kanske är jag hyfsat gående i morgon så jag kanske kan prova den då jag kör rehab på gymet....

Nåt positivt i allt elände. Gubben har fixat skrivaren så man kan skriva ut i färg. Det innebär att jag kan skriva ut massor av kul bilder för decoupagepyssel.
Och en sak till, jag fyndade två gulliga tomtar på Rusta igår! De hade halva priset på alla julsaker, såklart slog jag till. Det får inte bli tomtetomt på nåt ställe nästa jul!!
Och nu kom jag på en sak till, det bara drösar fram kuliga grejer nu; Gubben kom hem från jobbet och hade på hemvägen köpt en mobilhållare att ha på armen då jag tränar. Snällingen! Nu när jag har en bra träningsapp och allt...nåja, inte allt, ingen hel rygg, men annars är jag beredd!!

Nu jäklar din sketna rygg, skall du få med mig att göra!! Pilutta dig!½

Julafton

Igår var det så dags! Ja, inte bara att det var julafton, utan att jag äntligen fick tid att sätta igång min nya mobil. Ny och ny, förresten, den har ju legat i sin kartong i en månad....

Jag tyckte det räckte med att lära mig min jobbIphone som jag råkade få SAMTIDIGT som vi fick vårt Teliapaket med Samsungsmartisar och en surfplatta. Surfplattan har jag dock inte ens hållit i än...

Nåväl, igår var det så dags. Och tänk så användarvänlig den är! Hur enkel som helst för t o m mig. Jag har ju inte gjort mig känd som den mest slipade tekniknörden. 

Min Ericsson Xperia var helt omöjlig att förstå sig på fast jag haft den ganska länge, så då jag fick Iphonen öppnade sig en helt ny värld för mig, tills jag stötte på problem. Det gör ju inte så himla mycket eftersom jag bara har tänkt att använda den i jobbet, även om jag får använda den privat. Men då är det ju fortfarande så att jag inte känner mig ledig. Nä, den får ligga avstängd på jag kommer hem. 

Jag har gått och väntat på ett paket jättelänge. Ett paket med julklappar till Gubben. IGÅR låg lappen i vår brevlåda. Vår brevbärare brukar komma sent på eftermiddagen numera och i förrgår måste han ha slagit rekord i sen ankomst. 

Och prisa gud, det var öppet på ICA Lövnäs! Samtidigt kunde jag fuska genom att köpa färdig risgrynsgröt eftersom min hemkokta bränts vid kvällen före. Jag kan själv vara utan risgrynsgröt men min Gubbe håller fast vid traditionen att äta gröt till frukost på julafton. Jag smakade lite grann för sällskapsskull och enligt traditionen så mådde jag illa direkt. Nåja, det gick över efter nån timme.

Så var det då dags för avresa till styvdottern med familj. En tradition som vi startade förra året efter att de år efter år farit som skottspolar till oss, till hennes mamma, till hans föräldrar, farmödrar och farfäder.

Så skall inte julen behöva vara, särskilt inte då barnen är små. Vi har fått till en bra lösning för alla. Efter julmiddag och Kalle Anka så packar vi julklapparna och far iväg. All vuxna, och vi är många, fikar och trivs tillsammans medan barnen packar upp julklappar så kinderna glöder! 

Jag tror att de kan öppna leksaksaffär efter den här julen! Och många legobitar kommer att hamna under fötterna och påminna om hur ONT det gör...

Jag tog bilder med min nya fina, enkla mobil. Trodde jag. Lyckades göra fel....

Vi fick en himla fin julklapp av styvdotter och sambon. DEN har jag bild på i alla fall.

Och jag tror hon tyckte om ljuslyktorna och burken med rosor på. Jag lyckades ju rädda burken en sista gång efter att ventilen på lackflaskan läckt och droppat över hela locket....

Tacka vet jag guldlim!
Jag fyllde burken med Ahlgrens bilar vilket uppskattades.

Den med rep + en till blev det. Den silvriga står nånstans i
skamvrån....

Visst är den söt!! precis i min stil!

Jag har verkligen inte så många träningskläder kvar. Mina tights hotar att repa upp sig i sömmarna då jag rör mig.

 Det skulle se ut det, att jag står med rumpan bar!

Jag har därför gett en hint till Gubben om detta..Men inte att jag skulle få värsta dyringarna! Jag fick såna snygga som de säljer på mitt träningsmecka! Gôrsnygga! Måste boka nåt pass imöra. Hoppas bara att min sketna rygg är bättre då! 

Sistaminutenpaketet innehöll en tröja till Gubben, en svart och vit Norsktröja, snygg som tusan. 

Sen fick han också allväderstövlar. Det var nödvändigt eftersom hans kängor spruckit då han klafsat omkring i skogen i detta erbarmliga "vinterväder". 

En trivsam jul, med andra ord. 

Ett litet smolk i bägaren är dock att Lummi har fått kennelhosta med början i natt. Stackar´n har hostat tills hon kiknat. 

Nu är det bara att invänta nästa sjukling. Det är smittsamt som attan. 

Men vänta, nu höll jag på att glömma visa mina nya tomtar!

Helt i min smak. De skall nog få fler kompisar från rean...

 

Julglädje...

Oopps, nu är det kvällen före julafton. Vart tar tiden vägen? Och vet ni? Jag är i fas med allt. Eller nästan...Igår klädde vi granen! Trodde aldrig att Gubben skulle gå med på det, men se där gick jag miste! Han är ju värre än mig då det gäller traditioner.
 Idag gjorde jag de sista julklappsinköpen. De flesta har jag ju gjort på nätet, min bästa vän. Men lite till behöver man ju alltid stödköpa...

Har också gjort pysselgrejerna färdigt. De blev både si och så. Men jag har räddat det mesta...

Hoppas de passar trots lite missar.

Men som vanligt så får jag ångest över alla som har det tufft med sina liv. Hur skall de kunna känna julglädje? Inga pengar att ens köpa de minsta lilla julmat, än mindre nån julklapp till sina nära och kära. Jag blir så himla ledsen att det inte går att beskriva!
En av mina fb-vänner har det så himla tufft nu, inget jobb trots idoga jobbansökningar och dessutom ett vräkningshot över sig. Jag har tänkt på detta hela da´n. Hon har ett hjärta av guld, vill alla människor det bästa, men så händer det här. Är det så det skall var i vårt välfärdssamhälle?

Man kan undra varför jag alltid känner så här inför jul? Ja, det kan man undra hur mycket som helst, det har jag själv gjort, men inte funnit någon lösning. Och varför inte alla känner samma sak...

Jag har ju själv haft det så knapert att jag fått trolla med knäna för att ungen min inte skulle märka av det. Kanske är det därför jag svårt att känna julglädje...Och allt eftersom ekonomin blivit bättre så har jag fortfarande känt samma sak; Att jag inte räcker till. Haft dåligt samvete för att jag haft råd. Ett jobb. Men att inte att andra haft samma tur.

I morgon skall jag och Gubben i alla fall fira jul med min käraste styvdotter och hennes familj. Det kommer att bli helt perfekt, det var det förra året. Det var en härlig syn då Tomten kom till de små!
Så önskar man att alla barn hade det. Alla jular! Så de har ett bra minne då de blir vuxna.

Men hu så deprimerande jag låter! Det är inte meningen, för jag älskar verkligen julen, inte hysterin, utan familjetraditioner,  vilan, gemenskapen, levande ljus och eftertänksamheten.

Jag har lovat mig själv att ta tag i detta inför nästa år. Göra nåt...Vad, vet jag inte men nåt som gagnar djuren eller behövande barn. Men herregud, man kan ju inte välja!!!! Man MÅSTE ju hjälpa alla!! Eller? Hur gör ni andra för att kunna sova med gott samvete? Jag kan inte känna tillfredställelse av att bara ge pengar längre. Jag vill göra mer! Men vad? Och hur?
Men än så länge får jag ändå önska alla en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Julglädje...för vissa

Jag sitter här på kvällskröken, med en god julöl i min omedelbara närhet, och funderar på det här med julefrid. I dessa dagar vill jag-önskar av hela mitt hjärta att julen skall ge nån sorts frid till alla människor. Såklart är det inte så, jag är väl inte dum, men jag VILL ändå!
Därför är det skitjobbigt för mig då jag inser att livet inte är en räkmacka för alla, människor som djur.

Djurvän som jag är mår jag oerhört dåligt då jag ser alla djur som far illa av hur vi människor behandlar dem. Jag säger vi, även om det såklart inte är så, de flesta av oss har ju känslor i kroppen och vill inte att nån skall plågas, men från att tänka till att faktiskt kunna påverka är steget långt, kan jag känna.
 De senaste dagarna har jag sett så många helt otroligt grymma saker på fb, grisar som ligger fjättrade i små bås utan en chans att röra sig hela livet för att sen slaktas, gör mig så oerhört upprörd att jag mår illa. Kan inte tänka på annat!
Eftersom jag är vegetarian sen 25 år tillbaka så är detta nåt som gör mig upprörd så in i norden! För den skull så fördömer jag inte er köttätare, men om man nu vill äta kött så se för guds skull till att djuren har haft ett gott liv och slaktats så skonsamt det bara går då den dagen kommer!

Vi köpte en skinka igår, Gubben är ju köttätare, men då såg vi till att det var en ekologisk skinka från Värmland. Men då slog det mig; Hur kan man ta reda på VAR grisen levde och HUR den blev slaktad?
Nu är skinkan redan köpt och jag HOPPAS att grisen levde ett gott liv medan den levde.
Gubben är ju jägare och jag tror att de djur som faller för hans bössa(de är inte många) har haft ett bättre liv än de stackars djur som vi ser resultatet av i köttdisken. I hans jaktdistrikt VET jag att det går rätt tillväga och att inga fyllgubbar sitter på pass och skjuter vilt omkring sig bara för att få skjuta. Nä, där gäller disciplin. Det respekterar jag!

Det var djurens sida det...

Idag var jag på inköpsrunda i stan. Hade en tanke om att pyssla(ni vet, mitt nya beroende) en frän julis. Därför tog jag en tur till Gengåvan. Vandrade omkring på måfå för att finna pysselobjekt, men det jag uppmärksammade var nåt helt annat.

En kvinna vinglade omkring på höga klackar, sluddrade högt och tydligt, om allt och inget. Såklart lade man märke till henne. I sällskap hade hon ett äldre par, antagligen hennes föräldrar, som guidade henne genom lokalerna. Det verkade som om hon behövde ha köksmöbler.
Våra vägar råkade mötas hela tiden och efter ett tag insåg jag att det fanns en liten flicka med i sammanhanget, en flicka på kanske 7-8 år som sa mamma till denna påverkade kvinna!
Jag KAN inte sluta tänka på allt elände!! Så mycket elände för så många och så har jag problem med skitsaker som att hinna städa eller om julklapparna duger till mottagaren.
Och här sitter jag med min goda julöl och njuter av smaken, medan vissa skiter totalt i smaken bara de blir yra i huvudet!

Min julglädje känns lite fadd i smaken just nu...

Men för att försöka poppa upp stämningen så har jag i alla fall lyckats med mitt pysslande idag. Efter BilTema besök så har jag nu alla chanser att fixa till värsta julisen. Men det lägger jag ju inte ut här nu! Det kan finnas spioner juh!
Därför kan inte bilder redovisa mitt pysselgrejs! Det kommer på juldagen, så det så!

Nu har Gubben kommit hem och vi skall försöka få till nåt att stoppa i magen...Kanske en potatisgratäng med kycklingklubbor till Gubben? Faan, hur vet man hur kycklingen levt...och dött?

Pysseltokig

Jag kan inte tänka på annat än att pyssla nuförtiden! Så knäppt det kan bli. Jag som aldrig varit intresserad av prydnadssaker. Pjoller, har jag tyckt. Skall man ha saker framme, så skall det vara bruksföremål. Sånt man kan använda till nåt.

Och nu har det gått upp för mig att man kan kombinera dessa saker. Och återvinna gamla grejer som man tröttnat på. Eller köpa loppisfynd och fixa till. Bara att låta tankarna flyga. Nu har jag gjort mitt första decoupageförsök. Det första glaset blev väl inte jättebra, men jag deppar inte ihop för det. Jag har ju fler tråkiga IKEA vinglas....Det andra däremot, gick bättre. Kan bli bättre, men jag är hyfsat nöjd. De skall dock inte bli julklappar, utan stå där som ett monument över min debut som pysslare. Eller det var det väl inte, men i decoupagetagen har jag aldrig varit förut.

Det med silverfot var det första jag gjorde, med andan i halsen, kan jag
villigt erkänna. Det andra gick mycket lättare...eller lätt, det vete tusan,
men jag behöll lugnet, kan vi säga...

Nyss kom jag på att jag inte visat min lilla keramikflicka! Jag har ju i flera år beundrat en av mina vänners lilla flicka som står i trädgården. Flickan verkar vara gjord i sten men det visade sig vara keramik. 

I somras frågade jag min väninna var hon fått tag på sötnosen och då visade det sig att hon målat den själv! Då tog jag mod till mig och frågade om hon ville göra en sån till mig, mot betalning, såklart! Fattas bara! 

Det var inte det lättaste, eftersom stommen inte gick att få tag på längre, fick jag veta. Men hon skulle i alla fall fråga sin leverantör om det kunde finnas nån liknande i gömmorna nånstans.

Och då Gubben var där under sista älgjakten fick han med sig en liten flicka hem! Åhh, så glad jag är!

Här är hon, Lillan! Just nu bor hon i gästrummet
men i sommar skall hon stå ute i trädgården. 

Träningen däremot har skitit sig rejält sen i tisdags. Tur jag har pysslandet...Har en sån förj-ig värk i ländryggen att jag knappt kan gå, sitta eller ligga. Alla hastiga rörelser får mig att hojta till. Har försökt få upp skiten med ryggmassage i träningsmeckats eminenta massagerackabajsarstol, och det blev bättre...någon timme.
Det smärtar mig i dubbel bemärkelse att jag fick boka av torsdagens intervallspinning. Hade VERKLIGEN velat köra det!!!
Jag sitter just nu och småhoppar. Har satt på mig tnsapparaten, en otrolig apparat som hjälpt mig många gånger då kroppen bråkat. Har på 5:an just nu, högsta läget. Nu skall vi se om den kan rädda min träning under ledigheten. Ja, hela ledigheten över huvud taget. Det här är verkligen inget jag hade önskat. Jag vill ha en FRISK rygg i julklapp. Hör du det, Tomten!!!

Men nu måste jag nog återgå till pysslet igen. Igår piffade jag en pizzatallrik som present åt en kille som slutade på jobbet. Jag stod och bläddrade i en humorbok; "80 filmer för dig som har bråttom" tror jag den heter. En massa kända böcker/filmer berättade på fyra serierutor. Jag ville ju att kille skulle få ett minne från mig som den bibblotant jag är, och dessutom fanns en av hans favoritböcker med; Dvärgen av Pär Lagerkvist. Sagt och gjort. Servetter hade jag tagit med och kopiator har jag ju några att välja på....Tog kopior på fyra filmer. Här ser ni resultatet:

Fick inte plats med Bibeln, den var rysligt kul.
Tror ändå att han var nöjd med sin
avskedspresent. 

Idag har vi haft julavslutning. Skönt. För både personal och elever.

Nu drar jag på sista snäppet på tns:en, hopp, hopp, hopp, hopp.......

Tomtarnas return

Min arma kropp är helt värkbruten! VARFÖR får jag sån helvetisk träningsvärk så fort jag gör nåt annorlunda? Eller, förresten, då jag gör vad som helst! HUR skall jag göra för att inte få denna näradödenupplevelse efter varje träningspass. Hur gör alla andra träningsmänniskor? Jag märker inte att de skrider fram som en skitnödig anka likt mig. I fredags dristade jag mig att boka Kettlebells, har varit lite rädd för detta pass eftersom det ser lite hejdlöst ut då man tittar på. Jag och min överrörliga kropp, ni vet. 

Men nu passade tiden, och dessutom var mitt favvopass popspinningen, fullbokad. Och jag kände att jag verkligen behövde röra på mig. Det har varit lite si och så med träningen en tid...

Passet var jättekul! Bra instruktör i Rasmus, tillika min väninnas son. Riktigt bra uppvärmning, kul som f-n och övningarna var skitkul, inspirerande och kändes hur bra som helst...nja, kanske inte i min högra axel som har bråkat med mig en tid, men annars så. 

I går morse kunde jag knappt lyfta kaffemuggen.

Än mindre gå med raska steg.

Under dagen blev det värre och värre....och värre. 

I natt vaknade jag av att jag inte kunde vända mig i sängen. JÄVLAR!!! Allt som inte sker i normalnivå är "över min förmåga" idag. Hundarna har fått långsamma miniprommar. 

Men skam den som deppar ihop. Jag har grejat istället. 

Förra helgen gick min symaskin sönder. Faan! Jag hade en halvfärdig tunika och dessutom tyg till kuddfodral och gardin som jag tänkt göra typ NU. Dret, helt enkelt. 

Min bästaste svärmor lånade mig sin symaskin. Fick den i torsdags, men hann såklart inte sy nåt under veckan. Dagen därpå fann jag en massa metalldelar på vår uppfart. Blev först f-bannad och tänkte att ungarna slängt nåt, men då jag tittade närmare så var det symaskinsspolar och nåt som verkade vara en specialpressarfot. Hm....Rotade i snöblasket och fann flera spolar. Men vad är nu detta? Tänkte jag. Hur har detta hamnat här? Jag fick ju bara maskinen och sladden. 

På kvällen fick jag reda på resten. Gubben hade kört över en låda med grejer, han trodde de var skrot och slängde dem i soptunnan! 

Jag rotade i soporna och fann alltihop, helt men blött. Och tänk, allt fungerar!

Idag har jag sytt färdigt min tunika. Ett kuddfodral hann jag också med. Och då jag ändå var igång så gjorde jag mitt första försök i dekoupageträsket. Och det var ingen lätt lek!!! Oj, oj, där finns det nåt att öva på. Men jag ger inte upp. 

Shit, så svårt det var att få det fint! Den andra gör jag en annan dag.
Måste hämta andan...

Igår var dagen då tomtarna äntligen skulle fram. Plockade fram lådorna men ve och fasa; Tomtarna räckte inte till!! Fattar inget. De har ju räckt förut, juh!

Måste köpa fler, helt enkelt. 

I morgon är sista arbetsveckan innan juluppehållet. Välbehövligt. 

Julfunderingar mm..

Tänk, igår kväll fann jag mig sittandes i soffan, sovandes!! Från början satt jag i soffan och stickade, såg på "Tack för musiken" och så helt plötsligt såg jag eftertexterna på en långfilm! Men tjena, alltså.
Det verkade ha varit en bra film, i alla fall då man såg alla skådespelarna som deltagit.
Nåja, så kan det gå efter en arbetsvecka.

Vi har haft sovmorgon, alla husdjur och jag. Först vaknade jag dock vid 6.30 som vanligt. Men vadå, jag har ju gått upp vid den tiden i 17 år minus helgerna. Men ibland kan det ju diffa....

Lummi är en riktig krutgumma måste jag säga! Att hon igår fått fyra tänder utdragna verkar inte bekymra henne nåt vidare. Det är nog mest matte som bekymrar sig. Vovven spyr visserligen lite då och då, men det är biverkningar av medicinen.

Jag hade en plan för denna dag, men som vanligt stöp det vid 12-tiden. Nåja, jag behöver lära mig att vara mer flexibel och då var den här dagen perfekt för "omorganisation".
Att äta "riktig" mat har ju aldrig varit prio ett för mig då Gubben är borta på äventyr, men nån enstaka gång får jag nån sorts spark i baken och gör "RIKTIG MAT".
Här skall ni få se på grejer. Jag har dessutom experimenterat med ingredienserna(vilken överraskning...)...
Här kommer receptet på min GLUTENFRIA PAJ(kolla Tina)
Kör i matberedare:
1 dl rismjöl
1 dl sojamjöl
lite salt
en skvätt vatten
ca 75 gram Milda smör & rapsoljamargarin
Fyllning:
Fryst bladspenat
Fetaost
Turkisk yoghurt blandad med 1 ägg
Flingsalt efter behag
Chilimix(jag tappade burken så jag vet inte hur mycket det blev, men det blev bra, så mitt tips är, tappa burken lagom mycket från pajen så blir det säkert bra...)
Såklart kan man fylla med vad man vill.
Bottnen blir jättespröd och fin!!

Perfekt konstisens!

Kanske lite dålig färg...men jag var hungrig, juh!

Hade tänkt mig ut att köpa julklappar idag, men en liten vit vovve satt P för detta. Mina kontanter åts snabbt upp på Ulvsby smådjursklinik. Nåja, det gör inget eftersom shoppande i affärer inte är nåt som jag längtar efter. Jag får nätshoppa, det gillar jag MYCKET! Man får allt på en och samma nota. Bra, tycker jag. Och att hon mår bra är mest värt i världen just nu.

Idag har jag istället städat, bytt i sängarna, tvättat....men vänta nu, det där var inget ovanligt...
Men skottat snö var väl ovanligt ändå?

Nu har jag baske mig myst till det ordentlig

Man kan inte bara tänka på sig själv. Förra året var en bra jul...trots vissa ledsamheter. Min goaste i världen styvdotter bjöd oss hem till sig och familj och där träffades hela släkten på eftermiddagen och tog emot TOMTEN till alla barnens stora glädje! Det var helt sagolikt kul!
Julen är ju först och främst för småbarnen, tycket jag.
I år tro jag det blir likadant, men är inte säker. Saker har hänt under året som gör det lite osäkert.
Skulle väldigt gärna att min allra närmaste firade jul med mig och Gubben men det är skrivet i stjärnorna.
I vår nya värld blir det mer och mer vanligt med barn från nya och gamla förhållanden. Hur gör man för att det skall bli bra för alla? "Tomten är far till alla barnen" är ju kul att se på film, men i verkligheten...det vete f-n....
Vet ni, imorgon kommer jag pynta bakom ryggen på min Gubbe! Ha ha, pilutta honom! Han är ju lite känslig med vilken tid man pyntar med tomtar. HA!! Då han är borta händer det saker. Om han åker hemifrån vid denna tid så får han stå sitt kast. Så imöra kommer han att mötas av TOMTARNA i varje vrå, så det så!

Det viktiga

Ibland kan man få för mycket av...allt. Snö, till exempel. Och trafikkaos. Och dyra veterinärnotor.
Hög musik i kombination med tonåringar. Sömnlöshet. Hungrig hund som skall vara fastande. Hundar som blir überglada över snö då man knappt kan stå på benen och det är mörkt. Eller då man smockar i sig världens godaste gofika en halvtimme innan världens godaste lunch. Sånt kan bli för mycket faktiskt. Jättejobbigt juh!

Sen kan man ju såklart få för mycket av världens orättvisor, djurplågare, barnmisshandlare, krig, våldtäktsmän, sociala orättvisor-gamlingar som inte får ta sig ett glas vin då de vill, justitiemord typ Tomas Qvick är ju upprörande, att en massa ungar inte kommer få några julklappar för mamma och pappa super bort alla pengar, eller så har den ensamma mamman inte råd med några presenter till sina telningar för gubben har stuckit(som tur var, han var en elak jävel) men hon har inget jobb och soc har sina regler att följa vilket betyder att hon får sin hyra betald, kanske elen, men det andra måste hon lämna in kvitton på och då stupar alltihop eftersom hon inte har några pengar att handla för, för att få ett kvitto att få tillbaka pengar på....
Måste dra efter andan....

Sådär ja, nu fortsätter jag....
Sen kommer jag till mitt skötebarn, De som inte har REFLEX!!!! De är absolut för många!! Jag som ALLTID har en reflex i fickan att sätta på mig om jag hamnar i skymning. Tills jag helt plötsligt såg att jag tappat min reflexbanderoll.
Men ärligt, man kan som jag, då jag upptäckte detta, hiva upp en sån där liten blinkblinkgrej som man får lite varstans. Jag har köpt i djurmatsaffären för ca 30:-men de finns överallt. För mig finns ingen ursäkt att man går omkring utan att synas då det är mörkt! I morse fick jag tvärbromsa för en svartklädd stolle som bara gick rakt ut på övergångsstället. Att man också skickar ut sina barn utan reflex eller ordentligt ljus på cykeln är för mig en gåta. Är man inte rädda om sina barn????

Jag har en liten Lummi här under bordet, medan jag skriver. Hon har haft en tuff dag. Fastande inför sövning, sen uppvaknandet, ingen matte i sikte, förbannat ont i munnen, men med lite hunddroger så ordnade det sig som tur var..en stund.
Mitt hjärta blöder, men jag får inte ge henne all mat på en gång, utan ge henne lite då och då. Hon är fyra tänder fattigare och nu får vi vara skitnoga med hennes mun. Tandborstning fur alles!
3448:- kostade kalaset men det är ändå billigare än om jag hade dragit ut fyra tänder på mig själv! Sen har de tagit tandsten på henne också, så nu är hon snyggve i munnen!

Mina husdjur, mina hjärtebarn! Mitt eget barn är numera 33 år och jag anser att hon kan ta vara på sig själv. Mina styvbarn är snäppet yngre men kan också på bästa sätt klara sig själva, så nu kan jag äntligen få utlopp för min barndomsdröm; att ha en massa husdjur!! Drömmen är nu förverkligad, och dessutom har jag en Gubbe som känner likadant! Och har man dessa goingar så kan det ibland kosta stora pengar då de har skadat sig eller är sjuka.

Min Gubbe for tidigt i morse till Urskogen i Stöllet för att jaga de stackars älgkrakarna där uppe(de vet att jag hejar på dem). Tror inte det är skjutande som är grejen för honom utan kamratskapet.
Då kan jag tycka att gubbarna kan träffas och umgås och ha trevligt utan att döda djur på kuppen.
Men det är ju jag det. Tror de tycker att jag inte fattar nåt. Och det är ju helt rätt, jag fattar faktiskt inte alls hur man kan skjuta på levande varelser..

Ja, här sitter jag och filosoferar...Brasan är tänd, mysfaktor nr 1, radion är på och jag sitter här och skriver...Känns bra. En tallrik sallad bredvid och ett glas vin. Tycker nog att livet är ganska gött ändå, trots lite motstånd ibland. Man måste ha perspektiv på svårigheterna för att få bilden klar.

Jag känner ju att mitt hjärta ömmar otroligt för alla missanpassade djur, men för den skull är jag ju inte okänslig för alla barn, eller gamlingar som inte får en dräglig tillvaro här i vårt välutvecklade land. Men djuren, djuren, de kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat!

Sen kan jag ibland tycka väldigt synd om mig själv också...

Ett livstecken från en mobilnörd

Jamen tjena, så fort tiden går! Hinner för bövelen inte blogga ens. Två pipiga hundar försöker just nu att fördärva detta inlägg också...Kan bero på att min uppmärksamhet är riktad mot datorn och inte dem.
En vild gissning att de är lite bortskämda.

Jag har blivit med jobbtelefon! Och inte nog med det, samtidigt som jag fick den(i fredags) kom vårt paket från Telia innehållande två Samsung smartisar och en läsplatta.
Egentligen behöver jag ingen privat då vi får använda jobbisen privat också, men jag vill kunna stänga av jobbisen och ändå vara nådd. Det är ju grejen med jobbis, liksom.

Helgen har gått åt att lära mig min fiiina Iphone 5! Min Samsung har jag ännu inte tagit ur kartongen. Fruktar att min hjärna då blir överhettad av information! Gubben får lära sig sin först och sen får jag gå kurs hos honom. Känner väl att jag aldrig kommer att använda alla finesser och braiga funktioner i dessa rackabajsarmobiler, vet inte ens vad som finns mer än sms:a, ringa, boka, kalender, kalkylator, ja ni vet, det vanliga....Men tänk så bra om jag kunde det Ovanliga.

Gubben i himmelriket! Vem skall jag börja med ...hm, den,
nä, den...eller kanske den?

Jobbisen

En hel låda fylldes av alla tillbehör!

Gubben kan tyvärr inte visa mig allt i Iphonen för han har bara en fyra, han....Tihi. Eller så är han bara så jäkla avis på den att han bara låtsas att inte kunna. Kan det vara så, tro? NÄÄÄÄÄÄ, inte kan han vara så osnäll, väl?
Oj, oj, nu får jag skriva fort för snart börjar Djurakuten. Mitt bästaste TV-program ever! Inget får hindra mig från att se det. Allt annat kan kvitta. Om det inte handlar om djur, förstås.

Måste bara berätta att jag lyckats pyssla ihop en grantomte. Vår fina framsidealtan såg väldigt ödslig ut då hösten/vintern kom och jag grunnade på vad som skulle passa. Så var det nån på den eminenta pysselgruppen på fejan som hade gjort en attans massa roliga granjulisar. Däribland en tomte. Enkelt som tusan. Det gillar jag! Klipp en massa grangrenar, bind ihop dem i "klippdelen" med ståltråd. Sätt på en tomteluva, sätt fast en potatis eller nåt annat som ni tycker passar till näsa. Voilá!

Nu sitter tomtisen på altanbordet bredvid lyktan med ett rött blockljus i.

Nu Djurakuten!!!

Nu är jag tillbaka från Djurakuten. Det var dretjobbigt den här gången. Jag grät floder! En halt vovve var obotligt sjuk och det var bäst att han fick somna in. Matte och husse trodde att det var en muskelinflammation som spökade. Det hade den första vetten sagt.
En kisse kom hem och var svårt bränd och ingen visste varför. Man fick amputera hela benet. Men vad f-n ser jag sånt för! Jag blir ju så himla ledsen!!
 Men så är det ju de roliga fallen som tar över. Men jag kan ändå inte sluta tänka på när det är dags för nån av våra djur att få gå in i den eviga vilan. JAG VILL INTE, säger hela min kropp. Löjligt, säger det sunda förnuftet. Så här är livet, både med människor och djur. Man lever och sen dör man. Punkt, slut.