Återfallsförbrytare i huset

Efter att ha funnit min ena sko HÄR så föll snabbt misstankarna på en viss ljusbrun, lurvig lappistjej...

Tror ni att mina favoritskor går att rädda? Jag är otroligt skeptisk.

Men inte tror ni väl att JAG skulle vara skyldig?

Vädret var härligt, ny lön på kontot, en bra arbetsvecka var till ända så vad var då bättre än att presenta mig själv med lite blomster? 

Varje kväll börjar hundarna gnälla vid samma tid, Lummi är värst. Och innan jag kommit på varför så har mina tankar farit runt i huvudet på mig om att de på nåt sätt har ont nånstans...men alla samtidigt....Nä, verkar inte logiskt.
Och så går jag upp och kollar var de är...Men åhhhh!!!! De står ju utanför toadörren och väntar på att få borsta tänderna!!!  Lummi var först, som vanligt, därför är hon inte med på bilden...Våra vovvar, bäst i världen!

Inte fläckfri, men nästan

Upptäckte för en tid sen en fläck på mitt vänstra smalben. Brydde mig inte nämnvärt. Den går väl bort, tänkte jag. Men icke. Vet inte när jag började oroa mig, men på sistone har jag i tid och otid börjat kolla på fläcken. Har den blivit större eller börjar den att blekna och gå bort? Gör den ont? Kollat och klämt. Inte ont men heller inte mindre och/eller blekare.
Under helgen vågade jag inte vara i solen, för tänk om....ordet CANCER dök upp i min hjärna fast jag försökte mota bort det.
Bestämde att nu får jag gå och kolla mig första vardag efter helgen. Min husläkare var såklart ledig, men på telefonsvararen rabblade hon i alla fall upp lite tider och mottagningar under denna veckan. Att de har öppen mottagning mellan 8.00-9.00 på vårdcentralen hade jag ingen aning om!

Idag var det dags! 

Kände mig faktiskt inte nervös, jag hade redan förlikat mig med att det värsta kunde hända, att det var en...ja, ni vet, men då skulle jag ju får hjälp direkt. Säkert många otäcka behandlingar, funderade lite på vilken del av kroppen de skulle ta huden de måste transplantera på smalbenet. De brukar ju ta bort ett attans stort område runt omkring en tumö...en otäcking, ut i fall att. Tänkte att det blir väl det största stället på kroppen, alltså rompan!

Lite sånt rörde sig i hjärnan. 

En härligt robust distriktsköterska-ni vet en sån som man vill ha som granne då det blåser, tog hand om mig direkt. Hon högg tag i mitt ben, kollade noga, sen sa hon; -Om jag var du skulle jag inte oroa mig över det här, men för säkerhetsskull så går jag efter jourläkaren. 

Och då hon kom, för det var en hon, och dessutom den bästa läkaren de har på vc, då kände jag mig i mycket goda händer. 

Hon kollade, och kollade, klämde och kollade(jag kände igen mig själv lite där...) sen kollade hon i solljuset, utanför solljuset, i ficklampssken, sen började hon tala. 

Nu kommer det, tänkte jag men si det var fel för hon sa inte att det var CANC.....ja ni vet, det där hemska.... 

Nej, hon sa; det där är en typisk åldersvårta, inget att oroa sig för.

Det var alltså NU jag skulle bli glad över att ha fått en vårta....ehhh

Såklart är jag glad att jag slapp de hemska behandlingarna och att kanske ha blivit skinnflådd på rompan, men den attans vårtan kunde väl ändå ha haft ett svåruttalat latinskt namn. Det hade känts lite...speciellt på nåt sätt. Men nej då, jag får leva med att jag har en ÅLDERSVÅRTA på smalbenet. I och för sig liiite ovanlig eftersom det är en PLATT vårta.  Ja ja, det kunde vart värre. 

Tänk om jag fått den på näsan. 

Sommarkänsla

Vilken fantastiskt påskhelg vi  har haft! Mitt favoritväder, solsken och värme, hela helgen. Vi har verkligen tagit tillvara på dagarna. På långfredagen blev det en härlig tur på Sörmon med alla hundarna. Det är inte ofta vi tar med alla, det krävs att vi har tomt i agendan båda två för att det skall funka, tiden räcker liksom inte till, alla gånger.

Frolic

De var helt saliga, ja två av dem i alla fall, den tredje(Klinga) visade verkligen sin "soffliggarsida". Hon gick fot med husse trots att hon hade 15 meter lina! Vi fick tvinga iväg henne på lite äventyr tillsammans med de andra två. Ja, herregud, vilken hund!
Och tänk vilken tur de hade då de fann en frolicstig!! Det är inte varje dag man går på en sån....

Efter en sån härlig tur i det fantastiska vädret for vi hem, tog det riktigt lugnt med varsitt glas rött för att sen laga en lagom stor påskmiddag. Jag och Gubben är inte så traditionella då det gäller storhelgsmiddagar. Vi gör bara det absolut godaste vi vet. Inte en massa "tvångsplock" bara för att det hör till.
Vi invigde grillen med fläskkotlett av en "glad gris" till Gubben och grillad aubergine till mig. Jag har blivit helt stollig i grillad aubergine! Det är sååå himla gott! Till det ugnstekta potatishalvor och morötter.
Och sen, mina damer och herrar, lyckades jag återskapa den gudomliga dragonsåsen som vi blivit bjudna på i vår eminenta skolmatsal under veckan!
Ja, i det närmaste, i alla fall...Jag fick ju gissa mig till innehållet, men Gubben var helt salig då han smakade! Men han hade ju inte smakat den "riktiga", å andra sidan...
Jag tyckte dock att jag fick till den nästan lika bra som ursprunget. Det skall bli spännande att fråga om receptet, efteråt...
Den blev så god att Gubben beställde den goda såsen även på påskdagen. Då fick den samsas med en älgryggbiff och potatisgratäng gjord på 40%-ig grädde. Jajamen, här kommer det ALDRIG 36%-ig grädde över tröskeln. Den är ju giftig, den rackar´n!

På kvällen bänkade vi oss för att se Let´s Dance. Såg inte ens alla paren innan vi somnade.
Vaknade dock till världens bästa film, Forrest Gump!!! Helt fantastisk! jag kan se den hur många gånger som helst och den blir bara bättre.

På påskaftonen tog jag mig för med den förhatliga uppgiften att rensa rabatten på framsidan. Dessutom rensa bort ogräs mellan betongplattorna. Det är inte gjort i en grisblink!
Köpte förra året ett bra verktyg till detta dödstråkiga arbete, och det underlättade väsentligt. Ett sorts vertikaljärn med skaft så man kan ta i med hela kroppen. Och det fick jag verkligen göra!
T o m Gubben blev intresserad och kom ut för hjälpte till en sväng. Ni vet han och nya(nåja) verktyg....
Skrållan låg och övervakade arbetet på altanen.

Skrållan vakar över arbetet

På kvällen, efter middag och efterkommande paltkoma var det mys vid tv-n som gällde. De visades en konsert till Beatles ära, som jag längtat efter att se. Såg tre låtar. Somnade.
Gubben höll dock ut och såg hela.
Hans recension var: Det var gôrbra! Särskilt då Paul McCartney var med, såg du inte det? Jag frågade ju om du sov och du sa nej....Hmmm.
Detta är för trist, kan jag tycka. Att somna så snart man vill koppla av, alltså.
 Framför allt så är det inte jättekul om den ena är vaken och den andra knoppat in. Man vill ju liksom umgås fast man ser på TV, kommentera osv. Men precis som kvällen före kvicknade jag till mitt i en annan bra film dock ingen jag sett förut...tror jag. Kanske jag sett halva, innan jag somnat...

Den hette i alla fall Ransom och var riktigt spännande. Faktiskt så spännande att vi hetsåt upp allt påskgodis som blivit kvar eftersom påskkärringarna lyst med sin frånvaro. Gissa illamåendet efteråt?!?! Under natten?!?! Och även morgonen därpå!!! Och det var inte ens gott godis....
Vissa saker straffar sig och det gjorde det såklart för oss båda två.
Eftersom vi...
Dagen därpå skulle ut och köra MTB(Gubben) och köra ett intervallspinningpass(jag). Tjena!
Magen mådde INTE bra under första halvan av passet men sen lossnade det och det attans godiset var borta. Så himla skönt och dessutom var passet så himla bra.
Alla nöjda!

Av bara farten började jag sommarpynta i trädgården. Äntligen fick jag plocka ut "Flickan", Jag har längtat så! Hon är så himla fin att det var svårt att placera henne. Hon måste göra sig själv rättvisa. Tror jag fick till det, men hon är ju flyttbar om jag ångrar mig....

Sötingen med fjärilen i hand!

Tabata med Frida!!! Och hälen höll, tror jag....

Tog en rövare i morse och bokade ett Tabatapass för en av alla mina favvisar, Frida. Hälsporren har varit tillbakadragen till och från under sista tiden så jag chansade. Och det gick jättebra!!! Jag är salig! Det var sååå kul och jobbigt!

Men som den pessimist jag är, har jag inte tagit ut nåt i förskott utan väntat några timmar för att se vad som händer.. 

Än så länge verkar allt ok.....

Så här skadefri har jag inte känt mig på väldigt länge!

Dead Ringer

Har ni nån gång trott er vara helt på det klara med vad ni snart skall uppleva -ni har gjort det massor av gånger förr, för att sen inse att ni är helt fel? Den där svindlande känslan av att man vill fly bort, men inte kan få till en bra ursäkt, förklaring eller anledning...
Detta har jag och Gubben fått uppleva ikväll.

De som känner mig en aning, och framför allt min musiksmak, vet att jag får svåra rysningar av 50-60 och även i vissa fall, 70-talsmusik. Det kan t o m hända vid nyare musik men då i nån genre som inte får finnas i mina örons närhet, såsom dansbandsmusik( UHHHHHH, nu fick jag en rysning!) eller sån där tysk hårdrock där de liksom låter BRÖÖÖÖÖÖÖL fast på tyska. Kan ni fatta så hemskt för mina små rosenöron?
 Även Per Gessle har minusstämpel, men i mycket små doser kan jag möjligen härda ut.
Annars är jag en allätare av musik. Även min Gubbe, även om han nog är mera tolerant än jag.

Vi har, som alltid på måndagar, varit på intervallspinning.
Tog för givet att vi skulle få samma instruktör som de senaste gångerna, alltså den utmärkta vikarien för vår egen "väckelsepredikant" som har ont i benet.
Men icke....
Passet började med en riktig 60-tals dängare. Jag tror det var han den där Jerry Lee Lewis, han som gifte sig med sin 13-åriga kusin. Ja ni ser vad jag kan!
Men musiken...eller oljudet, har jag aldrig kunnat med.
Inte idag heller.
Sen blev det nåt av Status Quo. Jag fick fråga Gubben vad de heter. Har en stor minneslucka då det gäller dem. Får alltid fråga vad de heter, de där som har samma takt i alla låtar och har hållet på i typ 100 år.
Resten av låtarna var ett töcken av -60,-70,-80 och -90-talslåtar.
Så poppade det då upp några färskingar,såsom...
 "Jag ljuger så bra" med Linda Bengtzing(tror det stavas så). Den är väl inte mer än typ 10 år gammal, eller?

Att försöka köra för fullt då allt blir upp och ner är riktigt jobbigt för mig. Och för Gubben också, faktiskt.
Vi satt där bredvid varann och gjorde roliga grimaser till varann, jag vet, det är dumt, men det kunde inte hjälpas. Vi är bara såna. Knäppa.

Så kom då det som har satt sina spår från då till...nu.
Dead Ringer.
Med Meat Loaf.
Och Cher.

Vi har sjungit den sen vi satte oss i bilen. I bilen på väg hem. Då vi tog av oss ytterkläderna. Då vi kom in i hallen och hälsade på hundarna. Då vi gjorde mat. Då vi satte på datorerna.
Och även däremellan.
Nu har vi för tillfället vila....

Det är inte så att jag sågar denna instruktör. Nej, för tusan! Det är bara så att vi väntade oss nåt helt annat. Det vi är vana vid, Gubben och jag.

En kommentar från omklädningsrummet gjorde mig ödmjuk.
"Det var ju bra låtar hela tiden, juh", sa några tjejer som var YNGRE än jag.
Där har jag nåt att tänka på..

Nä, nu MÅSTE jag bara.....

Every night I grab some money and I go down to the bar
I got my buddies and a beer, I got a dream, I need a car
You got me begging on my knees, c'mon and throw the dog a bone
A man he doesn't live by rock 'n roll and brew alone
Baby baby

[Chorus]
Rock 'n roll and brew, rock 'n roll and brew
They don't mean a thing when I compare 'em next to you
Rock 'n roll and brew, rock 'n roll and brew
I know that you and I we got better things to do
I don't know who you are or what you do, or where you go when you're not around
I don't know anything about you baby, but you're everything I'm dreaming of
I don't know who you are, but you're a real dead ringer for love
A real dead ringer for love....

Mina vovvar

Var på promme med Klinga. Kom till ett övergångsställe. Ett bevakat medelst ljussignaler då nån sätter foten i vägen. Hade dessutom min neongula hundförarjacka på mig.
Jag var ett steg ut i vägen då en bil kom farandes rakt emot mig! Fick ta ett steg bakåt och som tur var hade jag Klinga med mig, hon går alltid flera steg bakom mig.
Lilla Klinga, som är så lydig att man knappt tror det är sant. Hon brydde sig inte ens om katten som sitter på samma ställe varje dag då vi går förbi. Jag kallar honom Petrus, för han ser ut som en profet. Eller HAN förresten, det vet jag ju inte, har bara fått för mig det. Men nu kom jag från ämnet...
De andra två vill gärna gå en huvudlängd framför mina ben...

Har jag missat nåt? Är det tillåtet att köra bil som synskadad?
Jag var så nära att jag fick ögonkontakt med föraren, en medelålders kvinna med högdragen min, som antagligen tyckte att jag var i vägen(häpp) för henne.
Eller så VAR hon blind.....
Vi hade tur, Klingeling och jag, den här gången. Värre var det för mannen som blev överkörd och dödad på detta övergångsställe för några år sen. Det var efter den olyckan som det blinkande ljuset tillkom. Tydligen inte nog för vissa förare....

Sen nästa vovve...

Vaski,-mattes pöjk, och jag har varit på värsta, bästa prommen idag. Och som vanligt  regerade Vaski! Jag älskar verkligen denna vovve över allt annat, och det är orättvist, jag vet, men jag älskar mina vovvar på olika sätt, Vaski är den klart barnsligaste av dem, han gör prommen till nåt mer än bara en promme. Han har en busig glimt i ögonen, försöker få igång mig, buffar på min hand för att få min uppmärksamhet, eller bara drar ett busryck, knycker min vante som han dänger upp, för att sen ge tillbaks till mig med krav på belöning!

Vi gick spåret bakom mattes och husses träningsmecka, En riktig powerwalk fick vi oss, eftersom vi fick ta kringelikrokar för att komma förbi en mobilpratande hundägare utan koll på sin vovve.
Och, tänk så lite min Vaskiböbb brydde sig om den drumliga flatten som drog omkring med sin matte i sitt flexikoppel. Mattes pöjk!!
Mattes pöjk är nu snart 10 år och matte, som har nåt sorts dumt fel i hövve, fasar ibland för den dagen inte Vaskiböbb orkar med livet längre..Dumma matte! Han är en pigg pöjk, så det så!

Och nästa....

En vit liten voffs vid namn Lummi gör livet till en berg-och dalbana för oss i flocken . Ena stunden är det upp...och andra stunden ner....MYCKET ner. Hon gör så gott hon kan men är en riktig stressgurka. Men vi kämpar på. Det är hon värd, den lilla vitingen!
Dagens promme var väldigt mycket upp! Lummi var ett lysande exempel på lydig vovve, hela tiden!
Hon tittade knappt åt andra vovvar. Skällde inte på folk, som hon ibland kan göra.
Nej, hon gick och kollade på mig med sina pepparkornsögon, ifall jag kanske skulle ge henne nåt kul kommando, eller kanske en godis. Ibland gjorde hon spontana konster bara för att, liksom! Gullklimpen!

Tänk så tomt och trist livet skulle vara utan dessa tre tokar. Vintern skulle jag genomlida med en depression hängande över mig, och att ta en promme bara sådär spontant utan hund.....nänä.
Inga som möter en i dörren med glada svansviftningar och konster, och som blir tokglada då jag sjunger för dem. Eller då man sitter i soffan och Klinga ligger raklång intill en, Lummi hoppar upp i knät, Vaski fyller ut resten av soffan tillsammans med de två kissarna och husse nånstans i pälshögen, detta skulle jag ALDRIG vilja vara utan!

Och ibland så blir det trögt...men ändå....

Det duggar inte tätt mellan inläggen just nu. Ibland räcker inte tiden till eller så prioriterar jag andra saker. 

Ni som följt min blogg vet ju att jag, och stundtals även min Gubbe, varit utsatta för en jobbig "stalker". Under nån månads tid har påhoppen lyst med sin frånvaro men så återkom de i helgen. Denna gång höll vi oss kalla, Gubben och jag. Vi meddelade "hen" att vi spärrat mobilnumret och alltså inte kan nås för vidare kränkningar. 

Vi har nämligen laddat ner bästaste appen i världen: Efter att vi meddelat detta så fick vi ändå 11 spärrade meddelanden från samma nummer vardera inom närmaste timmen!

Det positiva, tvärtemot vad "hen" kanske tror, är att detta stärker oss-mig och Gubben, nåt otroligt. 

Senaste meddelandet kom i söndags....Skönt att slippa läsa kränkningarna även om vi ser att kontakten sökts.

Nu skulle jag verkligen velat skriva att jag är i full gång med träningen. Men näää. Min häl är bättre, MYCKET bättre, men däremot ömmar min VAD-samma ben.

 Dret!!!

BLÄÄÄÄÄ!!

Och trädgården är en enda lervälling.

Pysselidéerna är väck.

Stickningen är upprepad.

Men positivt är att idag gjorde jag middag.

PUNKT!

Våren!!!!

Nu är det den bästa tiden!! Att äntligen få vara ute i trädgården och se allt som grönskar. Få börja planera för sommaren är himmelskt härligt för själen!
Och vovvarna sen, de kan få vara ute och busa eller bara ligga och glo....eller gräva i gräsmattan...

Vallmo

Daglilja

Vovvar

Idag har jag redan hunnit gå en långpromme med Lummi. Ja, inte kan man ligga och sova bort förmiddagen då vädret är så härligt!
De andra två får vänta till i eftermiddag för sina prommar, matte behöver vila sin häl...

Fredagsfika...

Visst fattar ni vad jag skall baka?

 Jag och min kollega har ju haft massor av veckor framför oss att fixa "fredagsfika! på jobbet.
 Men hallå, så snabbt veckorna gick!
Vi har ändå varit hyfsat på G vad det gäller vad vi skall bjuda på.
Och i möra är det dags....

Och här skall det bakas ut...

Ossschhh, det gick bra...denna gången!

Hade tänkt att detta skulle bli ett alltigenom positivt inlägg...men så kom jag ihåg vad som hände i morse och då jäklar blir jag ju arg, upprörd och rädd!

Vår gatstump är inte lång, vi bor på en sk matargata vilket betyder en lång gata med en massa smågator med samma namn åt höger och vänster(ja, jag vet, det är obegripligt om man inte bott här i 17 år). Vi bor längst in vid en vändplan vilket gör stoppsladdar kul för vissa under vintertid....Men i alla fall, i morse var jag vid sista huset innan svängen då en liten klutt på ca 7-8 år kommer cyklandes i flygande fläng på FEL SIDA AV VÄGEN vilket betydde fronten på min bil! Jisses så bra att bromsarna funkade! Jag glodde stint på den lille som antagligen drömmer mardrömmar om den onda tantens blick i flera veckor framöver OCH DET HOPPAS JAG! 

Men detta var inte nog. Då jag svalt ner hjärtat och börjat köra igen så kommer en tonårstjej cyklandes, med sladdar i öronen och helt borta från verkligheten, också hon på FEL sida av vägen, och håller på att fronta med mig!

Men som tur är så går livet vidare och väl på jobbet så glömde jag alltihop....tills jag kom hem.

Promme med vovven Klinga. Inga problem eftersom hon är en prinsessa och aldrig nedlåter sig till att göra bort sig.

Byte av hund betydde att det var Lummis tur. Klickern i hand och med godis i fickan drog vi iväg på träningsrunda. Ja, ni som följer våra vedermödor med Lummi vet ju vad det gäller. Lummi är ju inte helt säker då det gäller oväntade händelser, om man så säger....

Vad möter jag, jo föräldrar cyklandes eller promenerandes på helt fel sida av gångvägen! Men hallå, vad har trafikvettet tagit vägen?

Hur skall barnen kunna lära sig trafikvett då föräldrarna är hjärndöda!! 

Min tanke går till de stackars barnen som får lära sig den MYCKET hårda vägen hur man INTE skall göra i trafiken.

För f-n, alla föräldrar, läs på för bövelen!! Världen kretsar inte runt bara er!!!! Jag blir helt galen av dagens föräldrar som bara tror att allting ordnar sig, och om inte så kan man skylla på nån annan.

Ja, jag vet, jag generaliserar grovt. Det finns såklart massor av föräldrar som grejar detta perfekt...men tyvärr inte i vårt område. Och jag är inte så dum att jag tror det bara gäller vårt område...

Jag tänker varje gång; Men är de inte rädda om sina barn?

 De skickar ut sina ungar utan ljus eller reflexer på cykeln under den mörkaste årstiden, sätter på dem mörka kläder utan en tanke på att de inte syns för oss andra. 

Då min flicka var liten så var jag hela tiden rädd för vad som kunde hända i olika situationer och försökte ligga i framkant hela tiden, men så tänker tydligen inte nutidens föräldrar. Vem är knäpp, jag eller de? 

NÄR GICK DET ÅT SKOGEN MED FÖRÄLDRASKAPET?
Jag vet att jag provocerar nu, men jag är j-igt trött på dessa ansvarslösa föräldrar som inte ger sina barn en ärlig chans att klara sig i livet! Ena stunden curlar dem ungarna för att i nästa ögonblick skita totalt i vad de har för sig.
Att vara förälder innebär ju att utbilda sina barn HELA tiden för att kunna vara redo för vuxenlivet då det är så dags. Inte alltid så lätt, men vem har sagt att allt alltid skall vara smidigt här i livet? Det är väl genom svårigheter som man kan utvecklas vidare. En unge som får mothugg ibland mår inte dåligt av det utan får istället.