Idag har jag varit med om nåt oerhört obehagligt. Jag har haft en lång överläggning med mig själv om jag skall blogga om detta. Indirekt handlar det om mitt jobb och där råder en sträng tystnadsplikt. Den håller jag stenhårt på! Men detta gäller en händelse utanför mitt arbete, som ändå hör ihop med jobbet. Har varit riktigt oense med mig själv, men allt eftersom tiden gått och jag inte kunnat släppa händelsen utan tvärtemot grunnat mer och mer så kom jag och mig själv fram till att det nog är bäst att plippa ner det i bloggformat. Om jag skall få ro i hövve...och själen.
I eftermiddags tog jag mig för att åka till Skoghall för att socialträna Lummi-stresstanten. Jag ställde bilen vid bryggan där båtbussen lägger av och an och så vandrade Lummi och jag i sakta mak inåt Skoghall.
Eftersom hon har svårt med många intryck på samma gång och dessutom är oerhört känslig för känsloyttringar hos oss tvåbentingar så får man ha stooooort tålamod och sakta ned tempo och röst då man är på okänd mark med henne. Eller näst intill...Skoghall är ju inte helt okänt för mig, inte heller henne men däremot allt som händer. Och idag hände det....
Vid ICA Tummen stod ett stor gäng och skränade. De hade helt klart helgkänsla, om man så säger...
Jag kände igen en av personerna som en f d elev hos oss och förberedde mig på att hälsa på hen då jag kommit närmare. Döm om min förvåning då hen tittade på mig och sedan vände ryggen åt mig!
Jaha, tänkte jag, så får hen väl göra om hen vill, men kände mig lite förvånad. Samtidigt som jag tänkte detta så hör jag ett råflabb i klungan, kort därefter sluter två killar upp bakom ryggen på mig.
Följande dialog utspelar sig:
-Kolla hunden, drömhunden, vettu(asgarv), nu vet jag preciiiis vilken hund jag skall skaffa(asgarv igen). Ja jävlar du, den skulle man ha! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Detta upprepades ett flertal gånger tills jag fick nog och vände mig om och sa:
-Ursäkta, men är det mig och min hund du kommenterar?
-Ja, vadådå, jag tycker ju att din hund är en sån glad hund, men om du tar det på det viset så...du vet jag äääääälskar hundar mer än livet, ja(hånflabb)
-Jaha du, men jag tyckte det verkade mer som sarkasm, ja...men okej...men om du hade sagt det TILL mig istället för bakom ryggen så hade jag tagit det på annat sätt, vettu.
-Vadådå, får man inte säga att en hund ser glad ut, eller?(hånflin) men om man hatar ungdomar och är pensionär så tar man det väl så...(ännu mer hånflin)
Vi skiljdes åt vid Bolaget, han och hans stumme följeslagare gick in, jag förbi.Alltså bör killen fyllt 20..Det gör mig orolig, ty då var det antagligen langning på gång, ty vår fd elev är inte 20 än...
Det är solklart för mig att den fd eleven sade nåt om negativt om mig då jag passerade, det finns ingen annan förklaring. Varför skulle de överhuvudtaget brytt sig annars? Jag har passerat centrum massor av gånger då det stått gäng där och aldrig har någon brytt sig.
Det som jag inte kan släppa är, VARFÖR? Vi har aldrig haft nån konflikt. Hen gjorde aldrig några täta besök i biblioteket och i övrigt så hade vi en gles men hyfsad relation. Tvärtom så har jag försökt se till hens goda egenskaper. Det jag vet är att hen hatade skolan. MYCKET!
Detta gör att mina tankar skenar...
Hur kan det komma sig att vissa ungdomar HATAR skolan så otroligt?
Visst är det en period i livet då allt känns orättvis och ingen förstår en- så är det ju för de flesta tonåringar under de tiden.
Vi har en skola som är helt gratis och alla ungar får en bra utbildning av välutbildade pedagoger. De värnar om sina elever, gör det yttersta för dem för att de skall klara sig bra i sitt fortsatta liv. Jag vet detta, för jag ser det VARJE DAG!
Jag kan såklart inte svara för alla skolor men tar för givet att ALLA skolor gör allt för sina elever precis som pedagogerna på min skola.
Sååå, vad kan det vara som gör ungarna till såna motståndare till utbildning?
Nu backar jag bandet.
Min dotter, född 1980 kom ofta hem från skolan och beklagade sig över att allt var orättvist. Läraren hade sagt ifrån för att hon inte gjort sin uppgift. Vad har hänt? frågade jag. Jo, det var så att jag inte hade böckerna med för att nyckeln till mitt skåp var borta. Och han som skall öppna skåpet(slöjdläraren) hade inte tid. Men vart är nyckeln då?frågade jag. Vet inte, sa hon.
.
Skulle jag som förälder då ringt skolan och anklagat den för att de inte kunnat öppna skåpet så hon
kunde nå sina böcker? Nä, aldrig på tiden! Hon fick vackert skaffa en ny nyckel att hålla reda på! OCH dessutom jobba ikapp.
Och tänk vilken fantastiskt fin dotter jag har! Hon har aldrig mått dåligt av att jag inte varit blåögd och hållit henne om ryggen i motgång utan att först tagit reda på fakta.
Nja,....såklart har jag ibland varit blåögd...eller valt att vara blåögd men inte då det gäller skolan. Hennes tonårstid hade andra problem...
Utbildning är grunden till hela ens existens och den schabblar man inte med om man har nåt vettigt i huvudet.
Även om man som förälder har ett förskräckligt minne av sin skolgång så MÅSTE man lägga den bakom sig. Det är sunt förnuft, eller hur? Varför älta ens egen skoltid? Herregud, man växer väl upp och får VUXNA värderingar, eller hur?
Ens barn skall man ge de bästa förutsättningarna för framtiden. Det gör man inte genom att delge sina egna misslyckanden och tillkortakommanden från sin egen skoltid.
Så för bövelen, föräldrar, låt pedagogerna i skolan göra det de är bäst på utan att lägga er i!!!!
Detta blev riktigt långt och kanske drygt för många men viktigt för mig.
Avslutningsvis kan jag känna en viss oro inför framtiden, men hoppas att detta var en engångsföreteelse..
Om detta upprepas så har jag gett Lummi kommando att bita dem i benen.
Matte tar eventuella böter.
