I denna ljuva sommartid...

Åååååå, så grönt och fint det är i trädgården just nu! Aklejorna blommar som mest i lila, blåvitt, rosa och vitt. Blommorna ser ut som små dockklänningar, så gulliga! Och vallmon, med den mest underliga knopp som utvecklas från monster till en skir jätteblomma liknande silkepapper. Har delat och gett bort en bamse från vår rabatt på framsidan, och väntar nu på att få en rosa. Det ser jag fram emot. De är sååå vackra!
Igår sådde vi gräs där vi fyllt upp med jord, svackan mitt på tomten och nere vid staketet. Och som på beställning kom regnet. Nu är det bara att vänta på att gräset skall komma upp. Jag är inte mycket för ettåringar att plantera i krukor, hellre tar jag ut mina krukväxter och ställer på altanen, och sen brukar jag sätta lökar i krukor. Tar skott eller delar plantor gör jag också. Då finns det ingen anledning att köpa nytt. Men ibland kan jag inte stå emot. Som igår, då vi var på Plantagen och upptäckte ett bord fullsmockat med charlakansröda pelargoner! Så fantastiskt snygga! Denna skall jag ha, utropade jag, och högg en i mängden!  Den pryder nu altanbordet, förutom en liten stickling av den som nu står i köksfönstret. Kallas det "sticklingsstörning" att alltid nypa skott?

Kan inte se mig mätt på dessa fantastiska aklejor!

Så jäkla härlig färg! Fotot gör den inte rättvisa. 

Monsterstadiet men som snart förvandlas till  prinsessor!

I fredags jordfästes Makens morfar, en kraftkarl i unga år men som på ålderns höst fick ge efter för glömskans och kroppens sönderfall. Han följde nu sin maka som gick bort för bara något år sedan. Det var en större chock för oss då hon fortfarande hade minnet i behåll och dessutom var en krutgumma! De fick ändå ett långt liv och är nu åter tillsammans. Det jag slogs av under begravningsakten var prästens fantastiska predikan. Just då jag satt och tänkte på den förra begravningen jag bevistade, förra sommaren då världen slogs i spillror för oss av en tonårings alltför impulsiva handling, så uppmärksammade prästen oss om just hur våra sinnestämningar vid tidigare begravningar präglar vår upplevelse nu. Men också våra positiva upplevelser såsom bröllop och dop. Förra sommaren, bara någon vecka efter begravningen av min dotters kusin, var jag och Maken på ett fantastiskt bröllop. Allt detta satt jag och tänkte på under begravningsakten i fredags. Det gjorde min upplevelse inte positiv, men ändå mindre sorgsen. Detta var ju ändå en man som levt ett långt händelserikt liv, som fått uppleva barn, barnbarn och till och med barnbarnsbarns födelse. Jag, som den ateist jag är, kan ändå medge att man har stor hjälp och tröst av svenska kyrkan utan att behöva blanda in Gudar och Jesusar. Och om en vecka skall jag åter besöka kyrkan, denna gång en examensskrudad Grava kyrka, för att ge våra härliga avgångselever en lyckospark från oss alla, se dem få betyg, diplom, bli belönade för särskild flit och kamratskap. Vi har aldrig haft så många härliga, duktiga, trevliga elever som nu, men vi hoppas att dessa har satt sin prägel på kommande 9:or så detta blir befäst i framtiden. Jag kommer dock att sakna årets 9:or nåt oerhört! Så mycket kul vi har haft!