Om ni orkar...

Tjoho! Här är jag nu igen! Alive and kicking. Inläggen har inte duggat tätt under en period, men det har haft sin förklaring.
Har inte haft tid.
Eller lust.
Eller båda, faktiskt.
PUNKT.

Plötsligt händer det!
Ja, att jag får ett uppslag, och det kom just...nyss.
Sååå......här kommer...

Hur människan är skapad att klara motgångar.

Del 1.
Att inse att ens hem INTE är en borg...då vattnet tar över fast på fel sätt...men att bita ihop och ändå inte falla ihop till en darrande hög.
Att utan förvarning ta emot ett gäng hantverkare som glatt river hela undervåningen på en vecka medan man själv försöker hinna före med att flytta bort all inredning.Och packa...
Att efter detta rivningsinferno inse att det inte händer nåt vidare...
Att efter 3 veckor få nog och ringa !:a samtalet till försäkringsbolaget.
Att få respons av detsamma och en spark i baken till "Byggare Bob" att få saker gjorda.
Att inse motsatsen...
Ringa försäkringsbolaget...
Få respons...
Att inse att inget har hänt..
Att ringa...
Att få respons...
Att inse motsatsen...
Att se Gubben jobba livet ur sig för att få huset i gott skick.
Och att själv inte kunna hjälpa till pga den fördömda EDS:en.

Sååå, händer det att de vaknar till liv, Bygg och villavård, och gör ett gästspel hos oss.
Fixar och donar lite varstans. Men ändå inte fullt ut.

Del 2.
Att inse att allt är över.
Nästan.
Att få till ett möte med försäkringsombudet och Byggare Bob(som jag i sinom tid kommer att offentliggöra)
Att slippa ligga vaken om natten av oro över vad slutkostnaden kommer att bli.
Att upptäcka att vi kanske inte behöver gå i konkurs av denna katastrof.
Att få visa mitt missnöje över hela projektet (HALLELUJA!!!)
Och vet ni!!
Nu har det hänt saker! I veckan hämtade de husvagnen!! Den som jag HATAT under lång tid.
Idag fanns spegeln på plats i badrummet då jag kom hem. Efter  6 veckor...Om än att Gubben(min älskade perfektionist) fann att den satt åt helvete fel...) Inte I men på väggen...Nåja, det kommer att lösa sig...suck... Efter många om och men så har vi ÄNTLIGEN fått tag på den perfekta duschblandaren!
Vi var VERKLIGEN överens om att det nya badrummet skall ha perfekt inredning. Alltså skulle vi ha en duschblandare från 60-talet. Ikväll fann vi den!!! Lycka!!!

Att behöva skriva om detta, vårt livs värsta period, har inte känts så upplyftande, samtidigt som det har varit befriande att få ur sig det värsta.
Ni har varit min slasktratt, helt enkelt.
Förlåt, mina kära!

Och vet ni???

VI KLARADE DET!!!

Fast jag vet fortfarande inte hur...

Några bilder får ni inte eftersom min nya fina Samsung Galaxy 5 behagar sig vara sjuk  och därför varit inlämnad på koll.

Min mobil är sjuk!!!

Tänk att jag skulle bli en sån mobilslav att jag känner stor saknad efter att ha fått lämna in min nya, fina mobil på utredning idag. Köpte den i september och var jättelycklig över den. Att jag inte riktigt fattade allt den hittade på ansåg jag vara mitt eget fel då jag inte är världsberömd för mitt tekniska kunnande....

Men då den lyste rött nere i väskan en dag och dessutom var glödhet, så började jag ana knepigheter. Den var helt låst och gick inte att varken sätta på eller stänga av.

Detta hände två gånger samma dag. 

Gubben plockade ut batteriet och satt i det igen, och se där, då funkade den klockrent igen.

Tills idag.

Skulle visa en attans bra app för en arbetskamrat och då var det dags igen. 

Min inköpsrunda i jobbets räkning började alltså med ett besök på Teliabutiken i över 1 timme. Ja, jag vågade inte ha mobilen i väskan ens, den var glödhet! 

Där visade min mobil mycket ouppfostrade sidor. Den gick inte att få igång ens med tvång av experttjejen som försökte ALLT. Men hon fick ge upp.

Hon fick dock ett gott skratt då jag hivade upp min ANDRA mobil då hon frågade om jag hade nåt viktigt som jag behövde notera då hon nollställde min olydiga mobbe. 

Skall kolla, sa jag, om jag lagt in alla koder i den här..... 

Så alla bilder jag hade i min busiga, nya mobil är för alltid förlorade, dvs de jag inte lagt in i datorn, alltså...

Nåja, jag slog på TV-n då jag kom hem och Vardagspuls tog upp det viktiga med att ha Mobilvila....

HÄPP!!!

Tomtar...på loftet

Ja, jädrar i min låda! Höll inte på att komma in på min egen blogg.  Efter mitt förra inlägg gick jag in i inställningar och ändrade lite...eftersom jag inte vill att VISSA skulle läsa. Nu är jag ju inte värsta datanörden så jag lyckades blocka mig själv...

Men envis är jag så här är jag igen!

Min vana trogen så är jag intill döden trött vid denna tid. Mörkt då jag går och mörkt då jag kommer hem. 

Häpp!!

Men vad är då bättre än att julpiffa lite extra? Jag har på gamla dar blivit helt stollig i tomtar och ljuslyktor av alla de slag. Då jag var ung så tyckte jag allt sånt var jobbigt. Vita gardiner med röda band funkade bra. Men en massa extra krafs som man behövde plocka bort efter tre veckor var jag inte intresserad av. 

Men så sa min dotter i tonåren; Varför har vi aldrig haft tomtegardiner som alla andra?

Och då hon fick egen lågenhet julpiffade hon nåt alldeles otroligt!

Samvetet gnagde länge på mammi....

Fredag före första advent kom stjärnor, stakar, ljuslyktor, juldukar, tomtar, ljusslingor och uteslingorna fram.

Gubben sa: HÄDELSE! Ty han är en gammeldags och traditionell man. Han hävdade att man tar fram sådana ting på 1:a ADVENT dvs på söndagen, INTE fredagen.

Jag körde över honom, lätt som en plätt.

Som varje år. 

Nu bilder:

Fick köpa en ny stjärna då den förra
var försvunnen...tills vi köpt den nya. Då
jäklar fann vi den gamla! 

Vardagsrummet

Här blev det ändring från åren förut. Wiiiii!!!!!

Stjärnan i trappfönstret är i alla fall den gamla.

Dessa finingar har Gubben presentat mig med!!!
H

an vet ju att jag är helt såld på ljuslyktor!

Piffat lite inför Luciafirandet på jobbet på fredag. Såklart tog det gröna
glitterlimmet slut...De röda ljuslyktorna är mina och gjordes förra året.

Nu är hallen färdig! Tänk att de där tavlorna som stått i klädkammaren
i alla år helt plötsligt kom till pass! Dessutom är de av kända konstnärer.
Vad hjälper det då de inte har passat in, förrän nu. Härligt med återvinning, eller vad säger ni? 

Mina fina tomtar! Räddade från tomtedöden på min Gubbes jobb!

Först HUSET och sen lite annat viktigt....

Kära vänner, det var ett tag sen. Så mycket har hänt att jag inte hunnit med att blogga om det. men sånt är livet för de flesta av oss. Eller hur?
Och dessutom är det mörkt. Och regnigt. Och DJÄVLIGT dystert!
Ni som känner mig vet ju hur detta påverkar mig.
 JAAAAA! Jag vet, grinig kärring!! Vadådå?????

Vårt hus är färdigt.
Nästan.
Vi hade slutinspektion förra fredagen och påtalade då vad som inte var åtgärdat och vad som var klantigt gjort. Elektrikern som inte synts till på 4 v tex. Eller avsaknaden av spegeln som skall sammanfalla med kaklet i badrummet.
INGA PROBLEM, mässade Byggare Bob och hans lakej Mr P.
Det kommer en elektriker och fixar golvvärmen i badrummet och spegeln  är INGA PROBLEM att sätta fast. De kommer till veckan.
Härligt Bobsingen, men vart har de tagit vägen?
Semester?
Åkt vilse?
Kontaktsvårigheter?
Jag har numera slutat vara upprörd.
Vi kan ju leva som vanliga husägare gör. Med tvättmaskin, diskmaskin, kyl och frys i köket och en spis att laga mat på. Och som inte det var nog, vår braskamin är installerad.
Jag var helt salig då vi tände den första brasan!!!
Det finns mycket kvar att göra, men att tända brasan varje kväll....mmmmmm

Nu till ett av mina värsta beslut på länge. Det har tagit oerhört mycket kraft från mig men nu har jag bestämt mig.
Definitivt.
Att vara djurvän och vilja ge de mindre lyckligt lottade en chans i livet är för mig det mest naturliga i livet. Jag kan inte för mitt liv förstå människor som överger, missköter eller t o m plågar sina husdjur!!!
Därför var det för mig naturligt att försöka dra mitt strå till stacken då tillfälle gavs under våren.
Jag gav mig in i detta med hull och hår tillsammans med kollegor, lika nytillkomna som jag, men med samma mål för ögonen; Att rädda katter som annars skulle dö eller dödas!
Vi var SÅÅÅÅ motiverade efter att vi tagit över ett sjunkande skepp. En styrelse som som bestod av EN person och Djurskyddet karlstad stod inför en nedläggning.
Ett nödrop hade skickats ut och vi nappade.Som de entusiaster vi var.
Då.
Jag har nu insett att det finns krafter inom detta skrå som gör det omöjligt att göra det bästa för de som vi värnar om, dvs katterna.
Under denna tid har jag fått vara delaktig i massor av härliga upplevelser, sorgliga upplevelser, härliga möten, men tyvärr också fått klagomål och kritik som inte känns rättvis.

Vårt gäng har försökt med allt vad vi har mäktat med för att göra alla till lags, men....
Jag ger nu upp i denna förening. Tyvärr.
Men mitt engagemang inom djurskydd kommer alltid att bestå, men då i en förening som är seriös.
Katterna är inte förtjänta av härskarfasoner. De vill ha mat och omtanke. Även av barnfamiljer...

Så, ni föreningar som tänker på djuren istället för egen maktfullkomlighet; Hör av er till mig!
Jag är redo! Mitt förbehåll är: Samarbete är A och O!!!
'

"Och Vinnaren i Stônighet är MIN GUBBE!!!!"

Att leva med en person som alltid kan allt själv, kan ibland ge små hjärtattacker eller i alla fall katastroftänkaranfall. Från att ena stunden få höra den lugnande kommentaren; -Jag låter allt "de där" installera kaminen, till att nästa dag upptäcka samme man i faggorna med att göra ett tvåmansjobb helt själv, kan ge mig rysningar längs ryggraden! 

Vi vill ju såklart få färdigt i vårt hem. Det har vi ju velat hela tiden, men nu är vi hyfsat civiliserade då vatten och avlopp är installerat, vi kan leva som vanliga Svenssons, helt enkelt. 

Nästan... 

Det är kallt. Som faan. Luftvärmepumpen funkar ok, men vi fryser. Så det så. Och veden finns i vår carport, färdig att användas.

Kaminen hämtades i går, skorstenen har stått på vår altan sen "katastrofen". Nya delar har varit beställda sen länge.

Jag såg en oroväckande iver i min Gubbe redan igår, TROTS att han bedyrade att han INTE skulle ge sig på installationen. 

Idag var han igång. Först var det lugnt. Men så började stånkandet och stönandet. OCH svärandet.

Hade jag filmat så hade censuren slagit till!

Jag bönade om att han skulle ringa nån av alla de som alltid ringer HONOM för att få hjälp. Gratis.

Det är ett stort antal....

Han sträckte sig till att gå till grannen Nicke. Han som alltid ställer upp, då han är hemma. Det var han inte nu.

Alltså kör min Gubbe på med konststycket att försöka vara både i klädkammaren på övervåningen där skorstenen går ner och vid kaminen på bottenvåningen. 

Jag, som den skraltiga fruga jag är, kunde inte hjälpa honom för fem öre mer än med varningsrop. 

Så kommer det sig att han skall passa in skorstensdelen i hålet i kamindelen. Skorstensdelen är en MYCKET vass och tung del som skall skjutas in i ett hål i kaminen. 

Han pillrade och grejade med fingrarna vid kanten och uppmanade mig att skjuta på med kamindelen. Men håll bort fingrarna då, vädjade jag. Du kan ju skada dig. Äsch, då ryker alla fingrar, sade då min hjältemodige man!!!! 

Nu har det gått några timmar, min Gubbe har alla fingrar i behåll och kaminen är installerad. 

PUH!!!

Säger jag, som den mycket prövade maka jag ändå är.

Det gick ju bra den här gången också.

Inte ett plåster behövdes ens. 

Där står den, vår bästis! Inte ännu klar att eldas i.
Först måste den godkännas av Sotis.

Själv har jag hållit mig till mindre farliga strapatser under helgen. Målat vår fläktkanal är helt ofarligt och fullt möjligt för min del. 

Dessutom hämtat våra sista kartonger och installerat dem i trappskrubben. 

Visst ser det ganska ofarligt ut?

Här väntar nu alla julisar på att få komma
fram nästa helg.

Fyra månader senare...

Så börjar vårt nya liv i huset så sakta ta form. Gubben har jobbat nåt helt otroligt då inget hänt från vår alldeles egna Byggare Bob. Då hantverkarna äntligen dykt upp har han jobbat sida vid sida med hantverkarna för att skynda på arbetet. 

Det enda som återstår nu är att få varmvattenberedaren inkopplad och den provisoriska borttagen, dessutom skall elen kopplas in i badrummet. Gubben, som var ledig hela förra veckan för att arbeta med huset, väntade förgäves på rörmokare och elektriker. 

Men varför skulle vi helt plötsligt få flyt efter denna mardrömsperiod? 

Sååå nära målet men ändå inte. 

En vägg kvar att spackla, måla och tapetsera pga att varmvattenberedaren sitter på väggen och vår egen står på golvet och väntar på att installeras.

Själv har jag försökt göra så gott jag kunnat med mindre tunga saker såsom att måla om möbler, plocka undan och slänga skräp. Och såklart vallat hundar, fixat med mat, försökt hålla rent omkring oss. Kroppen har sagt tack och adjö för länge sen men något kan jag alltid göra, om inte annat genom ren stönighet.

Så det blir ett tag till med vatten i dunk. Men det gör inget, att kunna diska i köket, i balja, med varmvatten från vattenkokaren är ett himmelrike jämfört med att göra det i badrummet på övervåningen, i balja på golvet. 

I helgen lagade vi mat PÅ RIKTIGT för första gången sen i somras! Jag som egentligen tycker det är trist att laga mat njöt i fulla drag. Och sen satt vi vid matbordet och åt! I köket!

Ja, jädrar i dä!

Och det blir bra, fantastiskt bra! Grovtvättstugan är en dröm. Fast den inte ens är färdig. 

Om det finns nåt positivt med denna vattenläcka så är det väl att vi fick designa vår tvättstuga som vi ville ha den. 

Och att vi fick behålla vårt vardagsrum, förutom golvet. Förhoppningsvis får vi braskaminen installerad snart. Om inte, så tar väl Gubben tag i saken...Igen.

Fast vi är trötta, väldigt trötta.

Ingen av oss har ens tänkt tanken att orka ta hand om våra kroppar på bästa sätt under hela denna tid. Varken ätit rätt eller tränat. Vi har bara försökt orka med dagen. 

Men snart så kommer vi till träningsmeckat! Uhhh, som vi längtar! 

Och våra djur sen! Lilla Skrållan som jag varit så orolig för. Hon har inte visat minsta oro. Kanske har det att göra med att jag skaffat två Feliway och specialfodret Calm...

Syrran är som vanligt, knäpp och gosig.

Vovvarna verkar tänka som vi; åhhh, äntligen!

Lite bilder vill ni väl se:

Nu är det som vanligt igen.Skrållan sitter
på bordet och väntar på mat.

Hallen från köket

Hallen

Garderober i tvättstugan. uhh, så bra!

Novemberkaktusarna blommar, men inte så rikligt som de brukar.
De har ju ingen braskamin att värma sig vid....än.

Piffade en trist lampskärm i guld och svart metall.

Glädjen låter vänta på sig....

Nåt jag har lärt mig under denna kaotiska tid, är att inte ropa HEJ i förtid. Så därför var jag inte speciellt säker på att vi skulle få ekparketten lagd denna vecka, eller nästa, eller nästa....

Döm av min förvåning då golvläggaren dök upp kl. 08.00 i morse! Tror Gubben blev lika förvånad...

Att han har tagit semester hela veckan KAN ha inverkan på ruljansen. Igår ringde nämligen Gubben till Bosingen och förkunnade att det var dags att skicka golvläggar´n eftersom väggar och kakel var färdiga.

Nu är nästan alla golven lagda, slutet på eländet verkar vara inom räckhåll men jag har svårt att känna nån glädje. Det verkar inte klokt att känna så, men så är det. Denna tid har varit alltför overkligt jobbig för att kunna skaka av sig bara så där. 

Då allt är färdigt och alla inventarier är på plats så kommer jag helt säkert att uppskatta allt. Min Gubbe har varit en klippa i allt detta. Han har inte alls samma tendens till att gräva ner sig som jag har.

Tur dä.

Några som är mer positiva till allt är husdjuren. De mår hur gott som helst då de får springa omkring på undervåningen. DET gör mig varm om hjärtat! 

De har verkligen mått dåligt av vår compact living. 

Allt blir bra, det är jag säker på. 

Vardagsrummet

Hallen

Korridoren till köket

Köket

Hmm....TV-rummet där alla verktyg står.

Å mitt i allt så kom mina nya skor! Lycka!

Ljuset i tunneln närmar sig

Att detta renoveringskaos har ett slut känns nästan overkligt men nu verkar det vara inom räckhåll. 

Min Gubbe har gjort ett otroligt jobb!! Utan hans insats hade vi inte varit halvvägs ens

Byggare Bob kommer att få en recension han aldrig kommer att glömma i slutändan kan jag lova. Han, med den position han har, som försäkringsbolagets sakkunnige byggansvarige, borde ha kunskap om logistik OCH  dessutom ha social kompetens I allt detta har han  bevisat motsatsen. 

Ingen skugga skall dock falla över hans anställda som har gjort ett utmärkt jobb. Då de varit på plats...och inte på nåt annat ställe som de blivit beordrade till....

Något som jag lärt mig under denna resa är att våga fälla ut hornen och hävda min rätt! 

Som till exempel mot Scan park, som enligt mig är ett ruffel och bågföretag. Fortsätning följer...

För att ni inte skall tro att jag är en bitter surkärrning så kan jag meddela att jag är sanslöst  nöjd med mina helt nya PROGRESSIVA glasögon! Jo, så är det. Jag har inte haft linserna sen jag hämtade glasögonen i torsdags. Fast jag fick ju först erkänna att jag ÄR gammal...FÖR SÅ DET JU!

I söndags tog jag en timeout från allt vad byggande och målande heter och for till Mariebergsskogen för hundpromme i sällskap med våra hundars kennelkompisar. Jag vågade mig på att ta med Lummi.

Tänkte att går det så går det. Och tänk, hon klarade sig med beröm godkänt, tycker jag. Skällde som f-n i början, men vad tusan, hon är ju lapphund....Efter en stund så var hon mattes stolthet. Lummipumm!

Lumpan, mattens going

Gubben har sänkt taket för en massa
saker som jag knappt fattar...Elgrejerr,, fläktar osv

Nu är hallen färdig förutom golvet

Jag har dragit mitt strå till stacken med att
måla väggarna i grovtvättstugan

Badrummet blev färdigt i dag.
Nåja, spegeln saknas men annars....

Jag målade lillhallen då jag kom hem från jobb 

Efter städningen så fick Gubben lite feeling och ville sitta i V-rummet.
Sagt och gjort, vi flyttade in rottingsoffan från altanen!

Tiden går

Hallå alla vännerna! Här kommer ett inlägg från en gräsänka. Ja, det var ett tag sen sist. Gubben har uppehåll från alla tidtagningsåtaganden då tävlingssäsongen är över för denna gång. 

Nu har han dock dragit iväg på älgjakt. 

Men hur kan det vara möjligt? Det var ju sommar alldeles nyss, juh!! 

Känns det som, alltså.

Men då man ser sig omkring i naturen så inser man snabbt att tiden rusat iväg. Höstfärgerna sprakar och luften är klar och ren. Himmelskt vackert, utom då det är regnigt, dimmigt och mörkt. Då är det baske mig som att stoppa huvudet i en säck. 

Det har varit en riktigt hektisk tid på jobbet. Jag gillar att ha många järn i elden, och under en tid  har det nog slagits svenskt rekord i "järn i elden"!

Sen har jag ju Djurskyddsjobbet också....Fast det är ju frivilligt, som vissa säger, dvs "skyll dig själv"

Det där med ideellt arbete för en sak man brinner för kan för många te sig suspekt. Eller dumt. Eller beräknande. Eller maktfullkomligt. 

Ja, åsikterna varierar. Har hört det mesta. 

För mig är det djuren som har den största platsen i hjärtat. Därav mitt engagemang i Djurskyddet och då främst katterna. 

Men där finns plats för andra också. De, oavsett färg eller religion, som är orättvist behandlade pga just detta. 

Nog om detta. 

Idag har vi haft en fantastisk dag på jobbet! Eleverna i Elevrådet hade arrangerat en temadag där den röda tråden var gemenskap och allas lika värde. 

Det var ju också sista dagen innan höstlovet och dessutom Halloween till helgen....Jag lovade såklart ungarna att hjälpa till! Det är ju för ungarna vi jobbar inom skolan...

I onsdags for jag till Coop med värsta inköpslistan och dödsförakt i blicken. 

Listan:

60 påsar marshmallows, 500 tandpetare, 5 påsar maränger, 2 flaskor chokladsås, 2 flaskor lakritssås, spindelnät, massor av plastspindlar/fladdermöss, 5 Dödskallegirlanger, 7 ljuslyktor, 3 paket glutenfria havregryn, 2 paket glutenfri spagetti, 2 flaskor ketchup, 2 kortlekar, 2 batteridrivna ljus, batterier, 5 spökmasker, 4 spökdiadem, 5 dukar till vårt personalrum(då jag ändå höll på), 5 prydnadspumpor och en JÄVLIGT stor halloweenpumpa att karva ur. Pust....

Att jag dan därpå fick åka till ICA för att köpa tandpetare och kortlekar eftersom jag inte fann dem någonstans på Coop gör ju historien lite mer kryddad....

Jag hatar verkligen att handla på Coop Bergvik!! 

Men då man idag såg resultatet av ungarnas planering och genomförande så kan man inte annat än LE med hela ansiktet! Mitt formel 1 lopp på Bergvik var värt detta.

Vi har haft en alldeles fantastiskt kul dag idag! Jag och två medarbetare har ansvarat för skolcafeterian med allt vad det inneburit. 

Och fjantat oss till den milda grad! Man är inte äldre än man gör sig...Idag var jag drygt 14.... precis som mina kollegor. 

Muffins och SKRÄCKbollar till salu!

Pumpagubben var bra mycket finare i verkligheten...

Whhhhiiiiii!!!! Spöken i bibblan!

Dödskallar både här och där

Men nu, efter att landat hemma så gör jag inte många knop. 

Har lagat en grönsakspaj.

Här är receptet:

Ta av kartongen på pajen av märket ICA och lägg på en assiett.

Läs noga instruktionen och öppna luckan på micron.

Ställ in assietten och stäng luckan.

Vrid vredet till tiden 3.50 och starta micron.

Under tiden hinner du springa uppför trappan till övervåningen och ge vovvarna mat.

Har du planerat detta väl så är du tillbaks på bottenvåningen samtidigt som piiiiipet.

Ta ut assietten med pajen och med den i handen springer du uppför trappan till övervåningen, innan du har bränt dina fingrar på assietten. 

Sätt dig och ät.

Bon appetit!

Livet går vidare....

Hej hopp!
Kommer ni ihåg oss, ni vet dom med vattenläckan på Abborrvägen? Ja, just vi, ja!
Gubben i huset jobbar och sliter...och GILLAR det, medan frun är riktigt jävla nöjd på allt och lite till.
Vilken tur för henne att Gubben kör på. Nu har det spacklats, målats och tapetserats. Byggare Bob har haft fika sen minst tre veckor tillbaks...
Nåja, lite har frugan i huset gjort i alla fall. Gått ut med kiss och bajsnödiga hundar, utfodrat dem, lagat mat(hahaha!!!! Dvs Värmt i micro, köpt sallad på Coop eller anlitat den lokala pizzerian), diskat i diskbalja i badrummet(blä), tvättat medelst tvättmaskin på jobbet. Och lite till...

Idag har vi i alla fall gjort världsrekord i val av kakel och klinker! Det tog inte ens en timme!
Förra gången vi skulle göra badrummet tog det 2 år i planering, färg och val av kakel och klinker.
Efter moget övervägande bestämde vi nu att INTE välja liknande från vårt förra badrum. Det som jag var så himla förtjust i.
Nej, nu får det bli nåt helt annat. Vi valde svart och vitt. Låter tråkigt, kanske, men vi har kommit på en kul idé.
Hallen har Gubben börjat måla idag. Färgnyansen vi hade tänkt oss hade såklart utgått ur sortimentet. Nåja, det löste sig med en bruten färg med tapeten som bas. Nu känns det liiiiite bättre. För det blir bra. Riktigt bra.

Åhhh, den tapeten är vi såååå nöjda med!

Inget renoveringsgnäll...

Hej hopp alla mina vänner!
Idag skall jag INTE beklaga mig för renoveringseländet....NEJ, absolut inte!!!! På inga villkor skall ni behöva läsa om hur det just nu ser ut på vår bottenvåning. Nääää, bevare mig väl! Inget sånt om att det är värsta röran av betongsäckar, verktyg, spånskivor, skräp, spik och skruvlådor på alla befintliga ytor.
Nej, för bövelen, det skall ni inte behöva stå ut med att läsa.

Jag är otroligt lätt att glädja. Att få ett positivt besked eller en liten vink om att jag är en viktig person kan göra min dag.
Jag har under en ganska lång tid försökt få till en bra tidpunkt och plats för en jourhemsträff i mitt andra jobb, det helt ideella jobbet inom Djurskyddet.
Tidpunkten var väl inget problem, men lokal...Jag har kollat och kollat...Antingen har det inte funkat eller så har det kostat skjortan. Och inom Djurskyddet försöker vi ju hålla hårt i kassan till förmån för våra kissars skull.
Men så kom jag på...Kan jag kanske ha min jourhemsträff på jobbet?
Funderat i flera dar...men min chef har varit upptagen....men idag fick jag chansen.
Självklart, sa hon.
Och då blev jag glad. Jätteglad!
För att jag har en bra chef.
För att hon förstår mitt engagemang i Djurskyddet.
För att jag är lätt att glädja....

Såg ni Skavlan för några veckor sen?
EN kvinnlig rektor gästade programmet. Hon har gjort sig känd för sitt speciella sätt att tackla problem i sin skola.
Men....hon hade en annan historia som var än intressantare. Hon heter Lina Axelsson Kihlbom.
Läs boken "Kommer du tycka om mig nu?
Det skall jag.





.

Slit och släp...

Jag hade verkligen önskat att låta er slippa mer om vårt hus....men det är lite arbete kvar, om man så säger...

Här är det senaste från Abborrvägen 91. 

Vårt grovkök är färdigt för gjutning av golv.

Här är den framtida tvättmaskin/tumlarplatsen.
På andra sidan skall tvättho och eventuellt en mangel finnas.

Här är dörren från grovköket till hallen.

Här fanns det förut en dörröppning.

Sånt jag längtar efter....Och sånt jag har

Att längta efter:
Att laga mat:

Trodde ALDRIG i min vildaste fantasi, att jag skulle längta efter det! Till och med att baka småkakor! Ja men ni hör ju....Nu är det illa...eller tvärtom, välj själva.

Men då jag mestadels överlevt tack vare salladsbaren på ICA och COOP eller falafelrulle från traktens pizzerior sen början av juli fram till höstterminens start, så är jag oerhört tacksam att jag valt rätt arbetsplats! Efter det har vår eminenta skolrestaurang hållit mig undan svältdöden. Jo, det är faktiskt så att jag ibland struntat i att äta eftersom det varit så förbaskat jobbigt. 

Att få gjuta:

Mitt största intresse under sommarhalvåret har gått i stöpet. Något litet har jag lyckats få till men inte i närheten av allt som ligger kvar i huvudet och inte har möjlighet att komma ut. 

Min betongverkstad har ju tagits över av vår kyl och frys...

Att sy:

Mitt syrum är numera kombinerat kontor/syrum/kattlekrum och kartongförvaring. För att jag skall kunna skapa något över huvud taget så måste det vara rena ytor runt omkring mig. Särskilt om jag skall rita mönster och klippa tyg. Det är mycket svårt att skapa nåt då man måste trängas med en kattunnel och en klätterställning...OCH två nyfikna katter. 

Att träna mina hundar:

Innan "den stora läckan" lekte vi ofta kurragömma med våra vovvar. Det var hejdlöst kul BÅDE för dem och oss! Nu finns det ingenstans att gömma sig mer än under sängen och i klädkammaren. Kryper jag under sängen så finner dem mig direkt plus att jag sen inte klarar att kravla mig fram igen...Jaha, där ligger matte under sängen igen, tänker säkert våra smarta voffs. Och var är husse nu då? Jahaja, i klädkammaren. Så otroligt svårt, tänker våra spårhundar. Så var den roliga leken över. Den tog typ 3 minuter...

Att se på TV utan att kolla rakt in i porerna på personerna i programmet:

Vår TV är inte värsta fläskiga plattisen men i vårt gästrum där vi numera har vårt allrum, är den gigantisk! Egentligen behövs ingen fjärr, det behövs bara en lättare framåtböjning så når man TV-n. Tyvärr så finns ingen "väljknapp" på apparaten utan det är väl bara att sparka in rutan, antar jag. 

Att träna MIG SJÄLV:

Suck.....

Avunden har inga gränser då jag hör mina vänner berätta om sina vedermödor och träningsvärkar från alla möjliga och omöjliga träningspass på vårt gemensamma träningsmecka!

Jag som är beroende av träning, både fysisk, psykisk och social har nu blivit en sån där som "går ut med hunden". Nu har jag ju tre hundar så det innebär....under helgen, alltså, 3X ca 40 minuters promme. Och då handlar det inte om nosprommar...Matte har en ny mobil med stegräknarapp inlagd...

Vad jag har:

Ett halvt hus:

I dess tider med flyktingströmmar från framförallt Syrien så får man perspektiv på saker och ting. De har lämnat sina hem men kanske har de med sig det viktigaste i livet, sina familjemedlemmar. 

Mina husdjur:

I mitt liv finns inget viktigare än våra djur och deras väl och ve! För dem gör jag allt! Det får kosta vad det vill. Det gör det....

Fantastiska svärföräldrar:

Det finns bara ett ord för mina svärisar; DE ÄR FANTASTISKA och JAG ÄLSKAR DEM! 

Hmmm, det där var ju flera ord...men jag är inte helt säker på matte, jag...

Ni kanske undrar vart Gubben tog vägen i allt detta men han finns med i allt SÅKLART! 

Såsom att:

Laga mat på gasolspisen i husvagnen under några valda tillfällen i somras eftersom jag vägrar gasol. Jag har en uppenbarelse om att jag spränger hela skiten i luften...om jag ens sneglar på gasoltuben.

Riva tapeter och spackla då jag låg i migrän en hel helg.

Dra rör och el för att "det har gått lite långsamt" för " de andra".

Gett mig framtidstro då jag bangat ur och grinat till mig.

Om inte annat så har han stått ut med mig...

Jo tack, huvudet upp och fötterna ner

Så är det då oktober. Vart tar tiden vägen? Det var ju inte längesen det var sommar.

Arbetet med vårt hus, knallar på i sakta mak. Nu har rören dragits, där fick Gubben göra en insats för att det skulle gå undan...Sen har han fixat vårt TV-rum, som var minst skadat, så vi förhoppningsvis kan fått dit golvet snabbt som attan. Nä men, nu får jag väl hejda mig lite, Byggare Bob kan ju bli utmattad. 

I helgen har vi valt tapeter, golv, kakel och klinker. Det kommer nog att bli bra. Då det blir färdigt.

Ni kanske anar en viss skepsis från min sida...

Men efter att ha hört vad rörmokaren sa till Gubben så är jag trots allt positiv.

Han sa: Ert hus är det snabbast åtgärdade försäkringsfall jag någonsin jobbat med. Ibland tar det en månad innan försäkringsbolaget ens hör av sig! Att det gått så snabbt hos er beror nog på att det var en så omfattande skada att det inte gått att bo här.....Ehhhh

Eller så är det så att i detta hus bor en ärkedrake med nyvässade horn....

Välj själva alternativ. 

Det är inte bara jag som är hjärtligt trött på vårt compact living. Även Skrållan har börjat, sin vana trogen då hon inte känner sig tillfreds, att försöka kissa in sitt bomärke på bottenvåningen. Hon är helt suverän på att slitsa upp plasten och tejpen, hoppa från stillastående över kompostgallret ner i trappan för att sedan springa ner och finna ett tryggt ställe som hon känner igen och kissmarkera. Icke acceptabelt, har vi sagt, men det ställer hon sig helt frågande till. Detta är kattens natur, hävdar hon. Och hon har ju rätt. Sånt här ståhej för en gammal katt(föråt Skrållan) är inte bra.

Köket

. Hallen

Men wtf....

Nu har hon i alla fall gjort sin sista rymning. Idag satt Gubben dörren som är över från kontoret(där det skall bli hel vägg) i övre trappan. Skrållan är INTE glad, kan meddela.

Det är väl ingen som missat mitt stora intresse för djur. Våra djur men även andras och de som inte har någon ägare alls. Eller en ägare som borde lämna bort sitt djur....

Vår Vaski börjar bli till åren och jag fasar för den dag han inte längre finns med oss. Han har fått konstaterat artros i höfterna och nu är det upp till oss att göra hans liv så smidigt som möjligt. Att han själv tror att han är en valp med allt vad det innebär gör ju inte detta så himla lätt. 

Nu har han fått Glucosamin till att börja med. Det hoppas jag kommer att få hans höftleder att bli smidigare och smärtfria.

Mattes böbbe.

Vårt hem...vi ser ljuset i tunneln

 Nu äntligen, händer det grejer varje dag! Jag ropar dock inte hej ännu...
Idag hämtade jag sex tapetkataloger från Stuvbutiken. I helgen skall det målas och tapetseras i TV-rummet.
Det känns lite stressat och inte som då man renoverar enligt en egen plan. Men snart är det förhoppningsvis över. Kanske....

Idag städade jag ur husvagnen. Då jag äntligen funnit nyckeln...Den hade mystiskt försvunnit sen senaste besöket. Fann den hängandes i en skräppåse som vi har fäst på ett handtag....
Vill ha bort husvagnen så fort som möjligt. Tål inte se den. Som om den var skyldig till allt. Känner mig knäpp ibland...

Vår hälsa har inte varit den bästa på länge. Min Gubbe, som vanligtvis är en frisk och pigg människa har på sistone haft problem med magen. Jag själv har inte mått bra på väldigt länge. Migränen har tagit ny fart och matlusten försvunnit för länge sen.

Vardagsrummet skall bara ha parkettgolvet lagt så är det klart. 

Vem tycker det är gott med mat när lagandet av densamma är hur krångligt som helst?
Nää, det har blivit ett alldeles för stort antal färdigrätter och falafelrullar under några månader. Nu ser jag dock ljuset i tunneln, trots allt. Men Byggare Bob är och förblir en gåta då det gäller återkoppling och planering. Men nu svarar han i alla fall i mobilen sen röris blev inkopplad. De har nämligen kontoren intill varann...Svårt för Bobben att smita undan då.

Köksgolvet på gång. Snart kanske SPISEN kopplas in!!!!

 

I hallen finns fortfarande mycket att göra

En liten framgång

Att komma hem och se en tydlig förändring är jag inte bortskämd med. Hela bottenvåningen klädd med blå platonmatta tex. Det blev jag mött av vid hemkomsten idag. Kände en viss tillfredsställelse över att det minsann har arbetats här idag.

Desto jobbigare kändes det då jag skulle brygga mig en kopp kaffe och inte en droppe vatten kom ur kranen!

Ni anar inte så nära sammanbrottet jag var!!

Jag gjorde det enda tänkbara. Ringde Gubben! Och han lotsade den mycket upprörda hustrun till ett lyckat resultat. 

Tänk så stolt man kan bli över att ha satt på vattnet med RÄTT kran....Fast de där j-a snickarna borde såklart ha gjort detta. Inte första gången de glömt vissa primära saker såsom att koppla på vattnet, nämligen. 

Förra gången var det värre eftersom de glömt installera varmvattenberedaren....

Utevattnet har de fortfarande inte dragit till husvagnen utan vi har fått tanka vatten från våra snälla grannar Stefan och Sabina. 

Nu har vi gett upp husvagnen. Nu är det "rappa på" som gäller för byggarna.

PUNKT!