Veckan har varit lite trögflytande med regn i strida strömmar. Jag har till och med varit smått irriterad på jobbet. Jag som älskar mitt jobb! Men nu börjar det dra ihop sig till terminsavslut och då blir alla stirriga och hjärnorna är grötiga. Mycket skall hinnas med. Och så detta regn...Min träning har inte blivit av som jag tänkt. Det är alltid nåt som kommer emellan. Det började så bra och onsdag som vilodag. Torsdag...inget pass på mina tider, men så äntligen idag, Petras spinning! Trodde jag...Då jag nästan var framme, stod vid järnvägsövergången och väntade på att passera, började det låta i bilen. Skit också, vad är detta? Hade aldrig hört ljudet förut. Lät jättehögt då jag bromsade. Skall jag våga träna och sen hoppas på att jag tar mig till hunddagis innan 18.00? Eller skall jag åka till Gubben så han får lyssna? Jag valde det senare. Betydde att träningen stöp. Faaaan!!! Som jag hade behövt den spinningen. Sen att det var ABS-funktionen som pumpade upp trycket i bromsarna var ju en långnäsa också! Herregud, så blåst man är. Men man kan inte kunna allt.
 |
| Såhär sams kan de vara ibland... |
 |
| De här mötte mig då jag kom hem |
Så är det ju problem med våra kissemissar. Vår gulletant Skrållan får ju fortfarande stryk av den lilla rödtoppen Syrran. Då det är som värst kissar Skrållan på fel ställe för att påminna oss om att vi behöver göra nåt. Men jag KAN INTE! Finns inte på kartan att jag lämnar tillbaka Syrran! Man måste ta ansvar för sina djur. Syrran måste vara snäll, helt enkelt. Fast då jag kom hem så var hon så elak mot Skrållan att jag grät. Men jag ger inte upp...än. Jag kan inte ens tänka på att vara utan Syrran. Fast om Skrållan inte mår bättre MÅSTE vi göra nåt. Skrållan är vår gullegumma och hon var här först. Men inte kan man väl ge bort sitt BARN? Syrran är ju vår nyaste unge. En liten tröst i all bedrövelsen är att tulpanerna blommar i rabatten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar