Min GPS är ur funktion...kalla mig virrpanna

I vår familj brukar vi använda oss av uttrycket Hiawatha-varning då man irrar bort sig. Detta uttryck kommer från långt bak i tiden under en löpartävling i Ekshärad där min f.d gubbe sprang fel fem(5!!!) gånger under en och samma tävling på distansen 10 km. Allt som allt sprang han väl säkert 2 mil men lyckades ändå komma långt fram i resultatlistan. Detta har varit en ständig källa till glädje!

Efter detta var uttrycket befäst. Det har levt vidare och idag var det min tur att få en varning. 

Jag tog med mig Vaskiböbb på en långpromme som skulle visa sig bli långt mycket längre än vi kunnat ana. Tanken var att gå till SCK-stugan och hälsa på hussen och hans cykelkompisar för att kolla hur långt i snickrandet de kommit. De håller på med en brädfodring av hela stugan. 

Då jag var nästan framme ringde Gubben och sa att han var hemma! Att vi inte mötts är och förblir en gåta då han cyklade samma väg som jag gick. 

Nåväl, jag och Vaskiböbb tog av åt mörmospåret till. Han älskar att gå i skogen och vädret var vackert så vi gick på. 

Så fick jag en snilleblixt, då vi nästan var framme vid vägskälet där spåret tar slut och blir gångväg. En mindre lyckad snilleblixt...Jag tänkte nämligen gena över Gamla Götetorp...tror jag det kallas. Hade en föreställning om att hålla vänster hela tiden. Lättare sagt än gjort då inte vägen gick åt det hållet...

Vi gick och gick och gick och gick....Så äntligen kände jag igen mig! Vi var vid den nedlagda macken vid Götetorp! Äntligen kände jag igen mig, men nån genväg blev det ju knappast. Men jag tror att Vaski hade en härlig promme med matte i alla fall. Inte så ofta man kan göra såna maratonprommar med en hund i taget. 

En snabb kopp kaffe och så var det dags för inköpsrunda och efter det födelsedagskalas hos bästa styvdottern. En arbetskamrat gör så fantastiskt fina scrapbookinggrejer och nu hade jag köpt en plånbok i papper. Så otroligt fin! I den lade vi 400:- och ett halssmycke. Jag tror hon gillade alltihop. Halsbandet åkte på direkt i alla fall!

Jag har ju inte kunnat lägga in bilder på flera da´r, bluetoothsymbolen har ju varit puts väck från datorn. Gubben har inte fattat vad som hänt, och han brukar kunna sånt där datakrångel, men icke denna gång.

DÅ jag satt mig vid datorn efter kalaset så fanns symbolen där igen! Fatta så konstigt!

Nu kan jag lägga in bilder igen, tjohoo! 

Detta köpte vi på vår inköpsrunda, ännu ett kompostgaller.
Den som kom på detta fantastiska universalstängsel
borde ha nobelpriset! Inga fler kattbajsätare i vårt hus!

Visst är den söt som socker, plånboken! Camilla Eriksson heter
upphovsmakerskan. Så himla duktig!

Kärringen-55...fast Gubben kallar mig Gumman

Att få sova ut på morgonen en lördag har blivit en önskedröm. I morse började Vaski gnälla prick 06.27. Bajsnödig, sa hans blick. Suck...Förbaskat att jag är så lättväckt! Hussen sov lugnt vidare efter att ha gluttat med ena ögonlocken. Två av tre hundar ville ut och där gjorde de både 1:an och 2:an. Lilla Klinga låg kvar i sängvärmen hos hussen. Efter uträttade behov sprang två lättade vovvar upp och lade sig intill husse. Matte kom stånkandes efter. Vägrade att gå upp vid denna okristliga tid, men se det var inte lätt att somna om. Då hon äntligen gjort det, så vaknade hussen och sa med hög röst: SKALL VI GÅ UPP?
Mattes ögon var tyvärr ihoptvingade och därav infann sig stora problem att stiga upp...
Men hussen, som nu var pigg och alert gick ut med voffs medan matten snoozade en stund och senare medelst hasande steg så sakteliga piggnade till. Så pigg att hon bokade ett tabatapass! Tyvärr krockade det med hennes akuttid hos frissadoktorn. Skit också, men inget att göra åt! Då man är träningssugen så är man!
Ny akuttid på måndag. Då skall bästaste Tina på Glada Saxen fixa frissen på matten så hon kan visa sig bland folk. Matten, som i somras bestämde sig för att sluta byta färg på sitt hår då hon nu är i den gyllene medelåldern, har nu svåra problem med att hålla detta löfte. Allt eftersom håret växt ut så visar sig det kommunalgrå testarna allt mera. Det känns jättekonstigt att vara gråhårig...
Resten av mig har inte hunnit med, bara håret. Jag VET och ACCEPTERAR att jag är 55 år, men att håret så tydligt visar detta är helt onödigt, tycker jag. Övertydlighet, helt enkelt. Tror jag måste måla naglarna i nån riktigt vågad färg, typ glitter eller guld...För att var lite wild and crazy, liksom.

Då jag var yngre så visste jag bombsäkert hur en medelålders kvinna skulle klä sig och uppträda. En "Sandgrundsbrutta" ville ju ingen vara.

Kännetecknet för en Sandgrundsbrutta var; Blonderat hår som var upptuperat/permanentat/sprayat/stod still på hövve i storm, helt enkelt, ljusblå ögonskugga, rosa läppstift, gärna koboltblå mascara, mycket stark doftande av billig parfym OCH nu kommer det värsta; För små kläder! Gärna i skepnad av leopardmönstrat och därtill alldeles för höga klackar på lacksandalerna/stövlarna! En fuskpälsjacka i djurmönster som pricken över i:et.
Detta var och är fortfarande min värsta mardröm. Tänk om jag helt plötsligt en dag upptäcker att jag gillar leopardmönstrat?!? Och börjar måla pluggarna i ljusblått? HJÄLP! Jag rodnar i det djupaste rosa av att jag faktiskt nån gång tuperat mitt hår...uhhhh, så pinsamt...
Så kommer jag då till mitt senaste klädinköp. Dessa alldeles underbara kläder jag beställt genom Bästa Frida. Så snygga! Men vad väljer jag då? Jo, de tightaste av alla kläder. En kärring på 55!
Men jag är nöjd som bara den och mer kläder skall jag beställa i framtiden. Men tänk om leopard blir grejen? Kommer jag att tappa huvudet och helt plötsligt gå omkring i leopardmönstrade tights/kjol/tröjor/jumprar? Finns det någon av mina vänner som då vågar påminna mig om min ålder och kanske tipsa om mer passande kläder...Snälla, GÖR det, någon.

Snyggkläderna

Körde Fridas testpass igår. Hon har inget att oroa sig för...om hon nu gjorde det. Ett proffs som hon kan köra vilka pass som helst utan problem. Jag kände mig som om jag hade en alldeles egen PT. Lite synd om henne då hennes kollegor ballade ur, men de hade säkert sina anledningar. Jag kände mig utvald, jag! Skall försöka hinna till hennes pass nån gång i fortsättningen, även om det på onsdagarna är Stabbes pass som har gällt för oss, Gubben och jag.

I möra är det lön. Tänk att jag fortfarande har pengar kvar denna månaden. Det är på grund av, ja just det, på grund av att hundarna inte är på hunddagis. Visst är det gôtt att ha pengar kvar, men ändå märker jag att Vaski saknar dagis. Då vi går på morgonen gnyr han och vill med oss. Lummi däremot, bryr sig inte. Hon är glad bara man bryr sig...även om det är mitt i natten. Däremot stressar hon fortfarande upp sig i bôtt då vi skall gå på promme. Man får verkligen TRÄNA med henne, då funkar hon. Hon eftersöker KOMMANDO hela tiden, kan inte bara nosa omkring, slöa runt som Klinga. Nä, hon stressar på som om hon hade en uppgift HELA tiden. Det är jättesynd om henne! Då kvällen kommer och vi är samlade allihop, hela flocken, så slänger hon sig raklång  på golvet och somnar som en stock!
Jag har bestämt att komma ikapp med mina utgifter...och dessutom köpa mig lite extralycklig, som till exempel med mina House of Lolakläder. Då jag gjort allt detta så skall Vaski få komma tillbaka till stället han trivs mest på som fisken i vattnet, Tassarnas Hunddagis. Det kommer nog att ske runt jul eller strax därefter. Längre klarar inte mitt samvete...

I väntans tider

Åhhh, så jag längtar efter mina House of Lolakläder! Vill ha, vill ha! NU! Och jag som i vanliga fall inte är speciellt flärdfull...Kan det vara höstmörkret som så sakta smyger på som får mig att tappa huvudet så?
Igår var Gubben och jag på grymma Tabatapasset! Instruktören var en ny bekantskap. Kanonbra på alla sätt! Inspirerande, pådrivande och kul. Precis som jag vill ha en instruktör!
Idag blir det träningsvila. Endast långpromenader med en vovve i taget. Gôtt för själen...och träningsvärken.
I morgon däremot, skall jag köra provspinningpass för Frida, allas vår Mrs. Powerstep! Det skall bli riktigt spännande och kul!

På väg hem från hundpromme nr 2, såg jag nåt som gjorde mig fruktansvärt upprörd. En dam/kärring kom körandes med sin lilla hund...i KNÄET!!! Vad har man i huvudet då man gör så? Man har ju inte sina barn i knäet då man kör bil...Jo, förresten, det har jag också sett här på området! Då blev jag lika upprörd som nu! Hur är folk funtade egentligen?
Inte ett dugg rädda om sina djur eller barn, eller andra medtrafikanter, för den delen. Det värsta är att detta är den andra som jag ser köra bil med sin hund i knäet. På samma område! I somras såg jag det första gången. Då var det en ung tjej med en liten svart pälsboll som dessutom hade huvudet ut genom den vidöppna rutan! Tänk om den hoppat eller ramlat ut! Idag var det en äldre dam med en vit lika liten truls. Det är faktiskt inte klokt!
Nu eldar jag i braskaminen. Jag är ringrostig, märker jag. Det ryker in som tusan så därför måste jag vädra...och då blir det kallt. Har just nu korsdrag och hoppas på att röken hinner vädras ut innan Gubben kommer hem. Om inte, så kommer han att påpeka hur jag skall göra då jag eldar, och det vet jag ju, fast det hjälpte inte, liksom...Håll tummarna!

Klädfunderingar

Igår bestämde jag att det var höst. Alla sommarblommor mötte sitt öde i komposten, pellisarna fick tillfälligt boende på inglasade altanen innan de hamnar i "vinterrummet" på övervåningen. Men än så länge är det så varmt och skönt i kuvösen att de får fortsätta glädja oss med sin blomning ett tag till.
Tog en massa bilder som jag hade tänkt att lägga in här. Men se det gick åt skogen då Bluetoothen verkar ha försvunnit ur datorn. Eller ja, inställningen, alltså...eller genvägen, eller vad det kallas...Skit samma, det går inte att lägga in bilder i alla fall.

Det känns faktiskt ganska vilsamt då man har gjort klart allt detta inför hösten och vintern. Man kan luta sig tillbaka och bara njuta av en skön brasa i kaminen de kulna höstkvällarna. Möjligtvis kan man planera för nya projekt inför nästa säsong...och sen förkasta dem, om man så vill.

Det jag nu går omkring och funderar på är vad som är den ultimata vinterklädseln. Varmt, snyggt, regntätt, praktiskt och överkomligt i pris. Helkroppsallvädersstövlar? Nä, det föll på snyggheten. Scooteroverall? Samma där. Det värsta som finns är då regnet står som spön i backen och man skall gå ut med hundarna. Då vill jag ha nåt praktiskt, varmt, regnsäkert och framför allt snabbt att få på mig. Inget krångel får förekomma då voffs är nödiga! Köpte en regncape för nåt år sen. Trodde det var det ultimata plagget. Pyttsan heller! Först och främst prasslade det så Klinga blev livrädd. Hon gick längst ut i kopplet och vägrade komma i närheten av mig. Dessutom smetade capen fast runt benen på mig och inte tusan fick jag ordning på var jag hade bajspåsarna, godiset, kopplet, nycklarna...Allt detta hade jag ju i jackan under, och då var jag ju tvungen att dra ut händerna ur capehålen för att sen ha ett h-vete att finna dem igen
Regnjacka är värdelös om man inte har regnbyxor också. Och det tar alldeles för lång tid att ta på sig. Regnkappa då? Funderar på det. Min hundförarjacka är ju väldans bra men inte helt vattentät. Och dessutom lårkort, vilket gör att man blir plaskvåt på byxorna. Sen har vi det där med skodon. Köpte ett par gummistövlar förra våren. De höll ett halvår, sen sprack gummit, eller rättare sagt plasten. Det var med andra ord fuskgummisar. Återstår att komma på om jag skall köpa långskaftade eller kortskaftade, kängor eller stövlar, varmfodrat eller inte...
Sen kommer vi till vantarna. Det är ett sorgligt kapitel. Jag fryser ständigt om händerna på vintern. Har köpt så många vantar under årens lopp och alla har de haft det gemensamt att de inte värmt mina händer. Dessutom skall de vara smidiga så jag får upp bajspåsarna utan att behöva ta av mig vanten. Har funderat på såna där som jägarna har. De har små nabbar på fingertopparna. Men är de varma nog?
Under tiden som jag funderar över detta passar jag då och då på att köpa mig nåt snyggt plagg att vara fin i, så långt från praktiskt som man kan komma. Gôtt för själen!

Det är inte min huvudvärk...längre

Vaknade vid halv 5-tiden med huvudvärk. Skit också, tänkte jag. Skall migränhelvetet börja igen! Jag har ju faktiskt inte haft ett anfall på jättelänge. Då menar jag ett sånt där riktigt anfall som slår undan benen på mig i flera dar. Såna hade jag under många år flera gånger i veckan. Hur fasen stod jag ut? Till sist fick jag hyfsad hjälp genom företagshälsan. Då var det så illa att jag blev förlamad i  höger ansiktshalva under anfallet. Dreglade och tårarna rann oavbrutet. Kändes även i munnen och halsen. Jag trodde att jag minst hade en stroke på gång eller en tumör. Var helt enkelt jätterädd! Läkaren trodde att jag hade nåt som heter Trigeminus neuralgi, eller nåt liknade och remitterade mig vidare till min husläkare, som i sin tur inte trodde på den diagnosen. Hon skickade mig vidare till en hjärnexpert, Neurologen Ragnar Palm på Ankaret. han ställde minsann diagnosen på mig direkt, utan röntgen eller provtagning. Jag min dumskalle godtog detta, för han var ju expert, juh! Han bestämde direkt att det var min migrän som hade ändrat karaktär och sen skrev han ut sprutinäsanmedicin åt mig.

Och visst, medicinen hjälpte snabbt. Men med ett pris som kunde ge mig en migränattack...Men baksidan var att den rann bakvägen ner i halsen och smakade pyton. Detta visade sig också ge en otäck biverkning som tyvärr inte gett med sig, och som gjorde att jag var tvungen att sluta med medicinen. Jag sätter i halsen, eller rättare sagt, i näsan! Ja, det låter inte klokt, men så är det. Jag kan alltså få baksug i svalget då jag äter och maten åker bakvägen upp i näsan. Håller på att kväva mig, känns det som!
Och under hela tiden så undrade jag om det ändå inte kunde vara så att jag hade en hjärntumör. För jag hade ju inte blivit röntgad....
Åren gick och så tog mitt recept slut och behövde förnyas. Jag trodde att min husläkare kunde skirva ut ny medicin åt mig, men se det gick ej! Jag hade då fått en ny husläkare, då min förra, som jag själv valt, hade slutat. Den nya var en riktig bitch och vi blev direkt avogt inställda till varann. Hon kunde inte skriva ut den medicinen, påstod hon, eftersom hon inte gjort det från början. Jag skulle vacker kontakta Ragnar och be honom ge henne tillstånd att skriva ut den attans medicinen! Men gud hjälpe mig! Trodde inte det var sant! Det var ju inte LSD jag bett om direkt! Vem missbrukar migränmedicin?

Alltså var jag utan medicin. Men det sket väl migränen i. De stångade glatt på i mitt huvud, i stort sett varje vecka. Så fick jag tips om akupunktur mot migrän. JAAAA, bara det fungerar! Fick en ny sjukgymnast på träningsmeckat KMTI, Lotta Widell som visade sig vara ännu en av mina änglar där! Efter första besöket kändes det bättre. Behandlades 10 ggr mycket tätt, flera gånger i veckan, och det blev så mycket bättre att jag kände att jag levde igen. Ett halmstrå att hålla sig i, helt enkelt. Så blev Lotta gravid...Och jättesjuk. Hon var sjukskriven nästan hela graviditeten, och jag blev utan akupunktur. Men ibland har även jag tur, för efter en tid började en ny sjukgymnast som just avslutat sin akupunkturutbildning och kunde ta sig an lilla mig!
Och hon satte minsann en nål i foten på mig också. Varför det? Jo, för hon anade att jag började komma i menopaus och det spelar roll för oss migränisar.
Jag blev bättre under en lång tid...Men så startade helvetet igen! Och jag kunde alltså inte ta snortmedicinen längre.
Har provat ALLT i medicinväg på apoteket, jag lovar. Alla migränmediciner har ett gemensamt; de är jättedyra! Men så av en händelse, då jag var med Gubben på en tävling i Mora, gick jag in på ett apotek för att bunkra upp(det är vid såna här trevliga tillfällen som migränen brukar slå till). Jag frågade en personal om den bästa migränmedicinen hon visste och då visade hon mig på en svart och silvrig ask med 10 tabletter för det facila priset av 84.50. Kommer inte ihåg namnet men jäklar vilken härlig drog! Just den helgen klarade jag mig dock från anfall. Ungefär som om migränen sa; Attans, kärringen har skaffat motgift, skit också! Jag får anfalla nån annan.

Men så hände det sig att denna medicin blev så poppis att den tog slut hos producenten. Jag stod med värkande tinning en helgdag(vad annars?) och blev helt förtvivlad då hyllan var tom. Personalen visade mig då på en annan variant på samma medicin, kommer verkligen inte ihåg namnet på den heller, nåt jättelångt krångligt var det i alla fall. Ännu billigare dessutom. Så körde jag den ett tag...tills den OCKSÅ tog slut hos producenten, suck...Fatta vilken jäkla mardröm!
Så fick jag då tips av, gissa - jo en personal, om Eezneo och jädrar, den var också bra. Eeze funkar inte på mig, får jätteont i magen så jag var skeptisk till Eezneo, men magen har klarat sig. Men hör och häpnad, det senaste året har anfallen kommit glesare och glesare, varit mildare till naturen, så migränmedicin har inte alltid varit nödvändigt. Jag har klarat mig med en Ipren och två Alvedon, faktiskt. Och ibland så går anfallet övar av sig självt, som i morse, till exempel. Det finns vissa bra fördelar med att bli gammal.

Städa, städa varje fredá åsså varje jul...det tycker ja ä...drettrist...Sorry Pippi

Livet med voffs och missar är ju lurvigt, kan jag medge, suck. Detta har jag nog tjatat om tidigare. Men utan dem skulle livet vara så jäkla trist så jag står ut (men under protest) med att dra ut den j-a dammsugaren titt som tätt för att snorka upp så mycket hår som går in i dammsugarpåsen..för stunden. Sen är det av nån konstig anledning alltid MIN tur att göra detta uppdrag, då Gubben har tävling, träningsläger, älgjakt, jobbar övertid etc. Snälla chefen min, kan jag få jobba över? Nädå, så illa är det inte, och jag är säkert inte ensam om detta. Och Gubben har fullt upp, det är inte så att han latar sig, inte! Nä, han jobbar både på jobbet, i cykelklubben, med jaktlaget, grejar, grejar...Och det gör jag också. 

Då kan man undra; Var det såhär det var meningen att det skulle vara? Man skall jobba i sitt anletes svett-minst åtta timmar, sen fara hem för sitt "andra jobb" Plocka, torka, tvätta, vika, diska, rasta, mata..och sen idka fritidsintresse i olika former, eh? Hur gör man ett bra livspussel? Finns det manual? Hur gör ni, alla människor som har löst detta? För ni finns, det vet jag. Eller så narras ni, era luringar.

I onsdags var jag ju till tandis, om ni minns. Jag fick en provisorisk fyllning i mina brustna tänder. Ny tid den 7 oktober för att göra en ordentlig lagning av de båda spruckna tänderna. 

Nåväl, i morse hade jag bitit bort nästan all fyllning...Se där ja. Och käkarna kändes helt overkligt trötta. Kan det vara så att jag biter ihop då jag sover? Men Gubben har inte hört att jag hackar tänder i alla fall. Det är nämligen så jag brukar göra, hacka tänder i sömnen. 

Ja ja, det var bra så länge det varade. Nu får jag gå med hackig tand till den 7:de oktober. Men ve och fasa, en tanke slog mig; Tänk om jag biter sönder den "riktiga" lagningen efter två da´r, kan jag då behöva betala för detta? Många frågor-inga svar...än så länge. 

 

Snyggkläder till mig!

Inte blev det väl nån träning igår, inte. Gubben backade ur pga en liten sträckning nånstans i kroppen( jag tror på latmasken, ja) och jag hade ingen lust att åka in till stan själv. Dessutom hade jag en tandläkartid 16.10 som drog ut på tiden ordentligt. Jag var inte hemma förrän vid halv 6 så jag hade ändå inte hunnit till passet halv 7.
Jag har ju inte tränat sen förra onsda´n så idag var jag bara tvungen att boka nåt pass. Men vad såg jag då? Spinning med Petra, 17.45! Jädrar, jag hinner nog...och det gjorde jag, men det var med nöd och näppe! Det kommer inte att hända varje vecka, men lite då och då. Jag har ju insett att Tullisäventyret inte gör att jag klarar mig utan bilen. Jag har inte cyklat många da´r hittills och om jag skall hinna träna de tidiga passen måste jag ju såklart ha bilen för att hinna. Och träna tidigt vill jag ju nästan jämt...Skit samma, bara jag inte behöver stressa ihjäl mig. Fast det har jag ju gjort hur länge som helst...
Skyndade mig att duscha för vidare resa till Frida, också hon duktig instruktör på KMTI, mitt träningsmecka.
Tänkte köra direkt till Frida eftersom tiden gick. Allt gick enligt planerna tills jag kom in på området Anneberg, där hon bor. Jädrar, så jag villade bort mig! Gav upp och körde hem, slängde in träningsväskan och tog apostlahästarna istället. Tänk så lätt det blev då! Inga problem att hitta. Det tog högst 5 minuter hemifrån.
Möttes av himla trevliga människor och en mängd mycket snygga plagg att prova. Föll genast för ett par hundtandsmönstrade tights. Efter en stunds bläddrande bland alla plagg fann jag även en kjol som jag bara inte kunde motstå. Den fick följa med tightsen!
Till veckan kommer paketet i brevlådan. Tänk så behändigt, eller hur? Varför gå i affärer då man kan ha så här trevligt då man handlar?

Magvärk och datorfix

Ni tror väl inte att jag har lagt ner bloggen, väl? Ingen fara, men däremot så har jag varit riktigt sjuk sen i lördags natt. Så kan det gå då man inte tänker sig för! Poppade popcorn i micron, brände första påsen(ett tecken?) och fann då att det återstod en påse. Attans! Hade totalt glömt bort att poppisar är döden för min mage. Även Gubbens faktiskt, men han hade somnat innan jag hade gjort klart popcornscirkusen i köket. SÅ jag smällde i mig en HEL påse...

Vaknade på natten med en ihållande pulserande smärta i magen. Illamåendet gick i vågor. Gubben skulle iväg på tävlingsäventyr vid 06.00 och for iväg så jag kunde i lugn och ro snurra runt i sängen...Till slut gick det inte längre. Visste knappt om jag skulle gå, stå, sitta eller ligga. Hade mardrömsvärkar i magen, som om jag svalt en stor sten. Och som i ett trollslag kom det över mig; Det är ju poppisarnas fel! Jag tål ju inte poppisar. På senare år har jag fått samma reaktion, och Gubben också, då vi ätit micropop. Därför har jag sällan köpt dem. Men så glömmer man ibland....

Hela söndagen låg jag i soffan och jämrade mig ibland, faktiskt. Hade som tur var tagit med en rykande färsk bok hem på fredagen, Jan Guillous tredje bok i serien om Brobyggarna. Mellan svart och rött, heter den nyaste. Mycket bra, hittills, och då har jag nästan läst ut hela boken. Den andra, Dandy, var dock en stor besvikelse för mig eftersom jag tyckte den första var så fantastiskt bra. Nåväl, jag läste och sov, läste och sov hela söndagen. Sov hela natten, trots detta och gick till jobbet på måndagen. Med ont i magen, inte så som dagen före men ändå så jag inte kunde äta mer än lite filmjölk. Idag har det varit bättre, men ännu varnar magen. Vågar inte äta för fiberrikt för då ligger jag igen, det är jag säker på.

Nån träning har det av kända skäl inte blivit på flera da´r. Nu är jag riktigt sugen på att gå på Lift mix intervall i morgon. Ni vet det där grispasset som jag och Gubben älskar! Man tar i så man nästan spyr, och sen tar man i lite till...ja, jädrar! Och samtidigt tycker man det är KUL. Fatta!?! 

Och idag var jag 4 personer på jobbet. Mig själv(vilken tur!), två elevstödjare och min nytillsatta hjälpbibliotekarie och fritidsledare. Hon arbetsprövar än så länge och jag hoppas jag får behålla henne. Hon har dock en mängd kroppsliga problem som måste tas hänsyn till. Idag tex var hon sjuk och även i morgon. En elevstödjare var på utbildning och vabbade resten av dagen, den andre är på utlandssemester, alltså fick jag hoppa in som alla tre, fyra med mig själv, för alla mina uppgifter behövde ju också göras...

Jag sparkade igång dagen extra tidigt då jag insåg faktum. Försökte dela på mig åt alla håll, tills jag insåg; Skit i det! Du kan bara vara EN person. Och tänk, allt eftersom har dagen faktiskt blivit bättre och bättre! Inte alls så stressig som jag i början bävade för. Och som grädde på moset hann jag med att sätta mig i mitt försummade bibliotek och få igång datorn. Den dator som det inte gått att få igång biblioteksprogrammet i var nu mycket villigare att loggas in på! Voìla!! Jag kunde registrera böcker som legat och väntat och nyss såg jag på mailen att mina senast beställda böcker är skickade idag. Kan ni förstå vilken positiv vändning allt kan ta ibland? 

Nu skall jag nog bara softa framför Djurakuten på 3:an. Det är ett av få program som jag tittar på. Lagom avslappnande men också intressant, och som den djurvän jag är så älskar jag de lyckliga sluten. Ett program till som jag inte vill missa är Halvbrodern på svt 1 på måndagar. En fantastisk släktsaga som bygger på romanen med samma namn av den norske författaren Lars Saabye Christensen. Om ni inte sett början av den, igår visades del 4, så se den på svtplay. Rekommenderas starkt!

Nu Djurakuten!

Tjingeling!

Till er som följer min blogg...

Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva hur det är att vara förföljd, men ni som följer min blogg har ju läst om min "stalker". Den som trakasserat mig har inte tagit nån som helst kontakt under två veckor och jag har förhoppningar att "hen" har fattat allvaret. Min Gubbe har tagit kontakt med "hens" syster och hon har tagit tag i problemet. Inte kul för henne, eller för nån av oss, men som den goda människa hon är så har hon gjort det hon kunnat. Jag, men också Gubben, är henne för evig tacksam.
Jag tror nog att fortsättning kommer att följa...Men jag tror inte att "hen" kommer att våga trakassera mig med sån elakheter som "hen" gjort under senare tid. Jag har aldrig varit med om att någon sagt såna elakheter till mig, någonsin...och de sitter så himla djup just nu att jag tyvärr inte kan bortse från dem.
Bloggen är öppen och om "hen" läser den så kanske det går upp ett ljus om hur djupt man kan såra nån med elakheter.

Städa? Skulle inte tro det!

Då veckans sista arbetsdag var över, tog jag en lättare timeout. Ingen träning, inga matinköp eller tankande av bilen. Det var bara att köra hem...Visst ja, jag tog en tur till Systemet för inköp av en liten flaska vitt. Men den lilla avstickaren kändes knappt. För det mesta är det massor av saker som skall hinnas med innan man halv avsvimmad hamnar innanför dörren hemmavid.

 Men DÅ inträffar nästa adrenalinpåslag; Hemmet ser ut som en hallicks droska! Lurvig, helt och hållet!!! Och dessutom brukar solen, för att jävlas antagligen, skina genom persiennerna och avslöja allt damm och skitiga fönster på ett mycket provokativt sätt!

Kanske är det den sjunkande östrogenhalten i min kropp som har gett utslag i form av nonchalans av städning. Jag har helt enkelt närmat mig mannens domäner. Nu kan jag känna en manlig, förnärmad  kylig vind, men tyvärr kära killar, män och gubbar, så har jag en inofficiell statistik grundad på mina väninnors och kvinnliga arbetskamraters berättelser om sitt andra jobb, " Hemmafixaren" som inträder efter deras ordinarie heltidsjobb. 

Därför vill jag skicka en vädjan till mödrar av söner; Dalta inte bort dem, gör dem medvetna om livet bortom mammi istället! 

Sådär ja, nu har jag väl gjort mig osams med en massa människor, men vad f-n, det får jag väl ta. Hur många äktenskap och förhållanden i min närmaste omkrets har inte gått över styr p g a att mannen inte tagit sitt ansvar i hemmet. Och att kvinnan tyvärr gjort som jag gjorde första omgången, gjorde jobbet! Så där ja, nu har jag väl satt en spik i kistan. Provokativa mig, helt enkelt. 

Men min nuvarande Gubbe gör det jag säger till honom i alla fall...Ett steg framåt och han grymtar inte, då är det bra för min del, man skall inte överdriva...eller hur, tjejer?

Men för att återgå till början av mitt inlägg, mitt behov av att städa har helt plötsligt avtagit, även om jag irriterar mig på att det är fläckar på kakel och spis, hår-och dammtussar överallt, kattsand utanför lådorna, hår på plädarna i soffan och på mattorna....Eller är det så ruskigt att åldern har tagit ut sin rätt så kapitalt att jag behöver hemtjänst? Jag har ju märkt en tendens att vända halva orden bakfram då jag skriver...Kan det vara ett tecken på alzeimers, tro?

Men nu över till nåt helt annat...

Bilder!

Lite vemodig blir man då man ser alla blommor som
har gett sitt bästa, om man så säger...kolla bara krassen...

Tog en timeout på vår nya altan. Eftermiddagssolen värmde gott
och Skrållan var glad över sällskap av matte.

Rosenstaven har blommat ut vilket bevisar att hösten
är kommen. 

Men se där, höstfloxen gör mammi glad!

Och överraskad av den för sommaren nyinköpta klematisen
 som blommar NU! 

Jaha, vad har vi här då? En äppeltjuv, må hända? Vem
räcker upp handen att gå ut med honom typ 03.15 i natt? Inte jag, i alla fall...
men tyvärr finns ingen annan...

Hösten närmar sig,ingen tvekan...

...och då blommar rosenflockeln som mest, det gör livet lättare för
mig

Lilla Klingeling tar dagen lättvindigt...

medan hennes gelikar gör allt för att synas!

Ingen matbild idag, men en sak måste jag bara få upplysa om;
Denna vinäger har jag nu blivit beroende av. Finns det månne
nån sorts motsvarighet till Länkarna? Eller är
det kanske ok att lida av denna åkomma?

Min lilja blommar som aldrig förr, fast det ibland är dretkallt om natten.
Inte helt konstigt eftersom jag fått skottet från Monica, som bor i Ambjörby, norra Värmland.

Tomaterna kommer nog att mogna, allihop

Snart fredag...

Men kan ni förstå hur fort tiden går? Tänk då man var liten, då stod ju tiden helt still. Kommer ni ihåg då det var julafton, bara en sån sak, HUR länge fick man vänta på Kalle Anka, för att vara säker på att få sina julklappar DIREKT efter? Kalle visades ju för satan kl 15.00 VARJE jul men ändå kändes det som om nån lurades med tiden.
Nu, då man har en massa år på nacken och inget hellre vill än att stoppa tiden, nä, då jäklar skall tiden rusa som en skotträdd hare!
Det känns som att jag skulle vilja ha...typ tisdag nu, ja ,jag vet; ni knorrar några av er, men om jag skall hinna med allt, så behöver jag några extra da´r denna veckan. Men schyssta då? Kan ni inte ge mig det?

Nej, jag är väl medveten om att ingen kan ge mig några extra dar i veckan. Men idag har "krångel" varit min envetna kompis. Sen har jag en hjälpreda, hon arbetsprövar som det så vacker heter. Hon är en bra tjej, men med en ryggsäck av sjukdomar i bagaget. Hon skall aktiveras, motiveras, distraheras i en vardag som jag tror saknar motstycke just nu.
Det är synd om henne. Jag är en riktig dretkärring, känner jag, då jag måste koncentrera mig på mitt arbete så in i norden, samtidigt som jag har en person att ta hand om, som inte har varit på arbetsmarknaden, och framför allt inte i skolvärlden, på många år.
Att göra människor ledsna och besvikna är det värsta jag vet! Men ibland är situationen sån att man måste. Usch och fy, säger jag om det.
En dag kvar av veckan. Gôbben på älgjakt tors-lör. Då han kommer hem har vi planerat en grillkväll. Vädret verkar ju tro att det är sommar. Sen skall ju maken upp vid 6 på söndag morgon. Tävling, såklart!
Men gud, nu höll jag på att glömma(fy på mig)
Idag fick jag ju en sån dära gôrgo vegetarisk biff...IGEN!! Och jag var inte ensam om att tycka det!
"Mina" vikarier var också helt saliga! Jag, som den lata människa jag är, är ju helt salig över då jag får smaskig mat på ARBETSTID  som dessutom smakar mumma. Kan man ha det bättre? Skulle inte tro det...

Nu inser jag att jag inte behöver städa så himla noga eftersom mitt tilltänkta besök inte kunde komma...
TV-soffan väntar, med andra ord...en stund, sen gäller "Mellan rött och svart"  Jan Guillou senaste bok i serien om Brobyggarna. Så himla bra serie! Jag har inte gillat Guillous alster tidigare. Spionromaner och häxbränningar är inte nåt jag mått bra av, men denna serie...Ja, jäklar så bra jag tycker den är!
Prova, ni som är Guillouskeptiker, vettja! Jag är omvänd, bara så ni vet...
Nu blir det nog "Djurakuten" på 3-an...

Att nästan dö och sen piggna till...

Har kört värsta grispasset idag...igen. Tredje gången. Men då jag tänker efter så har jag blivit bättre i mitt j-a baklår efter att jag började med Lift it intervall. Med Stabbe. Värsta bästa instruktören...bland alla andra värsta bästa instruktörer på mitt träningsmecka KMTI. Det är helt otroligt, men alla pass jag bokar, så får jag en otroligt proffsig instruktör! Är det JAG som bokar rätt hela tiden eller är det så att KMTI har DE BÄSTA INSTRUKTÖRERNA EVER IN THE CITY OF KARLSTAD?!? Såklart är det så! Basta!
Och ännu roligare är att Gubben tycker att grispasset är kul! Han är ju cykelnörd och är svår att överbevisa om annat, men nu har jag lyckats. Det är jag mycket glad över! Det förgyller verkligen att vi tränar tillsammans! Så himla kul!
Ja, annars så måste jag bara säga en sak; I går fick jag den godaste vegetariska biffen ever i matsalen!!!! Åhhh, kommer att drömma om den under en längre tid. Fick ett halvdant recept idag(ingen skugga skall falla över henne för jag är ju likadan själv med recept...Man tar vad man har, liksom).
Men nä, nu blev det ju fel...Jag har ju fått jättegod mat gôrofta, faktiskt nästan jämt, men det är ju det där med att man får nåt nytt och hemlagat som är så himla gott! Kanske är det så att man är försökskanin på vissa rätter....Men guuud, så kul det är med nya rätter!! Så är det ju så att man inte kan gilla allt men det är ju ens egna smaklökar som säger; stopp och belägg, inte att maten är fel på nåt sätt. Men för min del, som minimerar kolhydrater under veckan, är salladsbuffén den bästa som finns hos oss på Tullis! Tack för det Nina, Christina och Jeanette! Puss och kram, säger jag bara!

Idag blev jag påkörd av en liten cyklist då jag rastade Lummi. Han körde om mig på insidan och det blev en liten konfrontation. Ingen blev skadad och kille bad så himla mycket om ursäkt. Det hedrade honom, en kille på ca 9-10 år. Och hans föräldrar som lärt honom vett, etikett men också hur man beter sig då man gjort fel.
Han blev heller inte uppäten av Lummi, som inte alltid är i balans då nåt oväntat händer.
Jag sa till honom; Du kanske skall cykla lite långsammare så du hinner med att tänka över trafiksituationen så du inte skadar dig i fortsättningen. Han nickade så hjälmen vinglade omkring på huvudet...Lille killen...
Idag har jag faktiskt fått lite tid över för att kolla nån som kan hjälpa oss med vår Lummi, den ûberstressade vovven. Det får bli Hanna Klinkenberg i Deje, som är expert på beteendeproblem. Kollade hemsidan. Där stod att man skulle filma djuret i fråga. Sagt och gjort.
Jag gjorde i ordning kvällsmaten. Då brukar Lummi få stollryck och gnälla, skälla och stå på bakbenen mot diskbänken. Nu upptäckte jag att torrfodret för Vaski och Lummi var slut, alltså fick de av blötmaten som Klinga skall ha. Skålarna ställdes på golvet. Alla hundar satt snällt och väntade. Så sa jag; Varsågod, och alla började äta, samtidigt som jag startade kameran.
Lummi har väl aldrig ätit så långsamt och eftertänksamt. Skithund. Eller inte, såklart. Hon är den charmigaste hund som finns...då inget stör henne.
Ni har jag köpt torrisar igen. I möra skall jag filma. Då ni, skall ni få se på f-n! Hon får värsta stollrycket då man ställer ner matskålen med torrfoder.
Vi är lite utmattade just nu, husse och jag, av alla hennes konstiga utbrott. Där i mellan är hon ett charmtroll utan dess like. Väl värd att få ordning på. I möra skall det filmas!

Anja och flärden

Efter gårdagens träning - ett fantastiskt bra bodysculptpass - fick jag ett infall att fara en sväng till Bergvik. Brukar sky detta köpcentrum som pesten då det alltid vimlar av folk framför fötterna på en vilken tid man än kommer dit. Ja, kanske inte kl. 07.00 då de öppnar, men då är jag inte så sugen på att handla...

Nåväl, igår behövde jag ett nytt nagellack, nån trasa att hänga på mig och en flaska rött, allt detta under samma tak, vilket avgjorde saken då jag behövde hem och rasta tre voffs inom snar framtid.

Vininköpet var snabbt avklarat, sen var det dags för nagellacket och trasa. Det fick bli HM, där finns ju allt...nästan. 

Fram till nagellacken, jädrar, så många snygga det fanns! Men....vad var det som hängde längst bort i hyllan? Nagelsmycken....Hm, om man skulle slå till? Kan aldrig vara fel med lite flärd såhär på höstkanten.Och så slog jag till. Slängde med ett tre-pack strumpor också...

Idag var det den stora dagen för mina naglar att bli pimpade. Stötte genast på problem. Hur får man upp asken? Höll på att bryta sönder den av frustration! Till slut fick jag upp den, och tänkt så lätt det var då jag gjorde rätt, men så kom nästa problem. 

Hur får jag på de där små, små, pillriga grejerna ur asken? En liten spatel var med i paketet, likaså en liten limflaska. Hmmmm, få se här....

Aha! Nu så! Spateln duttade man ner i asken och så simsalabim, satt smycket på! Sen var det bara att ta på lim...

Ehhh, men det var ju inget hål i flaskan. Men i andra änden var det en skruvkork, men ingen pip...

Herreguuuud, var får jag ut limmet? Klippte av en bit på pipetten, men den var fortfarande helgjuten. Klippte lite till, men inget hål. Vände på flaskan och skruvade av korken. Nu då kanske...Lyckades få på smycken på tre naglar, men sen var det stopp. Då hade jag lim på alla fingrar, pipetten, smycken nere i flaskan(de liksom sögs ner i den...) men inga på de sju resterande naglarna. Gick efter min pincett för att försöka få upp smyckena som proppade igen limflaskhalsen med resultatet att pincetten blev ihoplimmad. Nu hade jag dessutom nytt lim på alla fingrar efter att ha tagit bort förra omgången med aceton.

Tog bort limmet för andra gången och gjorde ett nytt försök med de j-a smyckena. Nu vägrade dom att fastna på spateln! Istället flög de omkring hur som helst UTOM dit jag ville.

Nu ligger den j-a smyckeasken i badrumsskåpet och därifrån kommer den i sinom tid att förflyttas till soppåsen, men inte riktigt än, kanske gör jag ett nytt försök nån dag då nerverna har lugnat ner sig...

Om man vriiiiider asken så öppnar den sig simsalabim...
Det var den lättaste biten, visade det sig...

Så där ja!! Helt vanligt nagellack fick det bli!
Basta!

Veckoavslut

Söndagskväll. Laddar inför kommande vecka. Min helg har ju inte varit den mest harmoniska, helt klart. Men som den otroliga optimist jag ändå är, så tror jag på en positivt fortsättning. Med andra ord, inga fler elaka meddelanden på mailen. Jag tror människan om gott, trots allt elände som jag utsatts för.
Jag kände i kväll att Gubben inte skulle behöva se en hängig fru, så därför tog jag tag i situationen genom att säga: Nu bjuder jag dig på en pubrunda! Det är han värd, efter allt slit med soldäck.

Vi for till Mörudden men där var såklart stängt, så färden gick vidare till Skoghall där alltid Pizza city står öppen för oss alla. Inte världens bästa interiör, men ett bemötande som värmer hjärtat. Det är viktigast! Dessutom är ägaren mycket noga med att ha städade gäster. Ingen fylla här inte, då åker de ut. Han säger också stopp och belägg då nån har fått för mycket i sig och vill köpa mer öl. Heder åt en sån restaurangägare!
Nu är vi hemma igen, hundarna har samlat ihop oss och lugnet sänker sig över Abborrvägen. Snart så är det natti, natti....

Slutförande av allt möjligt...

Nu snart så har vi fått ordning på allt inför hösten/vintern. Gubben har snickrat färdig soldäck och jag har grävt som en mullvad för att lägga plattor invid grannens vägg och dessutom gjort en plats för veden inför vintern. Vi har ju inget vedskjul. Men nu så!

Jag har grävt som en stolle, helt svettig och slut har jag
blivit av jobbet, men nu har det ändå blivit ok.

Så här bra blev det invid förrådsväggen. 

Lagt plattor intill grannens vägg. Det har jag velat i många år.
NU är det gjort!

Just nu ser de inte mycket ut för världen, men då veden kommer på så...

Lite omändringar inför hösten...

Min Gubbe är världsbäst på att snickra och nu har han gjort
detta. Under vintern har han lovat att bygga blomlådor
med spaljeér som skall agera staket under våren/sommaren. En sån Gubbe har inte alla turen
att ha!