Kan bara bli bättre...

Har haft en för jävlig vecka. Men det är nog inget mot vad min chef har haft! Det har ju såklart haft inverkan på hela personalen. Men ibland undrar man om djävulen styr över oss! Och det säger jag som inte ens tror på varken gud eller djävul...Men veckans avslutning kunde inte blivit värre än den blev, tror jag. Tidningsrubriker, en hätsk attack på vår rektor, och många frågor som har hängt i luften hela dagen. Man har tydligt känt att personalen - tillika mina goa arbetskamrater, har delats upp i olika små grupperingar, viskat med varann, säkert funderat på vilken "sida" man står på. Usch, jag hatar sånt här! Hela min kropp är i uppror. Men ni som inte vet vad som hänt får faktiskt leva i ovisshet. Min tystnadsplikt sträcker sig långt bort om rimlighetens gräns. Det är gött. Jag berättar aldrig nåt för min Gubbe om intermezzon på jobbet. Jo, kanske att något hänt, men aldrig namn eller situationer som är avslöjande. Nu låter jag som Präktfia men det är ett sätt att överleva. Man har ett liv utanför jobbet. Det har jag ofta sagt till min Gubbe som ibland har svårt med detta. Men visst, man skall ju såklart ge varann en bild hur det är på jobbet, men då skall man nog inte jobba på en skola, som jag.

Idag har varit en ovanlig dag i den bemärkelsen att jag fick ta med jobbet hem. Det gör jag aldrig annars.

Jag är med i en grupp på facebook som vänder sig till oss som har anknytning till samma uppfödare av lapphundar, Vallarjäntans kennel. Igår såg jag en avisering därifrån och kollade. En tjej undrade om man hade tips på hur man får sin hanhund att sluta revirkissa i hennes säng. Jag har ju en kastrerad hane så detta har jag aldrig varit med om, men heller inte hört om såna problem från hundägare med okastrerade hanar. Döm om min förvåning då jag såg denna kommentaren:

 Eyla var helt inskolad på att sova i mitt rum, men numera så sover hon kopplad vid sin säng i vardagsrummet med en vattenskål bredvid sig på nätterna. Det går jättebra! Lite gnäll var det de första nätterna, men sen vande hon sig. Jag måste ha dörren öppen så att jag hör om sonen vaknar, och jag blir väckt om hon kommer in i sovrummet och vankar omkring och försöker hoppa upp i sängen. Det är så skönt att hon numera vet att sovrummet är off limit så att jag slipper ha sängen full i sand och hundhår!

Jag mår fysiskt illa av såna människor! Att BINDA sin hund inomhus är dessutom förbjudet enligt lag! Har människan inget hjärta över huvud taget? Kan hon inte tänka sig vilken vanmakt hunden känner? Att från början få göra en sak och sen bli förhindrad genom att bli bunden är ju över allt förnuft. Vem kan stå ut med nåt sånt utom en hund? Såklart den vänjer sig, vad har den för val? Herrejävlar, så arg jag blir, och ledsen för hundens skull, som dessutom är vår Klingas mamma. Ägaren är dessutom uppfödare!!!!!! Och ger tips till en okunnig hundägare....Jag lägger mig  ner och dööör snart! Fast det hjälper ju inte hunden, förstås....INNAN man skaffar ett husdjur så får man tänka till MÅNGA gånger. Och om man är pedant eller inte gillar att städa men ändå inte gillar lite skit i hörnen, då skall man avstå från djur. Jag har vänner där nån i familjen har allergi, därför får inte vovven vara i soffor och sängar. Men för den skull har de inte BUNDIT hunden! Herregud, man kan väl träna hunden till det man vill med sunt förnuft och hundkännedom...om man inte tar till maktmedlet att man är människa. Den lättvindiga lösningen! 


Nu ni kära människor, tar jag helg!