Hade ju bokat ett pass idag, men efter en natt med orolig sömn så hoppade jag av passet. Det får bli några hundpromenader i stället. Hundpromenad, ja. Grannfrun kom ut då jag var på väg ut med lappistjejerna. Hon klampade rakt in på vår uppfart med påföljd att Lummi började tokskälla, tätt följd av Klinga. Det tog en stund innan jag fick dem lugna. Sen sa hon att hennes ungar är så hundrädda, jotack, det har vi märkt, de tokgrinar så snart vi kommer ut med hundarna, men det är föräldrarnas problem, inte vårt. Hur skall det gå till? Skall vi ringa till dem och säga att vi är på väg ut med vovvarna, eller rasta hundarna på natten? Tycker i och för sig att det blivit bättre med grinandet, i alla fall med den stora killen. Han är väl runt 13 år. Nåväl, hon tog upp en situation då jag skulle släppa ut Lummi ur bilen en dag förra veckan. Samtidigt gick hennes gubbe ut till bilen. Lummi gjorde en u-sväng ut i gatan men kom då jag hojtade till henne att gå upp på vår trappa. Gubben vinkade glatt till mig från bilen då jag låste upp vår dörr och sen var det inte mer med det. Trodde jag. För ungarna hade ju sett detta från köksfönstret och blivit SÅÅÅ rädda att de inte vågar gå ut! Och hennes gubbe skall ha RÄDDAT sig in i bilen!Nu vill hon att vi har hundarna kopplade. Men, sa jag, det har vi ju jämt!. Du kan väl inte mena att vi skall ha dem kopplade på vår tomt?!? Nej, såklart inte, sa hon, men vad menade hon då? Jag hävdade att vi tar vårt ansvar att uppfostra hundarna att inte bry sig om ungarna, men det krävs också att de som föräldrar tar sitt ansvar och lär ungarna hundvett. Vet faktiskt inte vad hon vill, mer än att vi antagligen helst inte skall märkas överhuvudtaget. Jag sa åt henne att det är väl bättre att ungarna träffar våra hundar under ordnade former för att se att de inte är farliga. Det höll hon med om, så vi får väl se hur det går. Helst vill jag flytta långt, långt bort från denna gata! Jag är så trött på att inte kunna röra mig fritt på min egen tomt, eller ta mig in och ut med bilen utan rädslan att backa över en hastigt framrusande unge. Håller på att vrida nacken av mig varje gång jag skall ut med bilen och ungarna leker i gatan. Dessutom skall inte hundarna få varken synas eller höras, suck....Respekt och hänsyn-vad är det? Nåja, sen mitt utbrott för en tid sen då de härjade som mest så har det inte spelats nån innebandy på gatan....Kanske var det paybacktime idag? Jag hatar sånt här tjafs. Skall inte folk kunna använda hjärnan på ett förnuftigt sätt? Nu är jag väl lite orättvis, får inte glömma att vi har jättebra grannar också! Men tyvärr så gör de ju inget väsen av sig utan lever sina liv och då man möter dem så är de trevliga. De är ute och leker med sina ungar och har koll på dem, sånt gillar jag. För har man ungar så skall man väl vara ute med dem, eller? Hur skall de annars lära sig hur man gör om ingen visar dem?
Nej, nu får det vara nog med gnäll! Över till nåt helt annat. Jag har upptäckt den bästa kaviaren ever!
Kaviar, säger ni, men hon är ju vegetarian. Just det, det är jag, och kaviaren är vegetarisk! Upptäckte den då jag påskhandlade. Tångkaviar, heter den, och namnet gjorde mig skeptisk till en början, men chansade och köpte den. Det är ju bara att slänga om den smakar bläää, tänkte jag. Men den är ju jättegod! Några E-nummer finns dock i innehållsdeklarationen...men vad tusan, inte lyser man i mörkret av en liten klick kaviar!
 |
| Helt fri från fiskrom |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar