En vecka kvar...

En vecka kvar på semestern och äntligen har jag landat! Ser inte dammtussar i alla hörn och måste inte greja med allt. Att sy, som jag längtat efter hur länge som helst...får jag längta lite längre till. Solen skiner ju, för bövelen! Altanen på framsidan kommer ju att bli en rackabajsaraltan! Gubben har fria händer. Vad annars? Jag önskar, han utför. Det är ju han som kan snickra. Det kommer att bli så fiiiint! Där skall vi ha bärbuskar i blomlådor och ett litet växthus för örtkryddor. Åhh, så jag längtar till nästa sommar. Men stopp nu, det är ju NU som du skall njuta! Det blir ofta så att jag flyger iväg med mina förväntningar...
Nej, här och nu skall det vara, basta! Fast ärligt talat, vem kan leva så? Leva i nuet? Hur gör man sånt utan att få ångest över det oförutsedda?
Nej, jag ångar nog på som förut jag! Har jag klarat det i 55 år så får det väl braka iväg resten av livet också. Upp- och nergångar växlar. Är inte det livet i ett nötskal? I alla fall för mig. Har varit hittills, i alla fall.
En nedgång är att vi efter mycket noga övervägande har sagt upp hundarna från hunddagis. Jag känner att det spänner i hjärttrakten då jag skriver detta. Tjejerna på Tassarnas hunddagis tog ju hand om Vaski för 2,5 år sen och har gjort underverk med honom. Han är en lugn och go herre som står ut med det mesta. Jag var en väldigt orolig matte vid den tiden. Så blev det så att vi vid nyår var tvungna att ta hand om Lummi, som under lång tid vistats i två fosterhem. Hon var superstressad och vi var helt ställda mot väggen. Vad göra? Hunddagis tog emot med öppna armar! Döm om min förvåning då allt gick över förväntan! Men så har det hänt nåt med Lummi, allt eftersom...och efter semestern så blev läget kritiskt. Vad göra? Jag har legat sömnlös och till slut kom vi fram till den bästa lösningen...för Lummi. Men för mig är det fruktansvärt jobbigt just nu. Visst, jag sparar 3600:- men det är inget glädjande besked för mig, snarare negativt. Vaski kommer att vara hemma med Lummi på förmiddagen och husse kommer att åka hem på lunchen för rastning. Det kommer inte att gå nån nöd på dem, absolut inte! Men jag är ändå så vemodig för Vaskis skull...Hoppas han inte är lika blödig som matte och anpassar sig. Sen tycker jag så himla mycket om tjejerna på hunddagis och vill inget hellre än att det går bra för dem. Inget lätt jobb de har och ändå kämpar de på! Snacka om eldstjälar! Men Lummis väl och ve går först! Nu skall det till socialiseringsträning och första gången var idag.
Det gick över förväntan! Hon kom säkert ihåg sin valpträning med förstamatten. Skällde ibland men inget som inte gick att få tyst på snabbt. Vi hade en riktigt mysig stund i Skoghalls centrum.
Men vet ni, åskskuren som kom i kvällningen var ju riktigt skön! För omväxlingsskull, alltså. Men inget jag vill ha för ofta.
Idag har jag och Gubben beställt nya dagliljor. Vi valde och valde bland alla snygga liljor tills vi äntligen bestämde oss. Priset för liljorna var 155:-. Inte dyrt, tyckte vi, men då vi kom till kassan såg vi att kalaset skulle gå på 325:-! Jag blev skogstokig och kollade vad som var fel...men inget var fel. Det kostade alltså 155:-ytterligare för att få de attans rizomerna skickade till sig i stället för att hämta i deras butik i Småland(!)då det kostade 0:-. Känner ett stort motstånd mot dylikt ocker...men vill så attans gärna ha dessa dagliljor att vi ändå beställde...Skämmes, vill jag säga till dem, men då de odlar så attans snygga dagliljor så kan jag inte...