Så har jag äntligen kommit mig för att gallra cornellen. Grenarna var långt över på grannens sida och skuggade deras potatisland. Likaså vår upphöjda rabatt. Jag fick klippa mig fram för att nå ända in till buskens mitt! Den var tät som en djungel. Det är ju ingen ide att bara klippa det som hänger över, då blir det ju en förgrening där. Det ser inte klokt ut. Nä, man skall klippa hela grenen från dess ursprung, då blir det bäst.
Det är ändå med blandade känslor jag gör detta. busken är ju ett insynsskydd och grannbarnen vill gärna stå där och hojta på hundarna...som INTE får gå fram till folk som ropar på dem. De skall lyssna och lyda oss. Nåja, detta är inget stort problem, dessa ungar är ju snälla. Värre är det med ungarna på andra sidan. Tre pojkar som man får hålla med strama tyglar annars tar de över vår tomt i sina vilda lekar. De är heller inte snälla mot djur, har ingen vana då det gäller hur man behandlar och läser av djur. Kommer de springande på vår tomt kan hundarna rusa på dem och då garanterar jag att det blir ett jävla liv på föräldrarna! Som annars inte gör några ansträngningar för att hålla ordning på ungarna...
Ordning på telningarna ja. En av våra telningar var plötsligt försvunnen men hennes lina avslöjade var hon gömt sig. Äsch, fann du mig, verkade hon säga, då jag tittade in i hennes gömma.
Då jag kom ut i morse hade ALLA liljorna slagit ut! Jösses, så härliga!
genom att parkera bilen vid Lillängen och sen gå genom Edsviken. Ett mycket gammal och vackert bostadsområde. Många vackra hus och uppväxta trädgårdar. Då fick Klinga även öva på att inte bli jätterädd och boffa på hundar som vistades på sina tomter. Klinga har ju alltdi varit en försiktig dam men nu är det värre än nånsin. Ibland ryggar hon då man skall klappa henne, nästan som hon tror man skall klippa till henne! Inte alls kul, och vad jag skall göra åt det vet jag inte. Har försökt med allt, tycker jag. Ja, inte stryk då...Tror inte på auktoritär uppfostran ja! Ändå har jag en hund som ser strykrädd ut i vissa lägen. Nåja, man får kämpa på och ge henne möjlighet att lyckas och berömma henne då hon gör rätt!
Så därför tog jag också med henne till Hammarö Brukshundsklubb
så hon skulle få träna på hindren. Det gick hur bra som helst. Hon klarade
till och med vippbrädan! Den vågar inte ens Vaski, som annars inte räds nåt!
Men träningsglädjen infann sig inte direkt, det verkade som hon saknade Vaski, som var på dagis,
just för att hon och jag skulle få en egen dag...Ja, så kan det gå då man anstränger sig...
Det blev ingen träning på KMTI denna dag, men jag använde min cykel flitigt istället. Cyklade först till Skoghall för ett biblioteksbesök och sen affären. Vidare till hunddagis för att hämta den efterlängtade Vaski. Att cykla med denne stolle är inte det lättaste, ha, ha! Det är vårt fel, vi har inte cyklat tillräckligt ofta med honom. Man får inte cykla för fort för då blir han jättetrött men heller inte för sakta för då börjar han nosa...Sen måste han ju såklart bajsa även om han nyss gjort det. Igår var jag skit(!)rädd att han skulle sätta sig. Jag hade ju ingen bajspåse, tänkte jag. Jojo, då satt han sig!!! Men då kom jag på, jag hade ju en hel ny-
inköpt rulle i ryggan, puh! Färden fortsatt gåendes, det kändes tryggast så. Jag har så många växlar och handbromsar på cykeln, så det är svårt att manövrera cykeln med kopplet i handen. Sen är jag jätterädd att trilla och slå mig. Min kropp klarar sånt väldigt dåligt, med kotor som låser sig och muskelfästen och blodkärl som går sönder för just ingenting. Det har blivit mycket värre nu när jag blivit äldre. Jag får blåmärken på de mest konstiga ställen och fast jag knappt stött till. Ibland undrar jag om folk tror jag får stryk. Hoppas inte, det skulle vara hemskt för Gubbens skull! Han skulle ju aldrig lyfta en hand mot nån, allra minst mig. Nä, det är nog mest mina hjärnspöken. Fast då Klinga nockade mig på ögat frågade några på jobbet om jag fått stryk, visserligen skämtsamt, men ändå...
 |
| Kling luktar på blommorna! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar