Kloka pappan

Visst blir man glad då man möter människor som använder sin hjärna på rätt sätt. Idag, till exempel, besökte jag och hundarna Arken zoo. Heffaklumpen Vaski skulle vägas och fegisen Klinga skulle socialtränas. Vi stod i gången där kattmaten finns, en ganska trång passage då jag hörde en pappa säga; -Nej, fortsätt framåt nu, jag är bakom. Jag tittade upp och såg en liten kille på kanske 6 år som tittade snett på hundarna som satt intill mig. Pappan gick precis bakom killen. Jag tittade upp på pappan och sa åt hundarna; -Sitt kvar, och det gjorde de ju såklart, men pojken kunde ju inte veta hur lydiga de är. Han var bara skiträdd. Pappan styrde pojken med fast hand och lugn röst och jag visade att jag hade kontroll på hundarna. Och då lillkillen hade gått förbi utan att bli uppäten så blev han SÅÅÅ lycklig, tittade på hundarna och sen på pappan och log med hela ansiktet! Vilken klok pappa! Hade han gjort killen till viljes och gått en annan väg så hade han tagit ifrån sonen glädjen att ha vunnit över sin rädsla. Säkert behöver han flera gånger på sig att träna men med en sån far så kommer han att kunna möta hundar i framtiden utan att bli stel av skräck. Inte behöva ta omvägar eller till och med avstå från roliga saker för att det kan finnas hundar i närheten. Tyvärr ha jag ofta sett motsatsen till denna kloka förälder, där de tar upp ungen i famnen och gullar då ungen skriker i högan sky. Det man gör då är att befästa rädslan. Dessutom blir ofta hunden nervös över skrik och höga röster vilket kan göra att den skäller...och då skriker ungen ÄNNU högre. Denna kloka pappa förgyllde i allafall min dag. Nu har jag alltså mött TVÅ kloka människor på lika många dar...Eller tänk om det var en och samma människa, pappa busschauffören?