Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem tröttast i salen är..

Man kan ha föreställningar om saker och ting. Jag, till exempel, har en klar uppfattning om hur jag ser ut då jag tränar. Efter 30 år i träningsdjungeln så vore det väl f-n om jag inte hade koll på kroppen. Jag vet precis hur en grapevine skall göras så att alla i salen är gröna av avund. Vig som en kattunge göra knut på mig själv då man skall stretcha i slutet av passet. Eller göra värsta höga knäuppdragningarna på cirkelträningen utan att se det minsta andfådd ut. Då jag joggar tar jag lätt ut steget och likt en gasell flyter jag iväg i spåret. Eller inte... Idag har jag varit på ett corebollpass. Fullpackad sal och som vanligt intog jag MIN plats. Boll och matta. Så drog vi igång. Jäklar så kul...och jobbigt. Men herregud, den där människan...hon har det jobbigt hon. Tur att man är vältränad. Jobba, jobba, jobba. Å, nu är det plankan, den är jobbig och bra! Armarna på bollen, spikrak kropp, håll in magen, håll, håll...och nu börjar vi jogga i plankställningen...Men herregud, vem är det där bältdjuret som står på min plats? Kära vänner, visdomsord från en som sett sanningen i vitögat; Det är aldrig försent att ändra inställning.