Igår var jag och handlade på Coop och såg att de hade färsk, ekologiskt uppfödd kyckling, förhoppningsvis också lycklig(innan den dog), för 29.90 kg. Jag slog till för att göra nåt riktigt smarrigt till maken till lördagsmiddag. Ett hastverk. Jag glömde totalt bort att jag omöjligt klarar att dela en kyckling utan att få visionen av att skära i en bebis!! Och att helsteka hjälper inte. Vem vill lägga en bebis i ugnen???? Jag kan inte hjälpa att jag tänker så här. För några år sen kunde jag dela en halvfrusen kyckling, det kändes inte så hemskt, ingen bebis är ju frusen, men nu är det också omöjligt. Fick ropa på Gubben; Kan du komma och dela kycklingen? Hur gör jag, frågar då min käre man som har slaktat älg och rådjur, tjäder m.m....men aldrig en liten pippi. En mycket underlig situation utspelade sig i vårt kök då jag talade om hur han skulle göra, men vände ryggen åt massakern. Jag var alltså ansvarig men deltog inte...Fanns en kille på 1930-40 talet som gjorde så med judar och oliktänkande...Fast ändå inte...Han var ju en stor djurvän...precis som jag, men där slutar likheterna! Nä, vänta nu, i morse då jag tittade mig i spegeln hade jag en mycket specifik snedlugg som var mycket svår att få bort. Men jag lyckades tillslut för ett sånt utseende vill man ju inte gå omkring med. Nu ligger pippin i ugnen och grillas och jag kan inte för mitt liv begripa hur man kan äta nåt som har varit levande. Jag är ledsen, alla ni köttätare med min man i spetsen, men det var ju en liten ullig, gullig kyckling! Snålvattnet rinner på Gubben min då han känner dofterna från ugnen. VARFÖR köpte jag inte en kyckling i delar, då hade jag inte suttit här och funderat! För sån är jag, kan förtränga då det passar sig!
 |
| Jäklar så varmt det är! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar