Undervärk....

Pssst, jag vågar inte prata så högt....men idag har jag inte haft ont i ryggen nästan nåt!!!
Men däremot i mitt jäkla baklår...Det är ändå positivt för då vet jag att detta hör ihop. Jag vet med andra ord vad jag skall göra. Nu har jag stretchat och rehabat mitt baklår, som den überduktiga människa jag är(pjutt) och sen tog jag och Vaskiböbb en långpromme,  nåja, nästan 6 km, men alltid nåt. Han är min träningscoach, vad skulle jag göra utan honom? De andra två är mina gullegrisar, men Vaski...Han fattar vad jag menar innan jag själv vet det, fattar ni?
Provade min nya träningsapp också. Den lovar gott.

Inför nästa år är min förhoppning att ni skall slippa få läsa en massa gnäll om allt som gör ont i min kropp. Nyårslöfte? Nä, såna ger jag inte. De är dömda att misslyckas. Men en önskan går ju alltid att lägga in när som helst och nu råkade det bli just på nyårsafton.

Och vet ni, jag måste bara få köra nåt pass snart, nu då ryggen inte gör så ont, för igår köpte Gubben en sån där snygg, grön träningströja åt mig på träningsmeckat, bara sådär!
Jag fick ju såna goa tights i julis av honom och nu bara.... Snäll, snällare, snällast!

Nu sitter jag här på nyårseftermiddagen, bloggar från hjärtat med ett glas rött intill mig, Gubben är på äventyr i skogen med vovve nr 2 men kommer nog snart hem.
Jag skall väl börja med middagen, älgfilé med potatisgratäng till Gubben, till mig gör jag en potatisgratäng med grönkål, det är så himla gott! Lax till det, måste tänka på Omegat, vet ni!

Det blir en lugn Nyårsafton för vår del. Det brukar det alltid bli. Vi tar tillvara alla stunder som finns att bara sitta och umgås utan jäkt och stress.
Det där lät ju väldans bra, måste jag säga. Undrar om jag kom på det själv eller om jag läst det nånstans? För det mesta brukar det sluta med att vi somnar i soffan. DET är väl inte att ta tillvara stunderna tillsammans så himla bra...Men, men, vi har ju sociala arbeten, båda två, så då det äntligen blir lugnt omkring oss, så slutar det med total avslappning i form av ZZZzzzzzzz i TV-soffan.

Men ICKE ikväll!! Ikväll skall vi sitta och tindra ända till tolvslaget, ställa oss upp och skåla in det nya året....och tuppa av i samma ögonblick som vi sätter oss ner!

HA ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR, MINA VÄNNER!!!

Dretrygg och reatomtar

Jag trodde inte att det gick, men idag har jag haft ondare än nånsin i ryggen! Det finns tydligen hur många grader uppåt på smärtskalan som helst....Och jag som var igång med träningen och allt då mitt stressande och springande i trapporna på jobbet satte stopp för vidare kroppsaktiviteter. Det kan sammanfattas i ett ord; F-N!!!!
Nu har jag kört en smärtlindringsoffensiv sen förra tisdagen men inte hjälper det mer än för stunden. Voltarengel, tnsapparat, Ipren+Alvedon(normalt oslagbart då det värker mer än lovligt), stödkorsett, ryggövningar och massagestol.
I fredags trodde jag att jag började bli bra. Gubben och jag körde popspinningen. Det gick hur bra som helst. Det var fantastiskt kul, som vanligt! I går hade jag "normalont".

I morse gick jag upp, kände efter...Det gjorde inte ont.... Jihaaa! Kom till trappan, gick några steg, TADAA!!! Nån körde en borr i ryggraden på mig!!!! Vänsterbenet vek sig, jag fick hålla mig i trappräcket och ta ett djupt andetag för att inte tuppa av.
Men hundarna måste rastas i vilket skick man än är, så är det bara, och Gubben snarkade efter en natt med dålig sömn. Vet inte hur jag klarade det, men det gjorde jag, hade inget val ju. Det är ju som då man har småbarn och magsjuka - samtidigt. Man klarar det, för att man måste.
Men då jag kommit in, gett hundarna mat, så gick luften ur mig. Jag satt på mig min tnsapparat, fick till en ställning som inte tog livet av mig, i soffan och storgrinade!! Faan, så eländigt det kändes.
Dessutom skulle Gubben jobba och kunde alltså inte vara personlig assistent åt mig.

Har i alla fall lyckats mjuka upp mig med tns:en så mycket att hundarna fick var sin promme. Den första fick den längsta, nästa en mellanpromme och den sista stackar´n fick nöja sig med kortisen för då var jag på väg att gå av på mitten.
Nu är det kväll, jag har slutat grina sen många timmar tillbaka - det hjälpte ju inte i alla fall-och på nåt sätt har dagen gått. Inget fick jag gjort det jag hade planerat. Pyssla, sy två kuddfodral eller ens läsa(nää, har bara inte kunna koncentrera mig). I morgon skall jag ringa nån av mina sjukgymnaster. Har inga stora förhoppningar att de jobbar i mellandagarna, men om inte annat har de telefonsvarare så jag kan få nån återbudstid då de är på plats igen.

Jag har i alla fall laddat ner en ny träningapp. Den förra jag hade, Runkeeper, var en riktig dretapp som bara låste sig hela tiden. Krånglig också. Nu har jag funnit en som heter Endomondo som är mycket enklare. Skulle verkligen vilja prova den nu....RYGGJÄVEL! Men kanske är jag hyfsat gående i morgon så jag kanske kan prova den då jag kör rehab på gymet....

Nåt positivt i allt elände. Gubben har fixat skrivaren så man kan skriva ut i färg. Det innebär att jag kan skriva ut massor av kul bilder för decoupagepyssel.
Och en sak till, jag fyndade två gulliga tomtar på Rusta igår! De hade halva priset på alla julsaker, såklart slog jag till. Det får inte bli tomtetomt på nåt ställe nästa jul!!
Och nu kom jag på en sak till, det bara drösar fram kuliga grejer nu; Gubben kom hem från jobbet och hade på hemvägen köpt en mobilhållare att ha på armen då jag tränar. Snällingen! Nu när jag har en bra träningsapp och allt...nåja, inte allt, ingen hel rygg, men annars är jag beredd!!

Nu jäklar din sketna rygg, skall du få med mig att göra!! Pilutta dig!½

Julafton

Igår var det så dags! Ja, inte bara att det var julafton, utan att jag äntligen fick tid att sätta igång min nya mobil. Ny och ny, förresten, den har ju legat i sin kartong i en månad....

Jag tyckte det räckte med att lära mig min jobbIphone som jag råkade få SAMTIDIGT som vi fick vårt Teliapaket med Samsungsmartisar och en surfplatta. Surfplattan har jag dock inte ens hållit i än...

Nåväl, igår var det så dags. Och tänk så användarvänlig den är! Hur enkel som helst för t o m mig. Jag har ju inte gjort mig känd som den mest slipade tekniknörden. 

Min Ericsson Xperia var helt omöjlig att förstå sig på fast jag haft den ganska länge, så då jag fick Iphonen öppnade sig en helt ny värld för mig, tills jag stötte på problem. Det gör ju inte så himla mycket eftersom jag bara har tänkt att använda den i jobbet, även om jag får använda den privat. Men då är det ju fortfarande så att jag inte känner mig ledig. Nä, den får ligga avstängd på jag kommer hem. 

Jag har gått och väntat på ett paket jättelänge. Ett paket med julklappar till Gubben. IGÅR låg lappen i vår brevlåda. Vår brevbärare brukar komma sent på eftermiddagen numera och i förrgår måste han ha slagit rekord i sen ankomst. 

Och prisa gud, det var öppet på ICA Lövnäs! Samtidigt kunde jag fuska genom att köpa färdig risgrynsgröt eftersom min hemkokta bränts vid kvällen före. Jag kan själv vara utan risgrynsgröt men min Gubbe håller fast vid traditionen att äta gröt till frukost på julafton. Jag smakade lite grann för sällskapsskull och enligt traditionen så mådde jag illa direkt. Nåja, det gick över efter nån timme.

Så var det då dags för avresa till styvdottern med familj. En tradition som vi startade förra året efter att de år efter år farit som skottspolar till oss, till hennes mamma, till hans föräldrar, farmödrar och farfäder.

Så skall inte julen behöva vara, särskilt inte då barnen är små. Vi har fått till en bra lösning för alla. Efter julmiddag och Kalle Anka så packar vi julklapparna och far iväg. All vuxna, och vi är många, fikar och trivs tillsammans medan barnen packar upp julklappar så kinderna glöder! 

Jag tror att de kan öppna leksaksaffär efter den här julen! Och många legobitar kommer att hamna under fötterna och påminna om hur ONT det gör...

Jag tog bilder med min nya fina, enkla mobil. Trodde jag. Lyckades göra fel....

Vi fick en himla fin julklapp av styvdotter och sambon. DEN har jag bild på i alla fall.

Och jag tror hon tyckte om ljuslyktorna och burken med rosor på. Jag lyckades ju rädda burken en sista gång efter att ventilen på lackflaskan läckt och droppat över hela locket....

Tacka vet jag guldlim!
Jag fyllde burken med Ahlgrens bilar vilket uppskattades.

Den med rep + en till blev det. Den silvriga står nånstans i
skamvrån....

Visst är den söt!! precis i min stil!

Jag har verkligen inte så många träningskläder kvar. Mina tights hotar att repa upp sig i sömmarna då jag rör mig.

 Det skulle se ut det, att jag står med rumpan bar!

Jag har därför gett en hint till Gubben om detta..Men inte att jag skulle få värsta dyringarna! Jag fick såna snygga som de säljer på mitt träningsmecka! Gôrsnygga! Måste boka nåt pass imöra. Hoppas bara att min sketna rygg är bättre då! 

Sistaminutenpaketet innehöll en tröja till Gubben, en svart och vit Norsktröja, snygg som tusan. 

Sen fick han också allväderstövlar. Det var nödvändigt eftersom hans kängor spruckit då han klafsat omkring i skogen i detta erbarmliga "vinterväder". 

En trivsam jul, med andra ord. 

Ett litet smolk i bägaren är dock att Lummi har fått kennelhosta med början i natt. Stackar´n har hostat tills hon kiknat. 

Nu är det bara att invänta nästa sjukling. Det är smittsamt som attan. 

Men vänta, nu höll jag på att glömma visa mina nya tomtar!

Helt i min smak. De skall nog få fler kompisar från rean...

 

Julglädje...

Oopps, nu är det kvällen före julafton. Vart tar tiden vägen? Och vet ni? Jag är i fas med allt. Eller nästan...Igår klädde vi granen! Trodde aldrig att Gubben skulle gå med på det, men se där gick jag miste! Han är ju värre än mig då det gäller traditioner.
 Idag gjorde jag de sista julklappsinköpen. De flesta har jag ju gjort på nätet, min bästa vän. Men lite till behöver man ju alltid stödköpa...

Har också gjort pysselgrejerna färdigt. De blev både si och så. Men jag har räddat det mesta...

Hoppas de passar trots lite missar.

Men som vanligt så får jag ångest över alla som har det tufft med sina liv. Hur skall de kunna känna julglädje? Inga pengar att ens köpa de minsta lilla julmat, än mindre nån julklapp till sina nära och kära. Jag blir så himla ledsen att det inte går att beskriva!
En av mina fb-vänner har det så himla tufft nu, inget jobb trots idoga jobbansökningar och dessutom ett vräkningshot över sig. Jag har tänkt på detta hela da´n. Hon har ett hjärta av guld, vill alla människor det bästa, men så händer det här. Är det så det skall var i vårt välfärdssamhälle?

Man kan undra varför jag alltid känner så här inför jul? Ja, det kan man undra hur mycket som helst, det har jag själv gjort, men inte funnit någon lösning. Och varför inte alla känner samma sak...

Jag har ju själv haft det så knapert att jag fått trolla med knäna för att ungen min inte skulle märka av det. Kanske är det därför jag svårt att känna julglädje...Och allt eftersom ekonomin blivit bättre så har jag fortfarande känt samma sak; Att jag inte räcker till. Haft dåligt samvete för att jag haft råd. Ett jobb. Men att inte att andra haft samma tur.

I morgon skall jag och Gubben i alla fall fira jul med min käraste styvdotter och hennes familj. Det kommer att bli helt perfekt, det var det förra året. Det var en härlig syn då Tomten kom till de små!
Så önskar man att alla barn hade det. Alla jular! Så de har ett bra minne då de blir vuxna.

Men hu så deprimerande jag låter! Det är inte meningen, för jag älskar verkligen julen, inte hysterin, utan familjetraditioner,  vilan, gemenskapen, levande ljus och eftertänksamheten.

Jag har lovat mig själv att ta tag i detta inför nästa år. Göra nåt...Vad, vet jag inte men nåt som gagnar djuren eller behövande barn. Men herregud, man kan ju inte välja!!!! Man MÅSTE ju hjälpa alla!! Eller? Hur gör ni andra för att kunna sova med gott samvete? Jag kan inte känna tillfredställelse av att bara ge pengar längre. Jag vill göra mer! Men vad? Och hur?
Men än så länge får jag ändå önska alla en GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

Julglädje...för vissa

Jag sitter här på kvällskröken, med en god julöl i min omedelbara närhet, och funderar på det här med julefrid. I dessa dagar vill jag-önskar av hela mitt hjärta att julen skall ge nån sorts frid till alla människor. Såklart är det inte så, jag är väl inte dum, men jag VILL ändå!
Därför är det skitjobbigt för mig då jag inser att livet inte är en räkmacka för alla, människor som djur.

Djurvän som jag är mår jag oerhört dåligt då jag ser alla djur som far illa av hur vi människor behandlar dem. Jag säger vi, även om det såklart inte är så, de flesta av oss har ju känslor i kroppen och vill inte att nån skall plågas, men från att tänka till att faktiskt kunna påverka är steget långt, kan jag känna.
 De senaste dagarna har jag sett så många helt otroligt grymma saker på fb, grisar som ligger fjättrade i små bås utan en chans att röra sig hela livet för att sen slaktas, gör mig så oerhört upprörd att jag mår illa. Kan inte tänka på annat!
Eftersom jag är vegetarian sen 25 år tillbaka så är detta nåt som gör mig upprörd så in i norden! För den skull så fördömer jag inte er köttätare, men om man nu vill äta kött så se för guds skull till att djuren har haft ett gott liv och slaktats så skonsamt det bara går då den dagen kommer!

Vi köpte en skinka igår, Gubben är ju köttätare, men då såg vi till att det var en ekologisk skinka från Värmland. Men då slog det mig; Hur kan man ta reda på VAR grisen levde och HUR den blev slaktad?
Nu är skinkan redan köpt och jag HOPPAS att grisen levde ett gott liv medan den levde.
Gubben är ju jägare och jag tror att de djur som faller för hans bössa(de är inte många) har haft ett bättre liv än de stackars djur som vi ser resultatet av i köttdisken. I hans jaktdistrikt VET jag att det går rätt tillväga och att inga fyllgubbar sitter på pass och skjuter vilt omkring sig bara för att få skjuta. Nä, där gäller disciplin. Det respekterar jag!

Det var djurens sida det...

Idag var jag på inköpsrunda i stan. Hade en tanke om att pyssla(ni vet, mitt nya beroende) en frän julis. Därför tog jag en tur till Gengåvan. Vandrade omkring på måfå för att finna pysselobjekt, men det jag uppmärksammade var nåt helt annat.

En kvinna vinglade omkring på höga klackar, sluddrade högt och tydligt, om allt och inget. Såklart lade man märke till henne. I sällskap hade hon ett äldre par, antagligen hennes föräldrar, som guidade henne genom lokalerna. Det verkade som om hon behövde ha köksmöbler.
Våra vägar råkade mötas hela tiden och efter ett tag insåg jag att det fanns en liten flicka med i sammanhanget, en flicka på kanske 7-8 år som sa mamma till denna påverkade kvinna!
Jag KAN inte sluta tänka på allt elände!! Så mycket elände för så många och så har jag problem med skitsaker som att hinna städa eller om julklapparna duger till mottagaren.
Och här sitter jag med min goda julöl och njuter av smaken, medan vissa skiter totalt i smaken bara de blir yra i huvudet!

Min julglädje känns lite fadd i smaken just nu...

Men för att försöka poppa upp stämningen så har jag i alla fall lyckats med mitt pysslande idag. Efter BilTema besök så har jag nu alla chanser att fixa till värsta julisen. Men det lägger jag ju inte ut här nu! Det kan finnas spioner juh!
Därför kan inte bilder redovisa mitt pysselgrejs! Det kommer på juldagen, så det så!

Nu har Gubben kommit hem och vi skall försöka få till nåt att stoppa i magen...Kanske en potatisgratäng med kycklingklubbor till Gubben? Faan, hur vet man hur kycklingen levt...och dött?

Pysseltokig

Jag kan inte tänka på annat än att pyssla nuförtiden! Så knäppt det kan bli. Jag som aldrig varit intresserad av prydnadssaker. Pjoller, har jag tyckt. Skall man ha saker framme, så skall det vara bruksföremål. Sånt man kan använda till nåt.

Och nu har det gått upp för mig att man kan kombinera dessa saker. Och återvinna gamla grejer som man tröttnat på. Eller köpa loppisfynd och fixa till. Bara att låta tankarna flyga. Nu har jag gjort mitt första decoupageförsök. Det första glaset blev väl inte jättebra, men jag deppar inte ihop för det. Jag har ju fler tråkiga IKEA vinglas....Det andra däremot, gick bättre. Kan bli bättre, men jag är hyfsat nöjd. De skall dock inte bli julklappar, utan stå där som ett monument över min debut som pysslare. Eller det var det väl inte, men i decoupagetagen har jag aldrig varit förut.

Det med silverfot var det första jag gjorde, med andan i halsen, kan jag
villigt erkänna. Det andra gick mycket lättare...eller lätt, det vete tusan,
men jag behöll lugnet, kan vi säga...

Nyss kom jag på att jag inte visat min lilla keramikflicka! Jag har ju i flera år beundrat en av mina vänners lilla flicka som står i trädgården. Flickan verkar vara gjord i sten men det visade sig vara keramik. 

I somras frågade jag min väninna var hon fått tag på sötnosen och då visade det sig att hon målat den själv! Då tog jag mod till mig och frågade om hon ville göra en sån till mig, mot betalning, såklart! Fattas bara! 

Det var inte det lättaste, eftersom stommen inte gick att få tag på längre, fick jag veta. Men hon skulle i alla fall fråga sin leverantör om det kunde finnas nån liknande i gömmorna nånstans.

Och då Gubben var där under sista älgjakten fick han med sig en liten flicka hem! Åhh, så glad jag är!

Här är hon, Lillan! Just nu bor hon i gästrummet
men i sommar skall hon stå ute i trädgården. 

Träningen däremot har skitit sig rejält sen i tisdags. Tur jag har pysslandet...Har en sån förj-ig värk i ländryggen att jag knappt kan gå, sitta eller ligga. Alla hastiga rörelser får mig att hojta till. Har försökt få upp skiten med ryggmassage i träningsmeckats eminenta massagerackabajsarstol, och det blev bättre...någon timme.
Det smärtar mig i dubbel bemärkelse att jag fick boka av torsdagens intervallspinning. Hade VERKLIGEN velat köra det!!!
Jag sitter just nu och småhoppar. Har satt på mig tnsapparaten, en otrolig apparat som hjälpt mig många gånger då kroppen bråkat. Har på 5:an just nu, högsta läget. Nu skall vi se om den kan rädda min träning under ledigheten. Ja, hela ledigheten över huvud taget. Det här är verkligen inget jag hade önskat. Jag vill ha en FRISK rygg i julklapp. Hör du det, Tomten!!!

Men nu måste jag nog återgå till pysslet igen. Igår piffade jag en pizzatallrik som present åt en kille som slutade på jobbet. Jag stod och bläddrade i en humorbok; "80 filmer för dig som har bråttom" tror jag den heter. En massa kända böcker/filmer berättade på fyra serierutor. Jag ville ju att kille skulle få ett minne från mig som den bibblotant jag är, och dessutom fanns en av hans favoritböcker med; Dvärgen av Pär Lagerkvist. Sagt och gjort. Servetter hade jag tagit med och kopiator har jag ju några att välja på....Tog kopior på fyra filmer. Här ser ni resultatet:

Fick inte plats med Bibeln, den var rysligt kul.
Tror ändå att han var nöjd med sin
avskedspresent. 

Idag har vi haft julavslutning. Skönt. För både personal och elever.

Nu drar jag på sista snäppet på tns:en, hopp, hopp, hopp, hopp.......

Tomtarnas return

Min arma kropp är helt värkbruten! VARFÖR får jag sån helvetisk träningsvärk så fort jag gör nåt annorlunda? Eller, förresten, då jag gör vad som helst! HUR skall jag göra för att inte få denna näradödenupplevelse efter varje träningspass. Hur gör alla andra träningsmänniskor? Jag märker inte att de skrider fram som en skitnödig anka likt mig. I fredags dristade jag mig att boka Kettlebells, har varit lite rädd för detta pass eftersom det ser lite hejdlöst ut då man tittar på. Jag och min överrörliga kropp, ni vet. 

Men nu passade tiden, och dessutom var mitt favvopass popspinningen, fullbokad. Och jag kände att jag verkligen behövde röra på mig. Det har varit lite si och så med träningen en tid...

Passet var jättekul! Bra instruktör i Rasmus, tillika min väninnas son. Riktigt bra uppvärmning, kul som f-n och övningarna var skitkul, inspirerande och kändes hur bra som helst...nja, kanske inte i min högra axel som har bråkat med mig en tid, men annars så. 

I går morse kunde jag knappt lyfta kaffemuggen.

Än mindre gå med raska steg.

Under dagen blev det värre och värre....och värre. 

I natt vaknade jag av att jag inte kunde vända mig i sängen. JÄVLAR!!! Allt som inte sker i normalnivå är "över min förmåga" idag. Hundarna har fått långsamma miniprommar. 

Men skam den som deppar ihop. Jag har grejat istället. 

Förra helgen gick min symaskin sönder. Faan! Jag hade en halvfärdig tunika och dessutom tyg till kuddfodral och gardin som jag tänkt göra typ NU. Dret, helt enkelt. 

Min bästaste svärmor lånade mig sin symaskin. Fick den i torsdags, men hann såklart inte sy nåt under veckan. Dagen därpå fann jag en massa metalldelar på vår uppfart. Blev först f-bannad och tänkte att ungarna slängt nåt, men då jag tittade närmare så var det symaskinsspolar och nåt som verkade vara en specialpressarfot. Hm....Rotade i snöblasket och fann flera spolar. Men vad är nu detta? Tänkte jag. Hur har detta hamnat här? Jag fick ju bara maskinen och sladden. 

På kvällen fick jag reda på resten. Gubben hade kört över en låda med grejer, han trodde de var skrot och slängde dem i soptunnan! 

Jag rotade i soporna och fann alltihop, helt men blött. Och tänk, allt fungerar!

Idag har jag sytt färdigt min tunika. Ett kuddfodral hann jag också med. Och då jag ändå var igång så gjorde jag mitt första försök i dekoupageträsket. Och det var ingen lätt lek!!! Oj, oj, där finns det nåt att öva på. Men jag ger inte upp. 

Shit, så svårt det var att få det fint! Den andra gör jag en annan dag.
Måste hämta andan...

Igår var dagen då tomtarna äntligen skulle fram. Plockade fram lådorna men ve och fasa; Tomtarna räckte inte till!! Fattar inget. De har ju räckt förut, juh!

Måste köpa fler, helt enkelt. 

I morgon är sista arbetsveckan innan juluppehållet. Välbehövligt. 

Julfunderingar mm..

Tänk, igår kväll fann jag mig sittandes i soffan, sovandes!! Från början satt jag i soffan och stickade, såg på "Tack för musiken" och så helt plötsligt såg jag eftertexterna på en långfilm! Men tjena, alltså.
Det verkade ha varit en bra film, i alla fall då man såg alla skådespelarna som deltagit.
Nåja, så kan det gå efter en arbetsvecka.

Vi har haft sovmorgon, alla husdjur och jag. Först vaknade jag dock vid 6.30 som vanligt. Men vadå, jag har ju gått upp vid den tiden i 17 år minus helgerna. Men ibland kan det ju diffa....

Lummi är en riktig krutgumma måste jag säga! Att hon igår fått fyra tänder utdragna verkar inte bekymra henne nåt vidare. Det är nog mest matte som bekymrar sig. Vovven spyr visserligen lite då och då, men det är biverkningar av medicinen.

Jag hade en plan för denna dag, men som vanligt stöp det vid 12-tiden. Nåja, jag behöver lära mig att vara mer flexibel och då var den här dagen perfekt för "omorganisation".
Att äta "riktig" mat har ju aldrig varit prio ett för mig då Gubben är borta på äventyr, men nån enstaka gång får jag nån sorts spark i baken och gör "RIKTIG MAT".
Här skall ni få se på grejer. Jag har dessutom experimenterat med ingredienserna(vilken överraskning...)...
Här kommer receptet på min GLUTENFRIA PAJ(kolla Tina)
Kör i matberedare:
1 dl rismjöl
1 dl sojamjöl
lite salt
en skvätt vatten
ca 75 gram Milda smör & rapsoljamargarin
Fyllning:
Fryst bladspenat
Fetaost
Turkisk yoghurt blandad med 1 ägg
Flingsalt efter behag
Chilimix(jag tappade burken så jag vet inte hur mycket det blev, men det blev bra, så mitt tips är, tappa burken lagom mycket från pajen så blir det säkert bra...)
Såklart kan man fylla med vad man vill.
Bottnen blir jättespröd och fin!!

Perfekt konstisens!

Kanske lite dålig färg...men jag var hungrig, juh!

Hade tänkt mig ut att köpa julklappar idag, men en liten vit vovve satt P för detta. Mina kontanter åts snabbt upp på Ulvsby smådjursklinik. Nåja, det gör inget eftersom shoppande i affärer inte är nåt som jag längtar efter. Jag får nätshoppa, det gillar jag MYCKET! Man får allt på en och samma nota. Bra, tycker jag. Och att hon mår bra är mest värt i världen just nu.

Idag har jag istället städat, bytt i sängarna, tvättat....men vänta nu, det där var inget ovanligt...
Men skottat snö var väl ovanligt ändå?

Nu har jag baske mig myst till det ordentlig

Man kan inte bara tänka på sig själv. Förra året var en bra jul...trots vissa ledsamheter. Min goaste i världen styvdotter bjöd oss hem till sig och familj och där träffades hela släkten på eftermiddagen och tog emot TOMTEN till alla barnens stora glädje! Det var helt sagolikt kul!
Julen är ju först och främst för småbarnen, tycket jag.
I år tro jag det blir likadant, men är inte säker. Saker har hänt under året som gör det lite osäkert.
Skulle väldigt gärna att min allra närmaste firade jul med mig och Gubben men det är skrivet i stjärnorna.
I vår nya värld blir det mer och mer vanligt med barn från nya och gamla förhållanden. Hur gör man för att det skall bli bra för alla? "Tomten är far till alla barnen" är ju kul att se på film, men i verkligheten...det vete f-n....
Vet ni, imorgon kommer jag pynta bakom ryggen på min Gubbe! Ha ha, pilutta honom! Han är ju lite känslig med vilken tid man pyntar med tomtar. HA!! Då han är borta händer det saker. Om han åker hemifrån vid denna tid så får han stå sitt kast. Så imöra kommer han att mötas av TOMTARNA i varje vrå, så det så!

Det viktiga

Ibland kan man få för mycket av...allt. Snö, till exempel. Och trafikkaos. Och dyra veterinärnotor.
Hög musik i kombination med tonåringar. Sömnlöshet. Hungrig hund som skall vara fastande. Hundar som blir überglada över snö då man knappt kan stå på benen och det är mörkt. Eller då man smockar i sig världens godaste gofika en halvtimme innan världens godaste lunch. Sånt kan bli för mycket faktiskt. Jättejobbigt juh!

Sen kan man ju såklart få för mycket av världens orättvisor, djurplågare, barnmisshandlare, krig, våldtäktsmän, sociala orättvisor-gamlingar som inte får ta sig ett glas vin då de vill, justitiemord typ Tomas Qvick är ju upprörande, att en massa ungar inte kommer få några julklappar för mamma och pappa super bort alla pengar, eller så har den ensamma mamman inte råd med några presenter till sina telningar för gubben har stuckit(som tur var, han var en elak jävel) men hon har inget jobb och soc har sina regler att följa vilket betyder att hon får sin hyra betald, kanske elen, men det andra måste hon lämna in kvitton på och då stupar alltihop eftersom hon inte har några pengar att handla för, för att få ett kvitto att få tillbaka pengar på....
Måste dra efter andan....

Sådär ja, nu fortsätter jag....
Sen kommer jag till mitt skötebarn, De som inte har REFLEX!!!! De är absolut för många!! Jag som ALLTID har en reflex i fickan att sätta på mig om jag hamnar i skymning. Tills jag helt plötsligt såg att jag tappat min reflexbanderoll.
Men ärligt, man kan som jag, då jag upptäckte detta, hiva upp en sån där liten blinkblinkgrej som man får lite varstans. Jag har köpt i djurmatsaffären för ca 30:-men de finns överallt. För mig finns ingen ursäkt att man går omkring utan att synas då det är mörkt! I morse fick jag tvärbromsa för en svartklädd stolle som bara gick rakt ut på övergångsstället. Att man också skickar ut sina barn utan reflex eller ordentligt ljus på cykeln är för mig en gåta. Är man inte rädda om sina barn????

Jag har en liten Lummi här under bordet, medan jag skriver. Hon har haft en tuff dag. Fastande inför sövning, sen uppvaknandet, ingen matte i sikte, förbannat ont i munnen, men med lite hunddroger så ordnade det sig som tur var..en stund.
Mitt hjärta blöder, men jag får inte ge henne all mat på en gång, utan ge henne lite då och då. Hon är fyra tänder fattigare och nu får vi vara skitnoga med hennes mun. Tandborstning fur alles!
3448:- kostade kalaset men det är ändå billigare än om jag hade dragit ut fyra tänder på mig själv! Sen har de tagit tandsten på henne också, så nu är hon snyggve i munnen!

Mina husdjur, mina hjärtebarn! Mitt eget barn är numera 33 år och jag anser att hon kan ta vara på sig själv. Mina styvbarn är snäppet yngre men kan också på bästa sätt klara sig själva, så nu kan jag äntligen få utlopp för min barndomsdröm; att ha en massa husdjur!! Drömmen är nu förverkligad, och dessutom har jag en Gubbe som känner likadant! Och har man dessa goingar så kan det ibland kosta stora pengar då de har skadat sig eller är sjuka.

Min Gubbe for tidigt i morse till Urskogen i Stöllet för att jaga de stackars älgkrakarna där uppe(de vet att jag hejar på dem). Tror inte det är skjutande som är grejen för honom utan kamratskapet.
Då kan jag tycka att gubbarna kan träffas och umgås och ha trevligt utan att döda djur på kuppen.
Men det är ju jag det. Tror de tycker att jag inte fattar nåt. Och det är ju helt rätt, jag fattar faktiskt inte alls hur man kan skjuta på levande varelser..

Ja, här sitter jag och filosoferar...Brasan är tänd, mysfaktor nr 1, radion är på och jag sitter här och skriver...Känns bra. En tallrik sallad bredvid och ett glas vin. Tycker nog att livet är ganska gött ändå, trots lite motstånd ibland. Man måste ha perspektiv på svårigheterna för att få bilden klar.

Jag känner ju att mitt hjärta ömmar otroligt för alla missanpassade djur, men för den skull är jag ju inte okänslig för alla barn, eller gamlingar som inte får en dräglig tillvaro här i vårt välutvecklade land. Men djuren, djuren, de kommer alltid att ligga mig varmast om hjärtat!

Sen kan jag ibland tycka väldigt synd om mig själv också...

Ett livstecken från en mobilnörd

Jamen tjena, så fort tiden går! Hinner för bövelen inte blogga ens. Två pipiga hundar försöker just nu att fördärva detta inlägg också...Kan bero på att min uppmärksamhet är riktad mot datorn och inte dem.
En vild gissning att de är lite bortskämda.

Jag har blivit med jobbtelefon! Och inte nog med det, samtidigt som jag fick den(i fredags) kom vårt paket från Telia innehållande två Samsung smartisar och en läsplatta.
Egentligen behöver jag ingen privat då vi får använda jobbisen privat också, men jag vill kunna stänga av jobbisen och ändå vara nådd. Det är ju grejen med jobbis, liksom.

Helgen har gått åt att lära mig min fiiina Iphone 5! Min Samsung har jag ännu inte tagit ur kartongen. Fruktar att min hjärna då blir överhettad av information! Gubben får lära sig sin först och sen får jag gå kurs hos honom. Känner väl att jag aldrig kommer att använda alla finesser och braiga funktioner i dessa rackabajsarmobiler, vet inte ens vad som finns mer än sms:a, ringa, boka, kalender, kalkylator, ja ni vet, det vanliga....Men tänk så bra om jag kunde det Ovanliga.

Gubben i himmelriket! Vem skall jag börja med ...hm, den,
nä, den...eller kanske den?

Jobbisen

En hel låda fylldes av alla tillbehör!

Gubben kan tyvärr inte visa mig allt i Iphonen för han har bara en fyra, han....Tihi. Eller så är han bara så jäkla avis på den att han bara låtsas att inte kunna. Kan det vara så, tro? NÄÄÄÄÄÄ, inte kan han vara så osnäll, väl?
Oj, oj, nu får jag skriva fort för snart börjar Djurakuten. Mitt bästaste TV-program ever! Inget får hindra mig från att se det. Allt annat kan kvitta. Om det inte handlar om djur, förstås.

Måste bara berätta att jag lyckats pyssla ihop en grantomte. Vår fina framsidealtan såg väldigt ödslig ut då hösten/vintern kom och jag grunnade på vad som skulle passa. Så var det nån på den eminenta pysselgruppen på fejan som hade gjort en attans massa roliga granjulisar. Däribland en tomte. Enkelt som tusan. Det gillar jag! Klipp en massa grangrenar, bind ihop dem i "klippdelen" med ståltråd. Sätt på en tomteluva, sätt fast en potatis eller nåt annat som ni tycker passar till näsa. Voilá!

Nu sitter tomtisen på altanbordet bredvid lyktan med ett rött blockljus i.

Nu Djurakuten!!!

Nu är jag tillbaka från Djurakuten. Det var dretjobbigt den här gången. Jag grät floder! En halt vovve var obotligt sjuk och det var bäst att han fick somna in. Matte och husse trodde att det var en muskelinflammation som spökade. Det hade den första vetten sagt.
En kisse kom hem och var svårt bränd och ingen visste varför. Man fick amputera hela benet. Men vad f-n ser jag sånt för! Jag blir ju så himla ledsen!!
 Men så är det ju de roliga fallen som tar över. Men jag kan ändå inte sluta tänka på när det är dags för nån av våra djur att få gå in i den eviga vilan. JAG VILL INTE, säger hela min kropp. Löjligt, säger det sunda förnuftet. Så här är livet, både med människor och djur. Man lever och sen dör man. Punkt, slut.

Julgranen

Tänk att det är första advent till helgen! Det bästa med julen, tycker jag. Det är så himla mysigt med alla stjärnor, ljuslyktor, tomtar, ljusstakar, juldukar och gardiner. Jag älskar att plocka fram allt detta. Mindre roligt är att julen verkar börja redan i slutet av september.
Då jag var liten så var det hysch, hysch inför 1:a advent. I lilla Kil var det tradition att affärerna täckte för skyltfönstren, julpyntade och på kvällen drog de bort täckningen och visade sina julskyltningar inför oss innevånare. Det var ytterst få som hade affären öppen, utan det handlade bara om julstämning. Profiten var inte det viktigaste.
Dessutom var luciakandidaterna representerade i varje fönster. Det var så himla mysigt så det är inte sant!
Nu är spänningen borta, tycker jag. Julpynt börjar säljas i slutet av september, julskyltningen handlar bara om att sälja. Det där med att önska, vänta, KANSKE få det man önskat sig har gått förlorat. Nu gör barnen ofta BESTÄLLNINGSLISTOR inför julen. Om de inte får vad de förväntat sig blir de besvikna. Det är inte deras fel, någonstans på 70-talet började det kantra...
Jag kämpar emot, men är medveten om att jag kan upplevas som en gammal relik. Men jag tycker synd om barnen. Julen skall inte bara vara julklappar. Det skall vara gemenskap, god mat utan överflöd och såklart julklappar, men de får inte ta överhand. Och Kalle Anka har tappat sitt värde för barnen.

Herregud!! För mig är Kalle helig. En gång gick strömmen under eftermiddagen på julafton. Jag var helt förtvivlad! Tänk om inte strömmen kom tillbaks innan Kalle!!! Jag tjatade på mamma att hon skulle ringa...ja, de som var ansvariga! Stackars mamma, vad kunde hon göra? Strömmen kom tillbaks precis innan Kalle började. Jag tror att de ansvariga var MYCKET medvetna om Kalles betydelse för det svenska folket.

Min egen dotter har aldrig varit intresserad av Kalle Anka och hans vänner. Till min stora sorg. Men tiderna förändras såklart. Man får heller inte stanna i nån sorts förgången tid. Men visst är det sorgligt att mångfalden i TV-kanaler, affärer m m har tagit över så till den milda grad att längtan och det unika med julen har försvunnit.
Jag kämpar emot, jag. Motvalls kärring kallas det, tror jag.
Då får jag väl vara det då!
Julgranen klädes kvällen före julafton.
BASTA!!
Hmmm, utom den som står på mitt kontor, inköpt av mig på Claes Ohlsson idag...

Stämningsfullt, eller hur?

Blackout och träning

Redan halva veckan gjord. Hmmm...

I eftermiddags upptäckte jag ett nytt misstag jag gjort.
 SUCK!!!
Ibland är jag rädd för mig själv. Vad händer, liksom? Fick panik idag då jag upptäckte ett bamsemisstag gjort av mig, bara mig.
Tänkte mejla min goaste chef i världen, men så fick jag ett ärende mitt i alltihop, så då gick jag åt det hållet där hon har sitt kontor...och tänk, där satt hon, så mild och fin, och jag kom stormandes med mitt ärende...och så fick hon ner mig på mänsklig nivå, jag kunde tänka klart, och få ordning i huvudet. Det har inte varit lätt, den senaste tiden, kan jag säga.

Fast det är ju inte löst, mitt misstag. Det får jag försöka ordna till i morgon.. Ja, jisses, det här året ,kommer att gå till historien.
Men ingen kan göra ens egna missar ogjorda. Jag får göra avbön i morgon, JÄVLAR!!! Så jobbigt det kommer att bli!

I kväll har i alla fall jag och kära Gubben varit på värsta, bästa träningspasset. Så himla jobbigt, och kul...Visst är det konstigt? Man sliter livet ur sig och tycker samtidigt att det är skoj....Ehhh...
Men ni som tränar förstår väl...
Vi har unnat oss några julöl så här efteråt. Gött!

Vilsamt

Tog en lunchpromme på fredagen. Vädret var ju helt underbart! Tänk att en promme på ca 10 minuter kan ge sån återhämtning?

Mariebergsviken i solskenet

Perfekta helgen har jag haft. Ett popspinningspass efter jobbet på freda´n  (eller under jobbet, rättare sagt..) gjorde underverk med kropp och själ! Trögt som attan i början, jag har ju tränat så dåligt den senaste tiden så inget konstigt att det tog emot, men så var ju musiken så medryckande och instruktören...helt perfekt som vanligt. Inspirerande som alltid.

Var hemma sent så vovvarna fick bara en snabb rastning. Det var meningen att vi skulle städa då Gubben kommit hem, men vi gjorde en överenskommelse och sket i det! Busigt, va?

Vi tände istället en brasa, gjorde mat och bara myste. Och somnade i soffan till Skavlan, som vanligt...En gammal fin tradition hos oss, ha ha! Vaknade halv 12 och funderade på vilken dag det var och när vovvarna var ute senast. De, i sin tur glodde yrvaket på mig då jag ropade; Vovvarna, kissdags!
Husse fick sova 2 minuter längre i soffan...

Lördagen gick i effektivitetens tecken. Städa, handla, tända ljus på graven, långpromme med vovvar, stapla ved och så var det mörkt och brasan tändes hos flocken Ahlborg Lindeberg, kissarna lade sig tillrätta framför kaminen, maten blev färdig utan att vi hunnit bli vrålhungriga och sen softa i brasans sken, några glas rött(Morbergs, mmm, så gott). Så var det dags för lördagens höjdpunkt, "Så mycket bättre". Som blev en stor besvikelse för mig. Gubben var mer förlåtande än jag, som blev riktigt sur på vissa tolkningar. Så var det ju ingen direkt låtskatt som fanns att gräva ur...

Idag har jag varit på ny vovvepromme med lappisgänget. Så himla kul att träffa andra lappisägare och deras pälsbollar! Så himla många färgvarianter på dessa hundar, helt fantastiskt!

Vi tog över skogen!

Vaski och Klinga fick följa med. Lummi fick vara hemma. Hon har inte nåt utbyte av stora hundgäng utan blir bara tokstressad .Hon fick en alldeles egen promme med matte då vi kom hem.

Ja, så var det dags för mattes styrkeprov. Powerstep i 75 minuter. Kan ju inte säga att jag var speciellt sugen efter maratonprommarna. Men bara att bita ihop, i vetskapen om att det blir kul bara jag kommer dit. Sen lovade schemat Petra och då är det alltid bra. Lite surläpp blev jag därför då jag såg att det INTE var hon som skulle köra....Men hon hade blivit sjuk, stackar´n. Inte ett dugg synd om oss, Maria som körde istället är helt ok, men hon är inte Petra...

Nu är jag så himla seg och trött att jag skulle kunna gå och lägga mig, men då vet jag att jag skulle vakna halv 1 och sen ligga och vrida mig fram till typ halv 5. Så, nää, det blir att härda ut ett tag till, sista avsnittet på Bron måste jag och Gubben ju se, men sen, NATTI!

Sänker farten

Jag tycker att jag varit riktigt duktig på att klara läxan jag gett mig själv, att sänka farten. Ta det lugnare, varva ner, tomglo( DET är svårt!) 

På jobbet har det också känts bättre.Vi är ett så himla härligt gäng som strävar på, alla på var sitt håll, med ungefär samma funderingar runt saker och ting, men i den stressiga miljön så hinner vi inte, finner inte, vet inte, kan inte...Men nu har vi gjort det! Jag berättade om mitt dåliga mående, min pärla till chef tog det på största allvar, och så hände det saker. Baske mig så bra jag mår nu! 

Ehhh, inte helt och fullt men snart, alltså. Jag tar inte ut nåt i förskott. Allt är inte helt löst, men med våra enade ansträngningar så kommer det att bli bättre. 

I morgon har jag tänkt att träna. Även träningen har fått stå åt sidan i min strävan att sänka farten. Faktiskt.Tror knappt att det är sant att jag skrev det....Men då man har varit så in i h-vete utmattad att man inte orkat nåt, så får man stanna upp helt och hållet, även med det man älskar mest av allt, för att återhämta sig, få lusten åter. Det har jag inte, fått lusten åter helt och hållet, men det är på gång.

Så i morgon skall jag åter skaffa mig en rejäl träningsvärk av ett pass Bodysculpt. Sen har jag en stickning som skall stickas, en bok som skall läsas, en blogg som skall skrivas...STOPP!!! 

Ja, ni ser hur det är. Jag får hela tiden hålla ordning på mig själv...

Måndag....

Jodå, jag gick till jobbet idag. Med stärkt mod. Jodå, jag fixade det...hyfsat. Jodå, jag tyckte det var...kul...ibland. Nästan ingen hjärtklappning...bara då ljudet blev för starkt. Då smet jag iväg till tystare utrymmen. Jodå, det skall nog funka, det här...tror jag.
Tänk så klok människokroppen ändå är. Säger ifrån då inte hjärnan fattar nåt. Men man måste också vara lyhörd, jo tjena, det är ju lätt!

Jag har varit öppen med vad som hände förra veckan. Och mina arbetskamrater är så himla goa. Bättre finns inte!
Sen kan jag inte annat än ge min chef en riktig gosekram för att hon är så lyhörd och vill mitt bästa! Jag vet att inte alla delar min mening och det är en sorg för mig. Jag vill ju att vi skall vara som en enda stor mysfamilj, jag!

Bokade intervallspinning igår, för mig och Gubben. Vi gillar verkligen att köra intervall, både han och jag. Men den sista tiden har det tagit emot. Livet kom emellan....

Nåväl, det var inte helt lätt att ta sig iväg på spinning, kan jag säga. Vi satt och halvsov i soffan, men så tog vi oss samman och åkte iväg.
Bästa passet!
Johanna regerar!
Jag hade tandvärk from hell(tandgnissel under sömn), men på slutet så tänkte jag inte längre på den...nästan... men den störde inte om jag så säger.
De sista intervallerna var himmelska! Ehhh, det där lät väl kanske lite knäppt för er oinvigda, kanske...Men så var det. Då är man så trött att man bara gör som instruktören säger, och då hon säger: Vi tar två till, va? så gör man ju det...och sen säger hon; Orkar ni några till? Och vafaan, ingen vill väl banga? Så man kör allt hon hittar på, för det gör ju alla andra juh!

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen; Konditionsträning is da shit!!! Och Johanna regerar!
Nu känns det bra. Jag hoppas att jag kan sova en HEL natt för en gångs skull. Håll tummarna för mig!

I natt var det..... sådär. Vaknade vid 3.30. Ofta är det vid den tiden jag vaknar. Suck.....Då kommer min lilla stumpa Syrran gåendes ÖVER mig, brummar som en motorbåt, KLIVER vidare ända upp till min halsgrop, där hon lägger sig tillrätta, och hugger klorna i mig, biter mig i hakan, och tänk, då klappar jag henne och viskar; Gumman min. Då kråmar hon sig lite till, kör klorna i min ömma hud och brummar JÄTTEHÖGT som bekräftelse på att hon gillar mig också. Tills vidare, i alla fall. Det kan ju komma nån emellan...Fast jag tror att jag är ganska säker. Jag ger ju henne mat...

I möra skall jag inte träna. Vovvarna skall få en långpromme. Matte skall fokusera på "inte jobbtänk".
Vovvarna regerar! Mina livlinor, helt enkelt.

Ny vecka, ny energi!

Då jag vaknade upp i morse så kände mig pigg och alert för första gången på en vecka. Herregud, vilken mardrömsvecka jag haft, det vill jag inte vara med om igen.

Då jag tittade ut så sken solen. Bara det! Solen och ljuset vet jag är viktigt för mig, så idag har jag och Gubben varit ute jättemycket. Han har inte heller haft det så lugnt under hösten. Ett jobb som suger musten ur honom och dessutom sina åtaganden(visserligen frivilliga, men ibland skenar det iväg...) i både cykelklubben och jaktdistriktet.

Vovvarna har såklart fått några ordentliga prommar idag. Dessutom har jag hunnit göra färdig min tröja som legat och stirrat på mig under veckan. Och jag har stirrat tillbaka. Igår försökte jag göra färdigt den, då tog garnet slut. Suck. Vägrade köpa ett nytt nystan för en liten bit, så jag lade tröjan åt sidan.

Med min nyfunna energi kom jag idag på lösningen. Så var det problemet ur världen.

Igår blev jag så himla glad då jag gick in på fb och såg att jag var inbjuden till ny hundpromme nästa helg! Platsen kunde inte vara bättre, Kilene på Hammarö. Nästgårds, alltså! Precis vad jag behöver nu då min motivation och energi ibland strävar i motvind. Det kommer att bli så himla kul, det vet jag!
Förra helgen var jag på den första lappisträffen vid Kroppkärrstjärn. Jättekul, men tyvärr blev det ju så jäkla kallt då vi skulle fika, isvindar och regnspikar, därav acclererade mina jäkla ledproblem. Och Gubben som var och arrangerade en cykelcrosstävling .lörd-sönd var inte heller helt varm då han kom hem....

Men ett härligt gäng var det som gick runt Kroppkärrstjärnet. 12 lappisar fick sig en riktigt genomkörare. Jag fegade ur med att ta med Klinga, som är hur lydig som helst, istället för nån av de andra tokstollarna. Nästa gång får Vaski följa med Klinga. Lummi är ännu för nervig för att må bra av så många hundar på samma gång. Det är ju inte meningen att hon skall må dåligt bara för att jag gillar träffarna.

Nää, matte, nu kommer jag till dig, det är ju fullt av hundar där borta!

Men matte, jag fryser ju!

Uhhh, ni fikar och jag får ingenting....älgköttet har jag redan glömt...

Nu gnäller Vaski i bôtt. Hela tiden och alltid! Han är ju gnällarnas konung men nu tar han priset! Antagligen Klinga som är på väg i löp. Suck....Inte hjälper det att han är kastrerad inte. Han blev det för sent, helt enkelt.

Ja ja, så är livet med hund(ar). Men utan dem skulle allt vara som ett tomt vacuum.  Visst är det bra! Citat från en, inte alltför bright elev för 15 år se´n. Tänk, sånt kommer jag ihåg, men vart jag var vid en viss tid igår, det har jag glömt...

Julisar

Nu har jag köpt de första julklapparna. Jag tror inte att jag varit ute i så god tid på flera år, om någonsin! Men som den näthandlarälskare jag är har jag funnit bästa grejerna. Mer säger jag inte.....

Med styvbarn med familjer (och då också en mamma till dem som vill ha ett ord med i laget), eget barn med pojkvän och bästa svärföräldrarna så är det ett evigt pusslande för att alla skall bli nöjda och utvilade. Jo, tjena!
Förra julen var både jättebra och ledsam. Alla bitarna föll inte på plats, kan man säga. Så är det då man har olika syn på hur man skall fira jul. Det är inte alltid så lätt att få till det, även om jag och Gubben försöker så gott det går.

I år tar vi nya tag. Så nu jäklar är jag i alla fall på gång med julisarna!

Vakentid.....

Den sömnen, den sömnen...Vilken skit att vara så lättväckt som jag är! I natt/morse vaknade jag av värsta knarr/gnirk/brak/larmet. Satt mig käpprakt upp i sängen. Bredvid mig sov Gubben lugnt vidare...Jag sa rakt ut i luften; Va faan var det där? Hrmfmpf, sa min snarkande Gubbe.
Vad det var som lät har jag fortfarande inte listat ut, men det lutar åt saltbilen. Det varnades ju för blixthalka under tidiga morgonen.

Jag fattar inte hur han kan ha en sån djup sömn! Det har inte jag haft sen tiden före jag fick barn för trettiotre(33!!!) år sen. Minsta lilla knäpp så vaknar jag. Eller då Syrran kommer klivandes över bröstet på mig för att lägga sig tillrätta. Och biter mig näsan. Eller då Skrållan jamar på bottenvåningen mitt i natten och frågar var vi är, och sen kommer tassandes(jodå, jag hör det också)hela vägen uppför trappan och jamar jättehögt för att lägga sig TÄTT intill mig...och spinna. Eller då Lummi kommer upp i sängen och SLÄNGER sig under täcket, snurrar ett varv, suckar jättehögt och somnar...Eller då Klinga ligger raklång, mellan husse och matte, på rygg, med benen spretandes åt alla håll. Då sover Gubben gött.

Så hade jag just somnat då mobilen skällde. Ja, den skäller, efter att jag lagt in nya ringsignaler. Vad är mer rätt än voffeskäll? Eller kissemjau?

Klockan var 7.42.

Jobbet.

Fötterna gjorde hyfsat ont, inte MYCKET ont, som tidigare, så jag bokade ett pass. Core boll. 

Tänkte det kunde vara bra för min onda kropp. Helt fel, visade det sig. Min utmattade själ fick nog ganska omgående. Blev grinig då jag inte orkade de, i och för sig, allt annat än enkla övningarna. Normalt har jag inga problem att utföra komplicerade rörelser(överrörlig juh) men inte då jag är inflammerad och överbelastad i lederna. Då bli mina rörelser sega och försiktiga. Rörelserna var dessutom till för akrobater...
Märks det att jag fortfarande är sur?

Nåja, jag får skylla mig själv som trodde det skulle gå, men å andra sidan var jag ju tvungen att prova. Kroppsrörelse är det bästa för min stela och onda kropp men det får vara måtta på rörelserna. Cirkusövningarna får vänta...till mitt nästa liv, minst.

Vovvarna får sig några ordentliga prommisar istället. Det klarar jag av både till kropp och själ. Dagsljuset är guld värt så här i trista november. Sen eldar jag i brasan hela dagarna. Tur vi har så mycket ved!

En bra sak, förresten. Har funnit bluetoothgrejen! Den har på ett mystiskt sätt satt sig på ett annat ställe i datorn....Min Gubbe hade INGEN ANING om hur den hamnat där.....

Ja, ja, skit samma, jag skall inte ha rättegång, utan är nöjd om den sitter på rätt plats nu så jag kan lägga in mina bilder.
Nästa dator skall ha inbyggd bluetooth så jag slipper detta. Jag har ju sagt att då min gamla trotjänare laptopen ger sig in i den eviga datorvilan så köper jag en ny, inte förrän då. Fast jag är lite sugen på en Ipad....Nåja, får se vad det blir.
Men kära gamla "lappen" kämpar på, stånkar och stönar, men vägrar släppa taget. Den vet väl att matte inte överger den och ersätter den förrän den har lagt locket på, gett upp sina sista Megabyte och gett sig av till Cyberspace.
Så tills dess hänger vi ihop, han(såklart är det en han) å jag! Vi har ett härligt hat-kärleksförhållande, har hängt ihop i massor av år och liksom känner varann. Då jag svär extra mycket så vips, skärper han till sig och stånkar vidare. Då jag blir riktigt sur och loggar ut, så gör han sitt allra bästa för att INTE bli utloggad utan ger mig en chans till att stänga av...eller göra ett nytt försök att surfa och se då får han visa att han minsann fortfarande har lite till att ge!!

Bränd i kanten?

Ibland slår livet knut på sig själv. Som för mig. Just nu. Från att under hösten ha haft hur mycket energi som helst till ingen, och jag menar INGEN alls.

Mina kroppsliga hinder med den trista Ehler Danlosen kom smygande, men den har jag lärt mig känna igen och trotsa, nåja, men jag vet vad jag skall göra, blir inte panikslagen längre då värken gör sig påmind. Har därför fokuserat på den och inte känt efter i övrigt hur jag egentligen mår, i själen, alltså.
Vet inte när det började men det har nog smugit på allt eftersom, liksom skuggat mig under en tid, och jag har inte haft tid att kolla över axeln...

För några veckor sén började jag känna ett tryck i bröstet. Skit, en låsning i bröstryggen, tänkte jag. Så brukar det vara. Men sen kom en ljudkänslighet över mig ibland, yrsel, då jag satt vid datorn låste det sig i skallen på mig-klarade inte att göra det jag förut gjort rutinmässigt, kände mig inte så glad heller, jag som brukar ta det mesta med en klackspark.

Så har jag blivit riktigt jävla irriterad på folk, både ungar och vuxna. Vill inte vara sån. Usch och fy för såna människor! Såna tål jag inte själv, juh! Så blev det bättre men så för några veckor sen kände jag mer och mer att, shit, vad händer? Jag fick hjärtklappning av allt oväsen!!!
Kunde inte koncentrera mig, satt ibland långa stunder och glodde ut genom fönstret. Med stängd dörr.

Till saken är att jag alltid har dörren öppen, tycker inte om att stänga om mig. Vill nån mig något så är det bara att komma in. Dessutom slipper jag knackandet...Men på senare tid har jag alltså stängd dörr. Det känns som att gömma sig, men ljudet....

Men det kom folk hela tiden och knackade...Jag fick ingen ro, inget blev gjort, alla bara frågade en massa, jag skulle ta beslut, lösa de mest konstiga saker, sen rusa iväg och fråga om nåt, men vem? Och varför? Helt plötsligt stod jag i fel ända av skolan och funderade på vad jag gjorde där...Och sen tillbaka för att börja med nåt annat, som blev åt pipan för då kom nån och ville veta nåt, sen öppnade jag mejlen och skrev ut - utskriften måste hämtas en bra bit från mitt rum, rusade efter den men blev stoppad på vägen av en som ville veta nåt, vilket gjorde att jag glömt bort vad jag var på väg att göra innan ....Och så kom en lärare och ville ha en vikarie, och sen kom nån som var ledsen, ville ha tröst.
Det viktigaste jobbet jag har är ju att vara tröstande, ge en hjälpande hand. Och efter nåt sånt så måste man ju följa upp om man kan göra nåt för personen. Sen har dagen gått. Nästa dag likadant, och nästa och nästa...

Så här har det varit länge för mig, men jag gillar ju det! Jag tycker om att ha viktiga uppgifter. Vara en kugge i det stora hjulet. Underlätta för alla. Därför fattar jag inte vilken del av mig som INTE tycker om det? För annars, var finns problemet?

Jag vet såklart att jag har mycket att göra. Och att jag inte hinner med det som jag helst av allt skulle vilja hinna med; Biblioteket. Det är numera en utopi. Jag beställer böcker, det är det enda jag gör. Gör dem i ordning gör min assistent, som i dessa dagar är en livlina.
Att göra i ordning temahyllor, planera nåt projekt med lärarna, eller ens hjälpa ungarna då de vill låna sköter också min assistent. På gehör, eftersom jag inte hunnit sätta henne in i arbetet som jag skulle vilja. Men hon gör så gott hon kan. Och det är alldeles nog.
Scannern som skall underlätta för oss är inte installerad för det strular och jag har inte hunnit läsa igenom manualen -den är på 72 sidor..
Att ha ansvaret för vikarierna är också görkul. Men samtidigt har det suddat ut gränsen mellan fritid och jobb. Jag får sms eller samtal vid de mest skilda tillfällen. Skall lösa allt mellan himmel och jord i omklädningsrummet på gymet, eller då jag är ute med voffs och t o m då jag gått till sängs för kvällen.

Ja, träningen ja. Den orkar jag inte med. Därför har jag ondare än nödvändigt i kroppen. Då jag blir stillasittande blir jag ju stel och öm i alla leder och muskelfästen. Då är konditionsträning det bästa även om det gör j-igt ont de första minuterna. men för konditionsträning krävs energi och motivation.
Saknas just nu PUNKT

Skulle vilja få till en liten humoristisk knorr här på slutet, men det står dretstill...

http://www.youtube.com/watch?v=SJUhlRoBL8M

Jolly good!!

Nu är det officiellt!! Jag är tant!

Om man som jag, alltid sett som en kratta och behövt glasögon eller linser för att överhuvud taget se nåt mer än suddiga konturer, så har jag inte ens tänkt på det där med ålderseende. Vadå, hur många seenden finns det egentligen, liksom? Man ser dåligt, so what? 

Jag har kryssat mellan toriska linser och vanliga i många år, men eftersom mina brytningsfel ändå inte gått att korrigera fullt ut, så undrade optikern för några år sen om jag skulle klara mig UTAN korrigering då mitt ålderseende debuterade. Vi provar, sa jag. Det är nämligen så, sa min optiker att han dessutom har underkorrigerat mitt synfel till -6,00 på båda ögonen i stället för -7,25 som är det korrekta, eftersom jag då inte behöver så starka läsglasögon och ibland kan klara mig helt utan, beroende på dagsform. 

Helt otroligt att mat, vila, sinnesstämning och till och med väder kan ge resultat på synen, men så är det, sa han. Han har alltså gett utrymme för astigmatismen...

Idag har jag hämtat mina nya linspaket för ett halvår. Då jag skulle betala föll min blick på stället bakom expediten; Ett ställ fullt med senilsnören....

Jag frågade lite försynt;

-Är det nån som köper såna där senilsnören nu för tiden?

 -O, ja, utbrast hon! Och särskilt ungdomarna har börjat köpa dem!!

-Hmmm, sa jag.

-Jag ser ett glittrigt snöre därborta, det skulle väl passa mig, flamsade jag.

-Absolut, sa hon, det är ju det sista också.

DET avgjorde saken! Skall jag ha ett senilsnöre så skall det baske mig inte vara nån dussinvara.

Nu är jag stolt ägare till ett chockrosa pärlsenilsnöre som jag med stolthet skall bära på jobbet!

Hemma har jag glasögon i varje vrå så där behövs inget snöre. 

Detta är en milstolpe i mitt liv, att erkänna mig som medelålders...t a n t. 

Puh, nu har jag sagt det. Det är numera officiellt, Tant Anja. Får vänja mig vid min nya titel, men det är bara att tugga i sig. Tro nu inte att jag har svårt med min ålder, har aldrig haft åldersångest, alla åldrar har sin tjusning, men då det gäller de kroppsliga ålderstecknen har jag inte riktigt hängt med. Men det kommer. Allt eftersom, liksom. 

Fast i mitt jobb är vi i så olika åldrar att gränserna suddats ut. Det är härligt, men samtidigt så krockar det oerhört då man kommer in på vissa ämnen. Man kan verkligen känna sig stenålders i vissa lägen, men samtidigt så kan man ge visdom. Men jävlar så det där lät, ha ha!! 

Erfarenhet, är väl ordet, läran om hur man gör rätt eller fel, helt enkelt.

Om man ändå kunde vara mild och fin.....och lagom tjock...

Inte varje dag som jag frivilligt går med på att lyssna på hårdrock i 60 minuter, men idag var det hårdrockstema på spinningen, med musikvideo och allt. Gubben tycker ju detta oljud är bra, och jag tycker spinning till musikvideo är attans kul, så jag det blev en hyfsad kompromiss.

Och det var oväntat lyckat, trots den tidiga förmiddagen. Jag har svårt att komma igång så tidigt som klockan 10.00 nu för tiden. Benen var riktigt stumma i början och pulsen var långt upp i halsen...tillsammans med frukosten. 

Jag kan väl inte neka till att jag blir lite full i skratt av dessa hårdrockares utspel. Kan inte för mitt liv tycka ett denna musikform är annat än stressande. Måste ibland stänga av bilradion om det spelas hårdrock. Får hjärtklappning och lite lätt illamående. Ja, det är säkert! Nån enstaka låt går bra, de som är åtminstone aaaningen melodiösa. 

Men med musikvideon till kunde jag fokusera på videon istället. Tittade lite på Gubben bredvid ibland. Han tittade rakt ner i golvet istället för på filmen. Jag frågade efteråt varför han knappt tittade på filmen. Han svarade: "Jag blev ofokuserad av att titta på filmen! Var tvungen att koncentrera mig på musiken istället! Tänk så olika man upplever samma sak. 

Instruktören gjorde också passet till en riktig femetta! Hon har verkligen överraskat mig med att ha blivit tuffare och mer rivig än förut. Jag hade ju inte varit på hennes pass på länge, ända tills hon hoppade in på Petras pass och körde värsta bästa passet med musikaltema blandat med cykel! 

Hon har tyvärr många lunchpass och de kan jag ju sällan gå på.

Nu till nåt mindre roligt, nåt som faktiskt har stört mig under hela da´n. Har gjort mig mer och mer irriterad ju mer jag tänker på det.

I omklädningsrummet efter passet pratades det om passet, alla var härligt trötta men positiva till sinnet. Även jag. Så kommer en kvinna fram, en som jag i stort sett bara känner till utseendet, vi har sagt Hej och Hej då, i stort sett.

Hon frågar; Har du ändrat kosten, eller nåt? Jag svarar; Jo, jag har dragit ner på kolhydraterna. Äter mer än jag gjorde förut men har gått ner några kilo på köpet. Är mycket piggare och mår över huvud taget jättebra; -Hur mycket har du gått ner egentligen, jag trodde du var sjuk, jag....

Det här är inte första gången som jag råkar ut för liknande kränkning pga mina tappade 6 kg!!!  Ja, jag känner mig kränkt, så in i helvete kränkt!!!! Och värst av allt är att det ibland är av människor som jag högaktar, inte trodde detta om. Jag själv har ALDRIG, och kommer ALDRIG att säga dylikt till en människa oavsett om hon/han gått upp eller ner i vikt!! Om man är så in i h-vete orolig för anorexispöket så får man väl ändå vakta sin tunga och inte säga vad som faller en in. Om det nu mot förmodan skulle vara så att jag hade värsta ätstörningen, skulle jag då säga: -Du vet jag har ätstörning jag, och har det jättesvårt i mitt förhållande också, kan du hjälpa mig här och nu? Vad f-n skulle de göra då? Jo, jag vet. De skulle sticka med svansen mellan benen och skvallra bakom ryggen! Nu har jag som sagt ingen ätstörning! Jag är lyckligt välmående i min 6 kg lättare kropp!! Men de som sagt nåt positivt om detta är mycket få...

Eller är det avundsjuka? Om jag nu smäller i mig en massa skitmat så jag går upp de där 6 kilona, kommer då samma människor komma och fråga; Har du ändrat kosten? Tycker att du svällt ut lite...

Fan heller nån gör! Men man anser sig ha rätt att rynka pannan och se bekymrad ut bara för att jag kanske inte var en jättetjockis förut, men nu är det så jag inte mådde bra i den kroppsformen och med den kosthållningen. 

Är det så himla svårt att fatta? Jag får i mig så himla bra mat nu för tiden, först och främst via vår fantastiska skolrestaurang(tack Tina och resten av kökshäxorna) sen är det faktiskt mycket enklare att äta rätt än att äta fel för mig. Kort sagt, jag mår så in i h-vete bra, förutom då jag får såna här negativa kommentarer.

Sen är jag, om nån nu tror jag trots allt har nån ätstörning, utbildad i friskvård och har alltså jobbat med kosthållning och träning. Min viktminskning har pågått sen i mars med hjälp av en utmärkt app vid namn Shape up club. Med sunt förnuft kommer man långt. I mitt huvud finns inga "metoder" utan god kosthållning och inspirerande träning. Balans, helt enkelt. 

Faan, jag är fortfarande så irriterad så det finns inte! Varför kan ingen fatta att man kan vara sund i hjärnan OAVSETT om man är storväxt eller liten till växten? Man kan må bra i en stor kropp, men också i en liten. FRÅGA inte, samtala som om det var vilket fikaprat som helst. Det är DÅ, och just DÅ, man får reda på hur en människa mår! 

Från glädje till sorg

Under detta år har två unga människor i min närhet gått bort. I somras, en kär arbetskamrat som förlorade kampen mot cancern.

För en stund sen fick jag reda på att en av våra träningsvänner, tillika hunddagisvänner har gått bort. Av alla vidriga sjukdomar så hade han nog den värsta, ALS. Denna hemska sjukdom som bryter ner allt utom hjärnan, vilket gör en fånge i sin kropp till slutet. Inget bot finns. Hans kamp pågick ca 2-3 år.

De har kämpat på så himla mycket, hans fru har varit så glad och trevlig då man träffat henne, och det har vi gjort ofta. Även efter att vi tog hundarna från dagis.
De har ofta tagit sina hundpromenader utefter gångvägen bakom vårt hus, vi har överhuvudtaget träffats ofta på senare tid, han i permobil och hon på cykel med vovven i band. I somras sågs vi på Möruddens brygga och Gubben och jag visste varken ut eller in om vi skulle gå fram och hälsa eller inte. Vi märkte att han försämrats väsentligt sen sist vi sågs. 

Man får sig en tankeställare i sådana situationer. Vi visste ju vad han led av och vad säger man då? -"Och här sitter du och väntar på en öl! Eller; Tjena, hur är läget? Vad säger man till en människa som man vet skall dö inom en inte alltför avlägsen tid?

Men så sa vi; Va f-n, såklart skall vi gå fram och hälsa. Det var Gubben som fick den tunga uppgiften att upptäcka att R inte längre kunde tala tydligt. Han försökte men det var bara sludder. Jag kallpratade med S, hans fru. 

Det var jobbigt efteråt. Vi har vetat om hans sjukdom sen han fick den, men ändå vill man inte stå öga mot öga med verkligheten. Det blev definitivt för oss just då. ALS förlamar uppåt i kroppen. Om man inte längre kan tala så är det inte så himla långt kvar till man kvävs...

Idag kom meddelandet, han hade somnat in. En lättnad för honom, men hans fru, som måste ha kämpat med sina känslor, kanske har det praktiska gjort att hon förträngt de onda, det jobbiga, det oundvikliga.

Jag lider så oerhört med henne! Han har ju trots allt fått vila..

Men jag kan ändå inte tycka annat än vad f-n skall det finnas såna hemska sjukdomar för? Vad är vitsen? Från början, liksom?
Det är ju ändå inte dretstövlarna som får dem, de som våldtar kvinnor och barn, lemlästar och har sig, eller såna som överger sina barn...och djur också för den delen. Har aldrig hört nåt sånt i alla fall. Tänk om det var så lätt som att man fick de sjukdomar man hade förtjänat!

Men då måste det ju finnas nån som delar ut sjukdomarna....Och jag som inte tror på nån högre eller lägre makt får ju lite svårt att motivera min önskan här, känner jag.
Får grunnar på detta...

Men i detta läget känner jag just nu bara en oerhört stor sorg...över alla som dött helt i onödan!!

Lösenordskaos...

Oj oj oj, vilket krångel jag har haft med min gmail och mina bloggar! Helt plötsligt såg inte inloggningen ut som den alltid har gjort. Men hallå?? Min viktiga gmail fanns bara i mobilen men gick inte att nå från datorn. Och varför i mobilen då lösenordet tydligen inte fungerade i datorn, och varför gjorde det inte det? Tänkte jag. Kontaktade hjälpcenter massor av gånger men de instruktioner de lämnade handlade om annat. GAAAAHHHH!!!

Tror att allt började med då jag startade den här bloggen. Jag var tvungen att ha en mejl och försökte då koppla min gmail som jag startade  i och med den första bloggen husetbus. Men se där blev det dretkrångligt. Jag är ju inte heller värsta datageniet så jag öppnade en ny gmail bara för att få igång min blogg. Lösenordet glömde jag tyvärr efter typ 1 sekund....Inte bra, jag vet.

Har klarat mig ända tills nu då Google tydligen gjort om. Förut har jag bara valt nån av adresserna och lösenordet har varit förkryssat. Men så helt plötsligt var jag tvungen att skriva i lösenordet på den här bloggen och då stött jag ju på patrull. Och herre du min skapare vad jag har krånglat!

Jag är ju som sagt inget datasnille, och jag antar att det finns fler som jag. Då kan man undra om Google tycker att vi skall dra nåt gammalt över oss och låta såna som fattar bättre ta över bloggvärlden?

Ja, jag vet inte ja, men jag skulle ju önska att det fanns "blogg för dummies" för såna som mig och mina gelikar. VARFÖR kan inte Blogger gör det superenkelt för oss och uttrycka sig mindre nördigt. Och varför kan man inte nå en levande support via mobil?

Nåja, idag har jag trasslat mig till att göra nya lösenord, till BÅDA bloggarna OCH gmailen.
Detta var ju min mobil(androidjävel) engagerad i och så fick jag efter en stund en varning att minnet höll på att ta slut. Förra gången jag råkade ut för detta så låste det hela mobilen! jag hade massor av mms på gång och mobben var svart! Jag skyndade till Telia och där fick jag hjälp av en mycket trevlig ung valp som visade hur jag skulle göra. Han upplyste mig också att just den androiden jag har är en skitmobil(nä, så sa han inte, men jag fattar inte SÅ dåligt att jag inte fattade vad han menade men med andra FINARE ord...). Så idag KUNDE jag minsann rensa min mobil! Jajamensan!

Nåväl, med ett förhöjt självförtroende avslutade jag veckan på jobbet, sa Trevlig helg och for iväg på tanknings-och inköpsäventyr.
Funderade inte ett dugg på min mobil.
Förrän jag kom hem och hade rastat hundarna och satt vid datorn(för att kolla att allt var ok). Tänkte kanske att det skulle gå att lägga in bilder igen(bluetoothen är ju fortfarande borta, men jag är ju en något naiv människa och tro ibland på underverk, som den ateist jag är!) så jag gick in i Galleriet på mobilen.
Upptäckte då att alla nytagna bilder var borta. De enda som var kvar var alla mappar från Facebook, ni vet hur de ser ut. Suddiga som f-n! GAAAHHHH!

Medan jag satt med mobilen i handen så började den vibrera...utan signal. Wtf, tänkte jag. Det var i alla fall Gubben som ringde. Då jag lagt på kollade jag ringsignalerna. Fanns inga....Alltså hade jag rensat dem också, suck....

Nu har jag laddat ner en jättekul app med roliga djurläten. Har lagt in vissa som ringsignaler, katten Syrran reser ragg och svansen är som en flaskborste, VARJE gång jag spelar upp en av dem.

Får se hur länge det dröjer innan jag lyckas rensa bort allt jag nu lagt in...

Efter allt strul är jag nu helt teknikmatt och önskar mig tillbaks till det glada 70-talet då den elektriska skrivmaskinen var en otrolig nyhet....Tänk så bra den var. Textband deluxe! Och på de tidiga, mest exklusiva, även suddband!!! Saknar....men ändå inte, men just nu så....