Heureka! Dammsugarpåsar!

Tro´t eller ej, men idag fann jag rätt dammsugarpåsar och hållare! Men som den pessimist jag är, antar jag att då dom fem påsarna i förpackningen är slut, så har de kommit med ett nytt system...
Men nu ligger dammråttor och utspilld kattsand i magen på dammsugaren. Och min snurrstol i syrummet är katthårsbefriad...för den här gången.
För att inte vara helt nöjd med tingens ordning blev jag nyss påmind om att jag ju skulle köpt en ny kniv till matberedaren. Detta projekt började jag med i höstas. Efter ett rejält detektivarbete fick jag reda på en firma som har allehanda delar till utgångna hushållsapparater. Men så kom nåt emellan...
Jag har den trasiga kniven liggandes i bilen, och  även en bild i mobilen på matberedaren. Nu finns en liten hake ...Jag har glömt bort vad firman hette. Det enda jag kommer ihåg är att den finns på Våxnäs. Alltid nåt.
Nyss frågade maken om vi inte kunde äta lasagne i morgon kväll. Jo, vi kan ju göra färsk pasta då, hojtade jag tills jag insåg dilemmat. Matberedarkniven...

Mina datahackers! 

Nä, nu piper hundarna i kör! Bäst att ta en bajspromenad med dem. Och då vi sen kommer in igen så blir hela golvet fullt av sand, då jag torkat dem. Usch, för detta blaskväder! Men trots allt går vi mot ljusare tider! Och i morgon är det fredag! Kan det bli bättre?

Träningsförbud och dammproblem

Ingen träning på tre(3!!!!) veckor, löd min dom. Inte ens lite spinning, pep jag försiktigt. VA, utbrast sjukgymnasten, det är ju jättehög belastning på benen då! Men om man bara tar i lite...började jag men insåg det omöjliga i det företaget. Det går ju inte att bara ta i liiiite på ett pass! I alla fall kan inte jag det...Man kanske går in med den förvissningen men så snart musiken drar igång och instruktören börjar peppa...då j-ar skall det köras så långt "hängslena höller".

Mitt tejpade ben
Jag har ett stort bekymmer som jag försökt få bukt med. Utan resultat hittills. För ett tag sen tog påsarna till dammsugaren på övervåningen slut. Jag har köpt nya flera gånger förut så det skulle inte bli nåt problem. Trodde jag. Bara att ta med den gamla förpackningen då man skall köpa nya, tänkte jag. Då jag kom till Coop, där jag köpt tidigare, fann jag att de börjat med ett nytt system. Man måste först köpa en hållare á 69:- och därutöver en förpackning dammsugarpåsar för sisådär 70:-! Hållaren, upplyste de så snällt om, behöver man bara köper EN gång...Men VARFÖR allt detta? Vad är vitsen? Det är precis lika svårt att finna rätt system nu som det var att finna rätt dammsugarpåsar förut. Jag stod där med min attans gamla förpackning som naturligtvis inte fanns med på den härligt klatschiga manualen som hängde vid hyllan! Äsch, jag kollar väl nätet, tänkte jag. Men tji, fick jag där också! Dammsugaren köpte jag på tretti.se för bara 3-4 år sen så jag kollade först där om den fanns där. Men icke en enda med nåt av alla de nummer som fanns både i manualen och på dammsugaren. Kollade då dammsugarpåsar.se och dammtussen.se. Nänä. Kollade Bosch egen hemsida. Nähä. Så nu står jag här med en dammsugare utan påsar, men med en jäkla massa damm under sängen. Vårt nya tillskott i flocken, Lummi, gillar att ligga och sova under sängen och i morse hade den i övrigt vita hunden en vackert grå nyans i pälsen...

Jäddra skitinfo! Inte en siffra stämmer!

Livet som rörelsehindrad

Efter fyra dar som rörelsehindrad är jag djupt imponerad av alla de människor som skadat sig för livet, får gå med kryckor eller sitta i rullstol. Hur de klarar sig utan att kunna använda benen.Och här sitter jag med en sketen muskelbristning som kommer att läka ganska snart. Jag kan inte neka till att jag känner mig en aning frustrerad och tänker på allt jag INTE kan göra just nu. Löjligt, jag vet, för snart kommer jag att ha kunna knalla omkring som förut, tills jag skadar mig igen, vill säga...Det är ju jag som fått den rollen i livets skådespel.
Att behöva vara hemma från jobbet hör till det värsta jag vet. Då är det allvarligt, må jag säga! Och nu sitter jag här, med vänster ben på en stol, dessutom med en värkande höft och tycker synd om mig själv. Alla andra är minsann på sina jobb, fikar och har kul medan jag får vara alldeles ensam -  förutom katterna då, som inte tycker ett dugg synd om mig. Å, ljuva självömkan!

Dessa två är helt nöjda med att matte är hemma och pysslar
om dem. 

Nej, nu får jag ta mig i kragen och göra nåt vettigt av dagen. En tröja ligger halvfärdig i syrummet och även i stickkorgen finns det halvfärdiga alster. Nog finns att göra utan benens inblandning alltid. Dessutom kanske det är slut på lidandet snart för i morgon skall jag till sjukgymnasten för att börja "träna" min skadade vad. Snart kan alltså mitt vikarierande i handikappslandet vara över. Jag har ju möjligheten att välja, privilegierad människa, är vad jag är!

Så här kan inte du göra, matte!

Att hasta eller inte hasta iväg...

Då jag gick upp i morse kunde jag stödja på benet utan att det gjorde alltför ont.Linkade omkring här hemma, grejandes med lite av varje. Så for Gubben iväg på egna uppdrag en stund och då fick jag ett tokigt ryck, jag skulle minsann gå ut med Vaski. Kan väl inte vara så farligt, vi är ju lika halta båda två, tänkte jag.
Vi hade inte kommit långt innan det började göra stenont i vaden. Men skam den som ger sig! Jag stretade på som en halt myra med resultatet att jag efter detta nu har riktigt ont igen.
Så efter detta, mitt stölleprov, har jag hållit mig i skinnet. Fyra grova limpor har jag bakat. Det tar inte så styggt på benen...Den obligatoriska helgbrasan är tänd, Gubben har åkt ut i skogen med Lummi, och jag bloggar i godan ro. Förresten Gubben ja. Det onda i tummetotten var inte att leka med! Då han kom hem igår var det varm, röd och dubbelt så stor. Dessutom verkade det röda sprida sig uppåt handen. Nu måste du åka till läkare med den där, sa jag. men han är född till Stöngris och tyckte det räckte med att ha spritomslag på tummen. Men så berättade Gubben för en cykelkompis om sin tumme,  han råkar gift med en distriktsköterska, och då blev det ljud i skällan! Kompisen ringde tillbaka efter en stund då han berättat för sin fru, och sa; -Nu åker du till akuten i möra med den där tummen. Det kan ju vara blodförgiftning!!
I morse försökte Gubben än en gång slingra sig, han tyckte tummen såg mindre ut, men se det gick inte denna gången! Jag gav honom numret till rådgivningen och de kopplade honom till Gripen. Så halv tolv var han och tummen där. Nu var det inte blodförgiftning utan en inflammation. Han kom hem med en burk antibiotika som han skall äta i 10 dar. Dessutom fick han träningsförbud 4 dar´!

Det här brödet gilla vi. Vad sa ni? Recept? Öööhh..Man gör ju lite
olika varje gång liksom, men det bygger på flerkornsgröt. Åsså
tar man olika sorters mjöl, frön och torrjäst, salt, ca 1 liter vatten å blandar
i matberedare. Låter jäsa...länge och så bakar man ut till limpor
eller den formen man vill ha. Jäser och in ugnen i 225 grader. 

Halta funderingar...

Så har jag då hoppat på kryckor en hel dag. Gud, så krångligt. Det är lättare att hoppa på ett ben, men då får man ju ont i andra benet och höften till slut. Inte bra. Det blev faktiskt lite tokroligt då jag kom till jobbet och den ena efter den andra utropade; MEEEEN Anja, vad har du gjort? Och; Men är du här? Jag fick ta om några gånger och till sist sa Magda; Du skulle ha ett plakat på bröstet med en förklaring, så du slipper ta om hela tiden! Gud vilka goa arbetskamrater jag har! Och en styrkekram fick jag också! Ingen konst att vara på jobbet även om man har ont i kropp eller själ. Man har nån som tar hand om en hela tiden! Tänk de som går till jobbet varje dag med en klump i magen. Eller bara går dit, jobbar utan att tänka, går hem, får lön i slutet av månaden och bara känner tomhet. Jag var en gång på studiebesök på OLW. Min och mina klasskamraters nyfikenhet stillades snabbt om hur man gjorde ostbågar och dyl men då jag såg personalen gå omkring som zombies, utan kontakt med varann så blev jag helt bestörd! Ett löpande band där en ensam kvinna med en pappersmössa på huvudet satt och sorterade chips med blicken i fjärran har jag fortfarande på näthinnan. Hon tittade inte ens på chipsen hon kasserade. En man fick mig att tänka på Quasimodo då han hällde en 20 kilos säck mjöl i ett stort kar vid framställningen av nåt snacks av nåt slag. Det var det enda han gjorde! Han lyfte säcken, samma axel hela tiden, kånkade iväg en bra bit, hällde i mjölet och sen kommer jag inte ihåg vad han gjorde, men antagligen tryckte han på en knapp för att det skulle blandas, för att sen hämta en ny säck...Men han kanske var jättestolt över sitt jobb, vad vet jag, men jag kände en sån förskräcklig sympati för honom. Hoppas han fick en skälig lön och att han inte var utnyttjad av arbetsgivaren.

Å barna våra! Vilka goa ungar vi har i skolan! _Vad har du gjort nurå Anja, halkat på isen, eller? Nä, jag har skadat mig då jag tränade. - Men där ser du så farligt det är att träna, gör som jag, UNDVIK att träna! Vad kan man göra mer än älska dessa godingar! Eller den här: -Jag skulle vilja ha en bok om "kulturmöten". Kan du hjälpa mig att finna en? - Du har en färdig hylla därborta men tyvärr finns det inte så många kvar eftersom många redan har lånat och jag har inte kunnat fylla upp då jag har lite svårt att gå just nu. -Men det är okej, jag finner nog nåt så du slipper gå. Åhhhhhh....Undrar hur man märker att man inte längre skall jobba med ungdomar, att man blivit för gammal och inte kan tillföra nåt bra. Tänk om man inte märker då man blir en skitkärring...PÅ RIKTIGT. 

Sensträckarna

Egentligen skulle jag ha bloggat om helt andra saker idag, hade jag tänkt, men ödet ville annorlunda. Jag hade klurat ut ett görkul inlägg om hur det är att träna på KMTI. Reflektioner från mina pass måndag till fredag denna vecka. Å, så roligt det skulle bli! Men så kom då torsdagen och förstörde mitt inlägg helt och hållet! Faan!!
Torsdag är powerstepdagen. Har kört två spinningpass måndag - tisdag och vilat en dag så nu var jag taggad idag. Sista konditionsdelen skulle vi göra lunges och det är ju kul och jobbigt. Hade jättemycket krafter kvar så jag körde på och...så small det till i vaden! Ehhh, vad hände, var min första tanke. Det kändes jäkligt konstigt och vaden blev alldeles varm och öm. Foten löd inte och benet kändes jättetjockt. Försökte linka ut så obemärkt som möjligt, men fick hoppa på ett ben. Det gjorde för skitont i vaden att ens nudda golvet med foten. Fick hjälp till Per, en av sjukgymnasterna, han kollade och sa sen att det var solklart att hälsenan var av eller i det närmsta av. Jag hoppas på det senare för det lär väl läka snabbare. Men foten hänger, lyder inte då jag säger till den att flexa. En ska till förresten. Guuuud, så svårt det är att gå på kryckor!!
Jag gjorde såklart klassikern och vände dem fel det första, men som tur var kom jag på mig innan Per hade fått skrattbryt.
Så nu är vi två i familjen som har avslitna senor, Vaskiböbb och hans matte. Hussen är i Våxnäshallen just nu och cyklar racer och jag hoppas att han håller sig på benen. Vem skall annars ta hand om hans stackars fruga och gå ut med tre bajsnödiga hundar, städa, tvätta, handla och laga mat om han störtar i backen?
Han har visserligen redan en skada. Innan han åkte visade han mig en röd och ömmande tumme...

Det som är lite vitare är bandaget...

Vaskiböbbs titthål efter operationen. Kallt att vara rakad, hälsar han.
Faktiskt helt ok att matte sätter på mig skämsdräkten.

Skilsmässa...från Solstaden, alltså

Igår var dagen då Vaski skulle få hjälp med sin skada. Det har ju tagit orimligt lång tid utan att ha fått nån rehab eller träning. Husse åkte med honom i god tid så han skulle slippa sitta och vänta. Det är ju mer regel än undantag på Solstaden att man får sitta i evigheter och vänta. De öppnar 07.30 och han var där 07.45. Men  då han skulle gå in så var dörren låst! Han bankade på men inget hände. Han såg en personal stå innanför receptionen men hon gjorde ingen ansatt till att öppna. Han bankade, hon var stel i nacken, och så höll det på i en kvart! Då behagade hon komma och öppna. Vid det laget var inte Gubben den gladaste. Han sa något syrligt om att det var VÄLDIGT kallt att stå därute i en kvart och att de borde se över klockan till det automatiska dörrlåset. Jaha, sa hon bara. Inte en ursäkt! Sen blev det bara värre och värre...
Vid 2-tiden ringde min Gubbe på mobilen. -Vet du vad det kostade, frågade han mig. -Nää, svarade jag.
-18000:-!!!!!!! -VAAAAAAAAAAAA???? Men försäkringen då? Hojtade jag. -Vi skall betala 4000:- men han tyckte att det vore på sin plats att de ringde och talade om vad de skulle göra och vad det skall kosta INNAN de gör nåt ingrepp. Det enda de sagt var att vi skulle förbereda Vaski för ett eventuellt ingrepp men inte vad för sorts ingrepp. Hon förstod ingenting utan stod som ett fån och upprepade bara samma sak, Vi har våra rutiner.... Han var vansinnig av ilska då han blev så nonchalant bemött. Dessutom vägrar de att fakturera eller dela upp betalningen om behandlingen blir dyr. Om man inte kan betala så behåller de djuret!! Nu hade han ju pengar att betala men det är en pricipsak att fråga innan man gör nåt så kostsamt som en titthålsoperation! Hur skall man som djurägare veta hur mycket de olika behandlingarna kostar. Och då man frågar får man diffusa svar. VI skall INTE ha våra djur där en minut längre, hojtade min Gubbe i luren. Han lugnade sig dock då han fick prata med veterinären som trots allt är en klok man. Han bad tusen gånger om ursäkt för klanterierna och efter det fjäskades det för Gubben. Men att vi skall byta veterinär är ett som är säkert, men det får bli då de har behandlat Vaski färdigt. Det är ju svårt för en annan veterinär att ta över nu då behandlingen äntligen skall starta.
Jag har varit missbelåten med Solstaden rätt länge. Till katterna har vi Ulvsby smådjursklinik och de är jättebra. Men det är ganska långt att åka med bilen så då Toker skulle få somna in beställde jag tid på Solstaden istället. Toker avskydde att åka bil och jag ville inte göra den sista resan värre och längre än nödvändigt. Det beslutet kommer jag att ångra resten av mitt liv!
Då man kommer in med ett djur som skall få somna är man ju inte i själslig form direkt, man är ledsen och vilsen. Då vill man att både en själv och djuret blir omhändertagna på ett respektfullt och varligt sätt. Jag blev visad in i ett undersökningsrum, de lade Toker på en brits och så fick vi vänta en bra stund. Så kom veterinären in. Jag insåg då att jag, då jag bokade tid glömt säga att just DEN veterinären vill jag inte ha! En satmara av guds nåde som har gjort så mycket dumt att jag inte orkar nämna det här! Hon tittade på mig, gav Toker en spruta - inte en klapp fick han, så sa hon; Det tar en stund, jag kommer tillbaka sen. Jag frågade om han hade ont och om jag kunde ta honom i knät så han skulle slippa ligga på den kalla britsen. Då säger hon: -Nä, men det är väl dumt för de kan bajsa då de dör och då...där avbröt jag henne med; -Men vad spelar det för roll!!! Så tog jag upp honom i knäet, klappade och gosade. Så öppnas dörren och en sköterska kom in med en spruta och säger; -Jag skall ge honom en lugnade spruta. -Men det skall väl inte katter ha, sa jag. Då mår de ju illa! Men det är bättre i alla fall, sa hon och stack honom. Ingen förklaring VARFÖR det skulle vara bättre.Och jag mitt dumma nöt lät henne göra det! Det tog inte lång stund förrän han började hulka och spy, den stackar´n. Kunde han inte fått slippa detta? VARFÖR gjorde de så? Det vet ju alla att katter inte skall ha lugnande inför sista resan, det är det bara hundar som skall ha. Efter att han spytt lade jag honom tillrätta i knät men han andades rosslande och då kärringen kom in igen så frågade jag oroligt om han höll på att sakta kvävas, det ville jag ju inte, han skulle ju inte lida, men hon sa att det var ingen fara. Men om du är orolig kan jag väl ge honom en spruta till, sa hon. Inget medlidande, ingen klapp på armen, ingenting. Bara ett konstaterande. Så fick han sprutan, hon tittade på honom en stund, och så sa hon hm och strök honom hastigt över ryggen och gick! Det var den enda ömhetsbetygelsen hon kostade på sig. Så blev jag lämnad ensam med honom, jag strök honom hela tiden över ryggen och under hakan, och jag vet inte hur länge jag satt där. Ingen kom in och såg till oss. Jag visste ju inte om det var slut eller om det fanns en liten gnista kvar i honom. Inte kunde jag gå då jag inte visste! Jag var tvungen att gå ut och fråga om de kunde kontrollera om det var över. Detta var det värsta ögonblicket i mitt liv och det vill jag aldrig uppleva igen! Då Tokers bror Blyger fick somna in flera år tidigare så var vi på Djursjukhuset på Färjestad. Där blev vi så otroligt väl omhändertagna! Men av olika anledningar har vi inte blivit kvar där. Efter gårdagens händelse så är vi nu på väg att lämna in skilsmässa från Solstadens smådjursklinik!

Huset fullt!

Då var då flocken utökad med en medlem. Det var väl inte vad vi hade tänkt oss, och mitt hår har blivit grått av allt grubbleri(som tur är finns det hårfärg), men nu är hon här, och vi skall göra livet så lugnt som möjligt för henne, och allt har dessutom gått över förväntan. Det enda hon gjort är att käfta efter Vaski, men sen har allt gått bra. Klinga och hon försökte börja busa direkt, men det får vänta några dar tills allt har lugnat sig. Hon skall skolas in på dagis, det oroar mig en aning...och så skall Vaski opereras och hur konvalescenten kommer att bli vet jag inte. I värsta fall får jag ta semester några da´r. Fast det har jag inte tid till egentligen. Att jag är en människa som kan oroa mig för allt och lite till, har nog de flesta märkt för länge se´n.

Syrran sitter på sin vanliga plats. Att det
kommit en till lappis till oss bekymrar
henne inte det minsta. Hon klippte till
Lummi på nosen så var det klart!

 Men vilken härlig helg det varit! Trots mitt vinterhat så får jag erkänna att vädret varit fantastiskt. Jag har gått långpromenader med hundarna och sen suttit vid braskaminen och värmt mig då jag kommit in. Lugnt och skönt. Gubben har åkt skidor både lördag och söndag och även hunnit spåra med Klinga. Alla nöjda! 

Vårt nya liv efter julhelgerna innebär ett minimum av alkohol och skitmat, och det har gjort underverk för kropp och själ! Träningen går mycket lättare redan nu, kroppen känns inte så trögstartad som förr, och återhämtningen går snabbare.

Därför är det ju synd att man inte får plats på passen på träningsmeckat...Hoppas att de får ordning på bokningsreglerna så alla kan få en chans! Jag tror personligen att många bokar de tillåtna tre passen och sen väljer och vrakar för att avboka de två ratade i sista stund. Skittrist! Det räcker väl om man har ETT val på appen. Vill man köra fler pass så får man ringa repan. Det tror jag inte nån gör om man inte är seriös. 

Nu hann jag i alla fall boka intervallspinningen i morgon. Jag satt och väntade ut klockan och prick 18.15 bokade jag mig och Gubben!! Imöra kommer jag också, Johanna!! 

                                                                                         

Inför morgondagen

Försöker ladda batterierna inför morgondagen. Det är inte så lätt eftersom jag vaknade med huvudvärk i morse och den håller fortfarande i sig. Jag skulle ju faktiskt vilja vara på topp då lilla tillskottet i flocken kommer i morgon. Hon behöver ha en husse och matte som är pigga och alerta så hon får den uppskattning, förståelse och träning hon förtjänar. Ja, ja, det blir nog bra, hoppas jag, men kan inte sticka under stol med att jag oroar mig för Skrållan, som kissar bredvid lådan igen...Och varför fattar jag inte, men det kan ha att göra med att Syrran ibland hoppar fram som gubben i lådan då Skrållan just gått in i kattlådan, såklart hoppar Skrållan högt och går sedan ut ur lådan igen.
Skall snart ta en tur med Vaski, som idag haltar riktigt ordentligt. Igår däremot, gick han nästan som vanligt. Jag längtar verkligen till tisdag, då han skall opereras. Sen blir det väl nån form av rehab, simträning förhoppningsvis. Nu ligger han och suckar under vardagsrumsbordet eftersom husse och Klinga just åkt iväg på skogsäventyr.
Nån träning har det inte blivit för mig idag heller. Som vanligt var alla intressanta pass fullbelagda då jag loggade in. Dret! Och i morgon hinner jag ju inte då vi skall till Arvika och hämta lilla yrvädret. Ibland blir jag riktigt ledsen över att jag inte kan springa längre, det skulle ju vara perfekt vid såna här tillfällen! Men tyvärr så går det inte hur gärna jag än vill.
Har i alla fall satt en deg. Alltid något. Grovt rågbröd är det tänkt. Brasan är tänd sedan länge och nu börjar det skymma. Dags för vovveprommis!

Här är hon, lappjäntan!

Smarta tipset!

Jag fick ett sånt attans bra tips av en arbetskamrat idag! Vi pratade om att renovera sitt hem, att glasa in balkonger och altaner och lite annat. Så sa hon; Då vi hade huset så glasade vi in verandan och hade veden där så vi skulle slippa springa ut och hämta ved då det var kallt. Men gud, varför har inte VI gjort det, utbrast jag!! Vi lagrar ju veden i carporten och måste då klämma oss mellan bilen och väggen då vi hämtar ved. Och så måste vi klä på sig massor, det är för tufft att hämta ved i bara skjortärmarna på vintern!

Sagt och gjort. Visste inte hur fort jag skulle komma hem så jag kunde flytta veden, ja, inte all ved, men några kassar och så får vi fylla på eftersom. Jädrar, så nöjd jag är! Nu tar det bara en halv minut att hämta ved och dessutom i bara strumplästen! Nu skall det bli kul att höra vad Gubben säger, han har inte kommit hem än eftersom han har åtagit sig att helghandla.

Som vanligt fick jag ingen plats på popspinningen idag så därför var jag hemma jättetidigt och fann att jag hade hur mycket tid som helst. Jag har förutom vedflyttningen, tänt en brasa, städat, tvättat några maskiner, plockat lite och satt nya värmeljus i alla ljusgrottor. Djuren har fått mat och sover, jag har stickat på en tröja och nu har jag snart skrivit ett blogginlägg. 

Det blev bara fyra kassar för mina händer började värka av kylan trots tjocka vantar.
Men vi fyller på fler i möra.

Vaskiböbbens klagan

Idag var det så dags för Vaskis återbesök på Solstadens smådjursklinik. Klockan 8 i morse lämnade hussen en darrande gelevovve till en snäll sköterska på kliniken. Din svikare, det här skall du få ångra, sa Vaskis blick till hussen då kopplet överlämnades. Vaski har fått mer än nog av alla som klämmer och känner på honom hela tiden på det där stället. Dessutom får han nåt skumt stick i benet nästan jämt och efter det tuppar han av. Inte bra, vilka tokigheter kan de hitta på med mig då jag sover, undrar han. Och då jag vaknar är jag snurrig i luvan hela kvällen! 

Nu är det ju så att Vaski inte själv vet sitt eget bästa, utan matte och husse får styra upp saker och ting. 

Därför envisas vi med att lämna honom till veterinären titt som tätt, även om herr´n inte gillar det, för nu har han haft ont så länge att han blir skogstokig då han kommer ut, kastar sig i kopplet, rullar i snön, skäller på allt och alla, är grinig på dagis och gnäller i sömnen. Och dessutom är han så gosesjuk att han nästan kväver oss! Tittar oss djuuuupt i ögonen och GNÄLLER, sen försöker han kliva upp i knäet på oss, tränger undan Klinga om hon råkar bli klappad alldeles för länge...Såhär är inte Vaski då han är frisk, även om han är en gosegris. 

Då husse kom för att hämta en moloken jycke berättade veterinären att muskelskadan är läkt på Vaski, men däremot har han överkompenserat en sena vilket gör att han haltar ännu mer! Men det är ändå positivt, sa han, för det är lättare att åtgärda. Jaha, så bra, sa hussen och for hem med vovven. På min fråga VAD som skulle göras med Vaski, så blev svaret; Jaaaa, de skall väl ge ultraljudsbehandling på tisdag, tror jag.... Så bra, sa jag. 

Efter en stund säger hussen, -Du Anja, det verkar som han skall opereras på tisdag! VA, men sa du inte ultraljud? Jo, fast han sa att vi inte skulle ge honom mat på morgonen i fall vi skulle göra nåt ingrepp...

Får jag se på pappret, sa jag, och där står det klart och tydligt; "Förberedelser för narkos/operation". 

Ja, det är min Gubbe det...men han är jäkligt bra på mycket annat än just att komma ihåg...

Avtuppad....

Vaski skulle bara veta att det på papperet står: Hunden skall svälta från 18.00 dagen innan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
INGEN FRUKOST, INGEN LUNCH, INGEN hm...kattmat, hm, ELLER MIDDAG!!! Han kommer att gnälla öronen av oss! 

Tomglor

Jag har inget att göra...Så konstigt det känns. Egentligen skulle jag varit på intervallspinning men vi var för sent ute att boka igår så vi hamnade på en 10:e och 11:e plats på reservlistan. Vitsen var ju att vi skulle träna tillsammans. Det är ju inte ofta vi gör det numera. Men då klockan var 5 insåg jag att vi nog inte skulle få plats båda två, jag hade fått en plats men gubben stod som 1:a reserv. Det gjorde han även då det var dags för mig att åka. Då bestämde jag mig för att boka av så i alla fall han skulle få spinna. Min tur kommer i morgon. Så nu sitter jag här...i godan ro...med tid över att tomglo. 

Så här har Vaski tillbringat sin mesta tid sen i somras. Inte så
bra för en hund som älskar att springa, hoppa och leka. 

I morgon skall Vaskiböbben på återbesök till veterinären. Han har ju fortfarande jätteont. Nu får de lov att göra nåt vettigt och inte bara säga att det kan ta tid. Det har det ju redan gjort! 

Nä, om man skulle göra nåt...Kanske måla naglarna, det var inte igår. Nej, förresten, det är för jobbigt, sitter nog en stund till och glor i brasan. 

Att bli äldre

Ända upp i 20-årsåldern var jag helt övertygad om att jag alltid skulle tycka samma om allting. Min åsikter och värderingar var skrivna i sten och ingen kunde övertyga mig om att tänka annorlunda. Mitt måtto var; Såhär är det och kommer alltid att vara! Punkt. Att träna sin kropp tex, var det bara idioter som gjorde, mässade jag och tände en cigarett. Äta nyttigt innebar en kokt special med räksallad och frukost fanns inte i mitt ordförråd ens. 

I 30-årsåldern hade jag blivit något klokare, och kunde tänka mig att omvärdera saker och ting, även om det tog en stund...Min hälsa var strålande eftersom jag nu hade blivit en sån där idiot som tränade och åt nyttigt. .Ja, så till den milda grad nyttig att det steg mig åt huvudet. Omdömet släpade efter nåt oerhört. Jag tränade flera gånger om da´n och tolererade inga onyttigheter i kosten. Predikade ofta och gärna för alla och envar om hur man skall träna och äta! Ja, herregud, vilken profet jag var! Suck, stackars min medmänniskor. Men så gav jag mig på nåt som fick mig ner på jorden igen. Jag började tävla i långdistanslöpning. Jag som alltid varit helt värdelös på att tävla, har alltid varit i alla avseenden, om det så bara varit att bryta arm, eller spela kula. Jag ger upp innan start, så att säga. Finns ingen tävlingsinstinkt i mig. Innan jag insåg att detta inte var nåt för mig hade jag hunnit springa ett flertal tävlingar på rekordusla tider, långt över mina träningstider. Men innan jag insåg min begränsning hade jag också dragit på mig en hoper med skador som jag får sota för än idag. 

Då jag fyllde 40 frågade många om jag hade fått nån 40-årkris än. På det svarade jag; nää, jag har ju inte hunnit ha 25-årskris ens, och faktiskt är det så att ålderskriser är jag inte lagd åt, det är väl med den som med tävlingsinstinkten, den är underutvecklad. Men vem vet, jag kanske får en sjujäkla kris då jag fyller 80!

Min hälsa var sådär under denna period, en envis värk i kroppen som jag haft i många år blev till slut så enveten att jag fick gå emot mina principer och börja äta värkmedicin. Ännu en åsiktsändring...

Nu, då jag är i 50-årsåldern har åldern på människor blivit fullständigt oväsentligt. Ibland vet jag knappt hur gammal jag är, ett ålderstecken, hm?  Jag umgås med människor i alla åldrar både i jobbet och på fritiden och det är berikande.

Så till dagens upptäckt! Mitt andra träningspass idag hade ett tema; ABBA-spinning. Då ABBA var populära så kan ni gissa min åsikt. Vilken jävla skitmusik! Skulle ALDRIG lyssna på sån skit!!! SÅ DET SÅ!! Men idag insåg jag deras storhet! Vilka andra svenska grupper eller artister håller fortfarande måttet? Nu är jag så gammal att jag utan att skämmas kan erkänna att ABBA är en guldskatt! Dessutom helt suverän träningsmusik! SÅ DET SÅ!!!

Dessutom har jag bättre kondition och styrka än jag hade som tvärsäker 15-20 åring... 

Livet med husdjur

Utan hundarna skulle jag varken få luft eller dagsljus under den mörka årstiden. Jag kommer ut i naturen, får vardagsmotion de perioder då muskler och leder inte tillåter gymträning. Dessutom gör de livet ljusare över huvudtaget för både mig och hussen Utom då de är sjuka eller skadade, förstås. Det är ju som att ha småbarn, man vill hellre vara sjuk själv än att ens telningar skall vara det.
Våra katter kompletterar ju hushållet med underhållning av annat slag. Deras syn på livet ger en avslappnande inverkan på stressad husse och matte. En mjuk tass på kinden eller kram(jo, det är säkert!) av Syrran, eller ett "mama" från Skrållan får en att stanna upp och hämta andan, och för en stund ägna sig åt kel och bus med kissemissarna istället för att bara tänka på sig själv och alla måsten.

Ibland gosar de med varann också...

På frågan om det inte blir väldigt skitigt och hårigt av alla husdjur så kan jag bara säga; Inte mer än om vi hade tre ungar, som slängde leriga stövlar omkring sig i hallen, åt smörgås i soffan(fast de inte fick), sprang ute i strumplästen och sen kröp upp i sängen eller soffan. Ens ungar håller man rena, det gör man också med djuren.Om nån tror att vi på nåt sätt är mer lortaktiga än barnfamiljer så betackar jag mig för såna bekanta! Ingen skulle väl komma på tanken att fråga en förälder om det inte blir väldigt skitigt av att ha barn?
Nej, men nu sitter jag här och irriterar mig, det var inte meningen.
Tidigt i morse for hussen iväg på skidäventyr, och hundarna sov vidare med matten. Men så vaknade hon av en tyngd på kroppen, nej förresten, TVÅ tyngder på kroppen. Två snusande kissemissar hade lagt sig tillrätta på mattes mage och ena höft. Då hon försökte röra på sig, vaknade den stora vovven och kände då genast av ett trängande behov av att kissa och bajsa, och därefter, få mat. Detta tillkännagav han med HÖGLJUTT gnäll! Den lilla vovven däremot, sov vidare på den stora, tomma platsen efter husse...
Eftersom sömngruset kliade i mattens ögon nåt väldeliga, var hon ytterst nära att säga till vovven; gå och lägg dig, men så tänkte hon en vända till. Tänk om man själv fick den ordern då man var attans nödig? Va!!! Vem kan slappna av och sova då?
Nä, matten tog på sig sina kläder, gick upp och tänkte; jag går ut med dem, ger dem mat och går sen och lägger mig igen... Då hon kom ut denna tidiga lördagsmorgon var luften klar och kall. Frosten nöp i kinderna och matten blev såklart klarvaken! Hon fick i alla fall sova en timme extra än under veckan...
Men inte gnälla, nu sitter hon ju och bloggar ett attans långt inlägg, det hade hon inte haft tid till om hon sovit längre. Hon har ätit frukost, laddat tvättmaskinen, gjort rent i kaminen och hämtat ved för att sen tända en brasa, gjort rent i kattlådorna och lekt med tokkatten Syrran. Allt detta medan vovvarna nöjt har sovit i och vid sin bädd, dvs TV-soffan. Snart är det dags att väcka dem för en promenad, var och en för sig. En kort med Vaski (han får bara gå i 10 minuter pga skadan i bröstmuskeln) och en lång med Klinga. Sen har matten tänkt ta ett tag i syrummet, kanske skapa nåt...eller inte, vi får se. Hela dagen, nåja, nästan hela, ligger framför henne tack var hundarna!

Zzzzzzzzzz.....

I kväll då hussen kommit hem har vi bokat plats i bädden..eh, jag menar soffan, för att se på "Stjärnorna på slottet". Dela en flaska gott vin - skall kolla om Morbergs röda finns på systemet, äta snacks för att sen somna i soffan runt 22.00-22.30. I morgon bitti har matten tänkt sova RIKTIGT djupt så hussen får ta den tidiga kiss och bajsturen. Fast det vet inte hussen om..tihi.

Energi

Vilken fart det blev på mig då jag kom hem! Ja, ni skulle inte tro era ögon. Knappt att jag själv gör det...Fick ju ingen plats på popspinningen så därför fick jag extratid till annat. ärligt talat behövde jag träningsvila idag. Är ganska sliten efter att ha tränat fyra da´r i sträck. Handlade i lugn och ro, och hämtade hundarna, sen hem och i bakningen. Gubben skall till Långberget och åka skidor i morgon så då tänkte jag överraska med en rejäl matsäck. Kom på ett bröd jag brukade göra då Dottern var liten. Helt enkelt en vanlig bröddeg som jag kavlade ut och lade på valfritt pålägg, rullade ihop, penslade och in i ugnen. Görlätt att ha med sig till matsäck. Idag gjorde jag en med skinka, ost och basilika och en med bara ost och basilika.

Sen har jag hunnit slänga ihop två lasagner(?) också!

Mot våren!!!

Nu är det på väg åt rätt håll igen! Måndag och en hel vecka att jobba. Det gillar jag, ordning och reda. Sen är det inte otäckt med ett avbrott då och då, som tex jullov eller semester...Men idag fick man ta till sin allra grövsta fantasi för att få till nån vårkänning. Regnigt och trist hela da´n. Men jag köpte mig lycklig, jah! Tog en promenad på lunch och spenderade drygt en hundring på strumpor, trosor och ett par vantar. Det räckte för att hålla mig på den positiva sidan av humöret...
Och så har jag varit och kört ett spinningpass. Och gud, så kul det var! Har inte kört nån spinning på flera veckor, så formen var osäker. Men en kanonbra intstruktör som hojtade åt oss att mjölksyra, det har minsann ingen nånsin dött av, fick igång min loja kropp så till den milda grad! Medryckande musik och så backar, mycket tunga backar. gjorde susen. Han delar första platsen med många av de andra instruktörerna på min favoritlista, vilka de är får de själva lista ut!
Nu känns benen riktigt mosiga och goa så resten av kvällen blir det TV-söffa!

Bulvärk, som Gubben säger...

En dag i huvudvärkens tecken. Kanske det var den som gjorde mig så knepig igår. Det har hänt förr att jag fått förnimmelser långt i förväg av en migränattack. Inte av den kalibern som igår dock. Nu hann jag ta medicin i tid så jag slapp ligga raklång i sängen hela da´n. men däremot gått omkring med en tryckande känsla på höger sida av huvudet. Min migränsida. Men som sagt, jag har varit uppe, gått ut med hundarna, plockat bort julgranen och de sista bortglömda julsakerna, som till exempel halmhjärtat på dörren. Hur många gånger har jag inte glömt att ta bort det, fast man stt det flera gånger om dan? Idag kom jag ihåg det!! Nja, nu kom jag på en sak till som jag glömt, hm. Julslangen på altanen, men den får sitta ett tag till, men kanske inte så länge som för nåt år sen. Då tog vi ner den vid midsommar!
Sen har jag tänt ljus på graven. Med armar och ben i behåll, som tur är. Det var så halt att jag helt handlöst åkte kana på vissa ställen. Vaski var med mig och jag var rädd att hans skada skulle slås upp om han fläkte isär benen igen. Som tur var gick det bra! Men några gruskorn på gångvägarna hade inte varit fel.
Kaminen har gått varm i stort sett hela dagen. Kände mig genomfrusen i morse, så det var bara att ladda en brasa. Gött ända in i märgen! Den fick slockna en stund under dagen, men då blev det genast kallt igen. Så nu får det brinna tills jag och mitt menageri lägger oss. Gubben, då undrar ni? Han är på sista älgjakten under helgen och kommer hem i morgon. Jag har skickat meddelande till alla älgar att hålla sig på nästa jaktdistrikt för där har de jagat klart.

Trappskrubben

Av alla saker Gubben har byggt under årens lopp så är nog den här en av de bästa. Trappskrubben. Vilken hit, det är! Märks inte nämnvärt men döljer så mycket och gör livet lättare för oss. Livet före skrubben var ett fasligt spring upp och ner i trappan, för det enda stället vi kunde förvara grejer i var i klädkammaren på övervåningen. Klädkammare, förresten. Kläder var väl det minsta vi hade där. De fick ju inte plats för allt annat skräp!
Men då vi gjorde om vardagsrummet och satte in kaminen kom vi på det där med skrubben. Den har ju varit på tal i omgångar under åren. Om den skulle bli verklighet så var det ju då allt annat ändå skulle göras om. Och verklighet blev det! Tänk att den lilla skrubben kan rymma så mycket saker. Och klädkammaren blev en KLÄDKAMMARE trots att den blev mindre pga att skorstenen löper genom den. Några turer till mitt favoritställe, återvinningscentralen, gjorde ju också sitt till.

...och tittut, alla tomtar!

Så idag åkte de sista julsakerna in i skrubben, som de delar med påsksakerna, dvs två påskkärringar. Påsk är ingen stor högtid för mig. Pyntet sträcker sig till dessa två kärringar och några buketter tulpaner, sen är jag nöjd.

Man drar bara undan byrån en bit...

Vad händer?

En otäck grej hände idag. Jag lunchade med en väninna. Vi hade jättetrevligt, maten var god. Efter en stund skall vi hämta kaffe och då...får jag en black out. Jag kommer ihåg hur jag gick upp och fram till montern med kaffe, men sen...Inte förrän min väninna säger...Stopp, stopp, så vaknar jag till och inser att jag har tagit ett kaffefat som jag häller kaffe på. Hon tror, såklart att jag bara är disträ, det är inte helt ovanligt, men jag kommer verkligen inte ihåg vad som hänt! Vi sätter oss och fortsätter umgås men det gnager i bakhuvudet. Vad hände? Så skiljs vi, hon skall tillbaka till jobbet och jag skall hem. På hemvägen behöver jag handla lite småsaker. Åker till Coop. Plockar till mig det jag skall ha. Kommer till kassan. Blankt i huvudet. Jag får VERKLIGEN anstränga mig för att komma ihåg koden till kontokortet. Samma kod som jag haft i alla år. Ja, ni, vad händer i hövve på mig egentligen? Kanske alla tomtarna som jag plockat bort lagt sig på mitt loft...

Mössan!

Här är bildbeviset på att HELA mössan är mörkblå! Den lila ploppen i kontakten är en Feliway
adapter, om ni undrar. 

Årets första jobbdag!

Det kändes skönt att åka till jobbet i morse. Vaknade i och för sig hundra gånger i natt( överdrev lite) men kände mig ändå utvilad då jag gick upp. Då terminen slutade var jag så trött att jag knappt kunde hålla god min. Det gillar jag inte! Och även om min viloperiod inte varit den bästa, hade önskat annorlunda, så har jag ändå laddat batterierna tillräckligt, känner jag. Sen får vi se hur länge det räcker...I.dag fick jag i alla fall mycket gjort på jobbet, en bra början. Jag kan meddela att i mitt skolbibliotek finns inte längre Frans G Bengtssons Silversköldarna för utlån. Ej heller Grottbjörnens folk eller dess efterföljare! Under de 16 !/2 år jag varit på plats har aldrig NÅGON lånat dessa böcker! Nåja, inte bara dessa skönlitterära, inte helt perfekta verk, hamnade i "slänglådan". Fem hela flyttlådor med "ej helt ny littertur, men ändå inte klassiker", fick se sig kasserade. Och då har jag bara rensat fram till halva C-hyllan... 

Jag går och väntar på ett besked, och hoppas, hoppas på det bästa! Har inte hört nåt på flera da´r, men vill inte heller påverka. Det handlar om framtiden för en för mig, viktig individ. Vill inget hellre än att allt löste sig NU till hennes fördel...och min sinnesro. Det är hon värd, den lilla. 

Nån träning blev det inte idag. Skälet är ont i ändalykten efter gårdagens tortyrpass. Functional moves låter ju inte så värst märkvärdigt, lite smidiga rörelser, ungefär som snabb yoga. Skit heller! Jag var spyfärdig efter halva passet! Men som den stöngris jag är, bet jag ihop och lyckades hålla igen en aning innan det svartnade. Bara det en bragd! Fick ont i röven redan då jag gick till parkeringen...Sen har det byggts på till resten av kroppen, men mest i...ja, ni vet. 

Åh, jag måste berätta! Jag är färdig med Gubbens finmössa. Den blev riktigt bra. Nu finns ett halvt garnnystan kvar att göra...en halv mössa av. Eller EN vante...eller strumpa. Kanske räcker det till en tröja till katten, den gamla alltså. Inte Syrran, till henne behövs det säkert tre nystan för en tröja som sitter löst och ledigt!

Färgblind

Det första man bör lära sig då man skall sticka av restgarner är att se skillnad på färger. Hade tre svarta nystan, trodde jag, och började sticka en finmössa  med flätor och grejer, till Gubben på kvällen, medan jag såg på TV. Ja, ni hör så dumt! Idag var det så dags att byta nystan efter att halva mössan är stickad, och då såg jag vilken färg jag trodde var svart. Finmössan var mörkblå. De andra två nystanen är svarta. Nu måste jag alltså köpa ett nystan mörkblått och då kommer jag ju att få över IGEN!! Mina restgarner förföljer mig! Men jag vägrar slänga dem. Det skulle ju underlätta om jag gillade randigt, men se det varken gillar jag att titta på eller att sticka. Så jag får väl sticka tofflor och benvärmare till katterna och hundarna, ägghuvor och kanske blomkruksdekorationer. Hm...eller inte.

Rotat bland bildmapparna...

Bonäsleden!

Som jag har letat efter de här bilderna! Trodde de gått förlorade i en skrotad mobil. Så gick jag igenom datorn NOGA och se där, i en mapp som var tokigt döpt till *Mobilfilmer* fann jag dem!
Som den vinterhatare jag är kan jag ändå inte låta blir att minnas vintern 2010 med saknad. Det var skitkallt, vi skottade snö som tokar, snöhögarna tydde över fönsterplåtarna. Men vi fick ljus, frisk luft, motion och hundarna njöt av att få spåra. Skall det nödvändigtvis vara vinter, så skall det vara en sån vinter som då.
Sen kom sommaren! Med solsken,  värme och grönska! Vilken tur jag fann dessa mappar! För vintrar och somrar därefter kan man ju glömma!

Fått upp ett spår...

Ibland var snön så djup att Klinga fick lyftas upp.

Klinga fann en älglega!

Å, så så fint det var! Och nyrensade rabatter, ser jag!

Här låg vovvarna ofta då det var för varmt på baksidan.

Då sommaren är som ljuvligast!

Tuggstund i skuggan...

Och detta gigantiska projekt tog sin början.
KÖKSPROJEKTET!

Fattar inte att han orkade...Men snyggt blev det! Fattas dock
fortfarande en liten detalj. En plåt runt fläkten uppe i taket...

2013, 2013, 2013, 2013...Jag övar

Höll på att sabba hela bloggen nyss! Så går det då man tror man är datakunnig....Som tur är så skickades det med en skopa envishet då jag föddes, så till slut kunde jag finna felet, men inte varför det blev så, hm. Det blev ju inte av sig själv, men inte vet jag vad jag gjorde...Ville bara försöka få bloggbilden att lägga sig mer på mitten, liksom. Då ni!!! Hela vänstermarginalen med populära inlägg etc blev till en krokig diagonal bokstavsrad och inläggsdelen B L E V  J Ä T T E B R E D!!! Jag krånglade och krånglade, värre och värre blev det, men så klickade jag på en av mallarna som var fetad, och se där, jag kände igen den från förr, klickade på den och sparade! Men varför den försvann ursprungligen...det vet jag fortfarande inte. Men en sak vet jag, nu får bilden fortsätta ligga lite snett!

Oj, höll på att glömma, det är ju nytt år nu också! 2012...nej! 2013, 2013, 2013, måste öva mer...Det där är ju ett dilemma varje årsskifte. Ungefär som att man har flyttat men skriver den gamla adressen i ett halvår.

Gårdagens nyårsfirande var lugnt för vår del. Vi åt en god nyårsmiddag, spelade några omgångar wordfeud, ett jäkla skitspel, om jag får säga min åsikt....För inte kan väl JAG vara så himla dålig, eller? Tror faktiskt att jag har vunnit mot Gubben EN gång av...sisådär 50! Då klockan började närma sig 12-slaget, låg våra hundar och sov, lyfte knappt på ögonlocken. Skrållan vilade likaså, men Syrran däremot, oj, där blev vi överraskade! Hon såg vettskrämd ut ett tag, öronen låg slätt bakåt, svansen var som en flaskborste medan hon glodde stint på fönstret. Det brakade ganska rejält en stund men då ingen av de andra brydde sig så lugnade hon sig då jag lyfte upp henne i knät och busade lite.

Men va nu då? Bomber å granater att man inte skall få lugn och ro då man är trött.

Fattar inte grejen med att skjuta bomber och raketer!! Tänk alla människor som flytt från kriget, som måste stå ut med detta! Så förfärligt det måste vara.
En sak till som jag måste gnälla över, IGEN! Då jag rastade hundarna i morse, blev jag nästan chockad av alla hundskitshögar efter vägen. Det gick nästan inte att sätta ner fötterna utan att riskera att trampa i eländet! En stor hög låg mitt på gångvägen genom lekparken!!! Men vad är nu detta för stollar till hundägare? Jag tror att detta är hundskitsrekord! Jag skulle önska att jag nån gång tog nån syndare på bar gärning. Då skulle den hundägaren få för alla skithögar jag sett under årens lopp. Jag har hela fickan full av bajspåsar för att vara beredd när den dagen kommer. Då skall jag stå där och vänta medan de tar upp högen med påsen jag så givmilt skänkt dem...

Husses nya frisyr a la 80-tal

Efter middagen fick Gubben den sedvanliga paltkoman och lade sig därför en stund för att vila. Även vovvarna fick sig lite smaskigare mat än vanligt och gjorde därför husse sällskap i soffan.
Då jag efter en stund tittade in i rummet fick jag en
vision av 80-talet. Vem låg där då och sov om inte
80-talets synthpopare nr 1, Howard Jones!!