Det som inte dödar - härdar. Nu är jag jättehärdad!!

Ja ni, kära vänner, vilken dag det här blev. Tog en semesterdag för att åka med Vaski till Solstaden för återbesök...för hundrade gången, känns det som. Fick ta med mig jobb hem eftersom jag inte fick svar i tid igår. Ja ja, inte hela världen. Vaknade skittidigt fast jag kunde sova längre, hörde då Gubben smög omkring för att inte väcka mig, he he. Han rastade hundarna, gav dem mat och allt hörde jag genom golvet, ha ha! Även då han hällde upp kaffe! Är det lyhört i vårt hus, tror ni? Då klockan var 7.59 kunde jag inte ligga kvar längre. Kändes som jag fick liggsår!
Eftersom jag var ledig behövde jag inte ha bråttom till dagis, men då jag ändå var vaken och pigg så for jag iväg med Lummi och KLINGA som skulle vikariera för Vaski. På hemvägen köpte jag en macka hos Märtas mackor. En grov tonfiskmacka! Gud, så gött det var...kanske lite för mycket klet i men ändå god. Den sista halvan fick jag tvinga i mig. Det skulle straffa sig senare...Började må illa under dagen. Jag vet ju att jag är känslig för feta, kletiga geggor. Och dessutom har jag inte tryckt i mig en sån stor macka på evigheter. Fick skylla mig själv. Fanns ju ingen i närheten jag annars kunde skylla på...

Hade tid 10.40 och var ute i god tid. Gick in på Solstaden för att anmäla oss, men receptionisten kunde inte finna Vaski. DÅ insåg jag; Det stod ju 29 april på kallelsen! SKIT; FAN; PISS!! Åh, så arg jag blev på mig själv! Fick en ny tid - 13 maj. Nu kommer det att dröja ÄNNU längre innan det blir rehabträning för Vaskiböbb. Men en som var nöjd var han...Han fick välja ett alldeles eget gnagis på Arken zoo efteråt. Stolt som en tupp valde han en och gick med den i munnen ut till bilen.
Jag glömde att säga en viktig sak. Bilen har körförbud. Bilen jag hade till stan. På väg hem såg jag en poliskontroll. JÄVLAR!! Som tur var så var det i motsvarande riktning, men vis av erfarenhet så antog jag att de stod i andra riktningen en bit bort. Jag tog motorvägen, jag! Till Gubbens jobb. Vågade inte åka vidare. Satt där i en timme minst, sen körde min Gubbe mig hem. Det gjorde han efter att jag sagt att eventuella böter skulle skickas till honom... Han har ju haft en lång tid på sig att lämna in bilen på verkstaden, som dessutom ligger bredvid hans jobb, men glömt det hela tiden. Och tillbaka tog han äntligen med skitbilen som alltid är trasig, så nu står den på verkstaden för lagning av bromsar. Dessutom är den också belagd med körförbud kom Gubben på. Den skulle ha besiktigas innan den sista april...Härligt. Som tur är finns det drop inbesiktning på Vafab så det blir att göra på torsdag. Bilen jag hade igår måste också in på verkstad innan besiktning, hänger ni med? Trött, är ordet. Det skall bli skönt till hösten då vi är på Tullholmen, då kan jag cykla eller åka buss till jobbet och inte vara beroende av bil. Billigt blir det också!
Då jag kom hem gick jag en långpromme med Vaski. Han fick dagen till ära lite kvalitetstid med matte. Sen blev det hämtning av vovvetjejerna på dagis. Klinga hade fått massage, minsann! Vilken lyllo!
Ja, så närmade sig klockan 4 och Gubben skulle hämtas. Men vilken bil, tror ni? Jag höll nästan andan då jag for in till stan igen. Men vad skall man göra? Som tur var fanns inga poliskontroller ute, men mina nerver var på helspänn, kan jag lova. Jag hatar verkligen sånt här! På torsdag måste jag ju ta den till jobbet eftersom det varit helg och verksta´n där den andra bilen står, varit stängd. Blääää!
Senare skulle vi grilla. Då visade det sig att grillkolen jag köpt var helt oanvändbara, de tog sig inte hur Gubben än försökte. Gasolen till gasolgrillen var såklart slut men räddaren i nöden blev min lilla elgrill.
I nöden prövas...nerverna....och tålamodet.

Nu är det gjort!

Då har man deklarerat då. I god tid. Inte likt mig. Gud, så bra det är då man kan göra det på nätet! så himla praktiskt. Nu skulle jag bara vilja ha tillbaka sisådär 100 miljoner kronor...Men får väl vara nöjd med ca 7-8000 som det brukar bli. Och samtidigt som skatteåterbäringen börjar delas ut så brukar jag få ryslig tandvärk, nåt går sönder-typ bilen eller nån vitvara.... Så har det varit de senaste åren. Förra året fick jag rotfylla en tand. 7300:-! Fick kvar 500 spänn...

Men nu skall jag vara positiv. I år är året då jag skall tokhandla för mina skattepengar! Bara onödiga saker, men fina. Inte en tandläkare, bilmeckare eller vitvaruhandel skall få se röken av mina pengar! Däremot skall Dressingroom få sig några besök av mig. Sen är jag ju en hängiven nätshoppare så några paket på ICA Lövnäs kommer att ha min adress på sig. 

Men efter ett tag så är pengarna slut och då är det ett helt år kvar till nästa köpkalas... Men det var roligt så länge det varade. För att spara undan lite...eh, vadå?

Köpglädje och muskelvärk

Den som säger att man inte kan köpa sig lycklig vet inte vad den pratar om! Var till ICA för att köpa kaffe men direkt jag kom in såg jag orkideérna!! Min sista har just dött, så nu behövde den ersättare. Så himla snygga och dessutom endast 79:- styck! Efter en stunds velande så bestämde jag mig för två stycken. Nu hoppas jag bara att mina försök att få dem att överleva inte resulterar i ond bråd död för dem...Har flera experter på jobbet som jag kan konsultera om det kniper. Håll tummarna för mig...eller rättare sagt orkideérna.
Men det är inte nog med detta fynd! Jag hejdade mig vid husgerådshyllorna och kunde inte fortsätta därifrån utan att ta med mig fyra prickiga muggar. Har kollat dem flera gånger men inte kunnat bestämma mig, men idag så var dagen då de skulle bli mina!

Nästan som de vi hade i min barndom. Nostalgi, helt enkelt

Så fina! Hoppas jag kan få dem att överleva.

Träningen idag blev i form av rabattgrävning. Herregud, så slitsamt det var! Man kan tycka att min gymträning skulle resultera i lite muskelkraft men med den varan var det uselt beställt idag. Blev helt slut i armarna! Nu har jag bara den stora rabatten vid altanen kvar att gräva om. Och sen skall de andra rensas. Det får väl bli på tisdag, då har jag tagit semester. Först och främst skall jag med Vaski på återbesök på Solstaden, men förhoppningsvis skall inte det ta hela dagen utan att jag skall hinna gräva upp delar av tomten också.

Här var det nyss en salig blandning av ogräs, gräs, tulpaner,
dagliljor, nävor-jag hatar dem men sniglarna älskar dem..och lite annat smått
och gott.

 Ja, så är det ju röd dag på onsdag. Verkligen en röd dag eftersom det är arbetarrörelsens dag, 1:a maj. Men det vete tusan om någon bryr sig nämnvärt nu för tiden. Det var nog mer befogat att protestera förr i tiden. Nu har vi ju den välfärd som de kämpade för då. Men orättvisor finns ju och kommer alltid att finnas. Tror dock inte på att det hjälper att gå i 1:a majtåg för att förändra Men jag säger inte nej till en ledig dag. Vem gör det?
Mina förhoppningar om att kunna börja springa kan jag glömma. För nån dag sen försökte jag springa med Vaski. Det gick en liten bit, så knöt sig mitt vänstra baklår igen. Igår gick jag en rask promenad till Skoghall med Klinga och fick jätteont! Tänk att en sån liten bit av min kropp skall bestämma över resten av kroppen. Hade önskat att ena hamstringsmuskeln hade gått helt av istället för 90% av den. Bara för det så har det blivit så mycket ärrvävnad runt skadan att muskeln har blivit förkortad. Finns inte stretch i världen som kan dra ut den. Tro mig, jag har provat!
Nåja, jag har ju mitt träningsmecka där jag har så mycket att välja på. Och nu då värmen kommer så körs ju alla golvpass ute om vädret tillåter. Bättre kan det inte bli!
Nu har jag snart nått målet 58kg. Idag stod vågen på 59,7. Utan att jag ansträngt mig speciellt mycket. Det har fått ta tid, vem har bråttom? Jag har kalorikollen att tacka för detta. Genom den får jag koll på vad jag äter och framför allt ATT jag äter och då på bestämda tider, det är ju mitt stora problem. Att jag hoppar över och sen blir vrålhungrig och äter vad som helst för att inte svälta ihjäl. Dessutom får jag lätt blodsockerfall och det är ingen rolig historia. Hade ju ett "återfall" i mina gamla vanor då jag tryckte i mig 3 ägg på lika många minuter härom dagen. Inget att rekommendera!

Insiktsfull dag

Denna dag har gått i tårarnas och glädjens tecken. Ja, det låter väl inte klokt men så är det! I dagens NWT finns ett reportage om vår kollega som har förlorat kampen mot sin hjärntumör men ändå känns det som hon vinner eftersom hon inväntar döden med flaggan i topp. Hon ger cancern en smäll på käften, helt enkelt! Det är så oerhört gripande att jag börjar gråta medan jag skriver just nu. Men ändå ger hon mig/oss på nåt sätt tröst, jag vet inte hur det går till, men genom sitt öppna sätt så ger hon en inblick i hur det är att sitta i dödens väntrum, och att man faktiskt har ett val hur man lever den korta tid som är kvar.
Här är länken:
http://www.nwt.se/familj/article1299193.ece

Så till glädjen då. Det är efter en sån artikel lätt att ta tillvara det lilla i tillvaron. Som till exempel att jag förberett kuvösen för sommaren. Köpt två plädar till Gubben och mig ifall det blir lite kyligt nu på försommaren. Sen har jag tvättat bilen, visserligen den som är obesiktigad och belagd med körförbud men det sket jag i! Jag chansade och for till stan och körde den i automaten på Statoil. Inte en polis så långt ögat nådde. Den måste vara ren och fin då vi skall lämna den på verkstad och sen besiktigas. Sen att den andra bilen är trasig...var jag skitsur på en stund, men efter artikeln,  vem bryr sig?

Tänkte köpa en vaxduk men det är lite FÖR mycket pensionärsvarning...

För ett tag sen köpte jag ett par dretbilliga gardiner på Lågprisladan i Skåre. Fort som attan hängde jag upp dem. Hm, de var ju aningen för långa upptäckte jag då. Orkade inte ta ner dem och sy upp dem utan de har till Syrrans glädje legat som en stor kattleksak på golvet. Hon har verkligen fått utlopp för sin spöklek, dvs hon ligger bakom gardinen och då man går förbi ANFALLER HON FRÅN INGENSTANS! Lite crazy är hon dock eftersom gardinerna är genomskinliga och man har sett henne för länge sen. Dessutom har hon svårt att hålla ordning på svansen...
Har gått och funderat på om jag ändå skall ta ner dem och sy upp dem...men nej, det har inte blivit av. Men så idag kom jag på det!
Kolla vad jag gjorde!

I gardinlådan låg dessa gardinnypor. Hade totalt glömt bort dem.
De fick sitta nertill istället för upptill eller i sidan av gardinen, som
jag köpte dem till från början. 

Pilutta Syrran! Nu får hon hålla sig till sina riktiga leksaker. Hon har ju ett helt rum fullt med kattgrejer.
Nu känner jag mig nöjd och tillfreds. Skall nog ta en tur med hundarna igen. Gubben sitter på ett lastbilsflak i Skoghall och håller ordning på tidtagning för en massa cyklister. Det är ju Hammarö tredagars, gubervars! Igår var det en kärring som körde på en funktionär MED FLIT! Ja herregud, såna människor. Men hon har lite att förklara för farbror polisen eftersom det är polisanmält.
I morgon skall det bli en utedag. Skall gräva upp en rabatt och städa resten av tomten. Sen är det bara att vänta på sommaren.

Humörsvängningarnas drottning

Ibland önskar jag att jag kunde mycket mer, hann mycket mer och framför allt, var nöjd med mycket mer. Ja, jag vet, det låter motsägelsefullt, men det är ju det som är grejen, liksom. Hela jag är en enda stor *motsägelsefullare*. Ps: Nytt ord. Ena stunden velar jag åt ETT håll, andra stunden åt ett ANNAT. Ena stunden är jag glad för att i nästa stund vara bedrövad. Eller arg. Eller modstulen. Och sen glättig. Allt på en och samma dag, eller under en förmiddag, eller kväll...NÄ, DET ÄR INTE KLIMAKTERIER!!!! Då har jag i så fall ALLTID varit i klimakteriet, för såhär har Anja alltid varit från nyfödd-55 år. Undrar om jag är helt ensam om att vara såhär? Nån som känner igen sig? Snälla...nån?
Ni kanske vill ha ett exempel: Kände mig nöjd och glad då jag satte mig i bilen för att åka till träningen efter jobbet. Jätteglad satte jag mig på spinningcykeln, förväntansfull. Körde igång och tyckte allt var skitkul. Så spred sig en parfymdoft i salen, min näsa började klia, halsen sved och drog ihop sig. Blev störd, men fick ingen astmaattack, doften försvann då och då, men jag blev grinig, ja, till och med förbannad! Och lika fort försvann det. Men så kom jag ut till bilen och startar den, åkte ut till korsningen, bromsade och bromsarna lät fördjävligt! JAG BLEV SÅÅÅ FÖRBANNAD!! Sen gick det över, till nästa gång jag bromsade. DÅ BLEV JAG SÅ FÖRBANNAD, IGEN!!!! Skickade osande förbannelser till min Gubbe som INTE har bokat tid på verkstad för detta. Det går inte att återge i skrift vad jag tänkte. Men så kom jag ut på Knappstadleden. Raksträcka, glömde bort alltihop, lyssnade på rixfm, bra låtar, så blev det reklam, VAD F-N ÄR DET HÄR FÖR SKITREKLAM? Mitticity-reklamen...Skulle vilja träffa den som gjort den reklamen. Först den erbarmliga * Jag är så lyyyyycklig, jag är så lyyyycklig, måndag, tisdag....osv, heeeeela veckan lång. Men hallå? Som om det inte var nog, nu har de en rappare istället som kör samma låt. Alltså, den var ju förfärlig redan från början då Tommy i Pippi Långstrump körde den. Minns att jag blev våldsamt upprörd då filmen kom...
Allt detta utspelade sig alltså under en mycket kort stund, ca 15 minuter.
Ett annat exempel: Jag hämtade mina älskade vovvar, först de två stollarna på hunddagiset, glad som en lärka kände jag mig(hade kanske lite dåligt samvete för att jag var sen och Fröken fick vänta på mig, eftersom jag var sista matten, fy på mig) sen hämtade jag sista voffs hos svärfar och for hem. Hann inte mer än in med matkassar och hundar förrän de började gnälla, vilket betyder MAT! Sur som ättika direkt! Jag VET att hundar inte förstår vad man säger men ändå sa jag; Ni får faktiskt vänta tills jag packat upp! Tror ni de brydde sig? Gnäll, gnäll, gnäll...Mitt humör svängde från medgörlig och mild till NU ÄR NI TYYYYSTA! Och så fick jag dåligt samvete.
Ja, så här är det hela tiden för mig. Jag blir helt slut av alla humörsvängningar.
Nu har Gubben just stigit in genom dörren. Min Gubbe, älsklingen min. Så förbannad jag var på honom om bilen för en stund sen...Det har försvunnit helt. Fatta!!?!!? Varför kan jag inte bara...inte bry mig så jävla mycket?
Men hörrni, det är ju fredag, då skall ju alla vara jättenöjda och glada, fira att det är helg-dessutom löningshelg, mysa, äta gott och tanka energi för nästa arbetsvecka. Just nu sitter jag och begrundar detta....och känner mig....faktiskt just nu i denna sekund....ganska.....nöjd.
Nu skall jag skriva vad jag gjort för mat idag. Detta är ett särskilt meddelande till Petra; Jag har faktiskt gjort mat PÅ RIKTIGT! Ja, nästan alltså.

Lax, feta, oliver, körsbärstomat, sallad, avocado och kikärtor.
Inte illa för att var mig. Inte så svårt att laga heller...

Men jag gjorde såklart inget efter recept. Stekte lax med HEMODLAD chili och flingsalt. Sen blev det sallad, oliver(jag ÄLSKAR oliver)fetaost och kikärtor. Sen har jag köpt värsta goda hårda brödet idag, kantarell och lingonsmak.

Känner att jag kommer att missbruka detta!!!

Dagens ägg...

Jag kommer inte att bli nån legendar då det gäller kostvanor, det är ett som är säkert. Dagen började med en överhoppad frukost. På väg till jobbet fick jag ett återbud från en vikarie vilket höjde mitt blodtryck aningen över trädtopparna. Bråttom, bråttom! I hastigheten TRYCKTE jag ner en kall toastmacka i svalget...Vad sa ni? Vad den smakade? Ingen aning, det hann jag inte känna. Ja, sen var det lunch. Där kom mitt enda riktiga mål mat på hela dagen. Utan vår skolrestaurang skulle jag antagligen tyna bort i skörbjugg eller dö svältdöden. Idag matade de mig med en linslåda och salladsbuffé där OLIVER ingick. Oliver är det godaste jag vet! Särskilt de svarta. Skulle kunna äta bara oliver! Ja, ni märker vilken gourmand jag är, ha ha!
På eftermiddagen är jag aldrig hungrig. Idag blev den en slätfika vid halv tre. Vid fyra for jag hem och då jag klev in genom dörren sa det KNORRRRRR i magen på mig! Herregud, så hungrig jag helt plötsligt var! Kollade i kylskåpet, hm...Vad går fortast? Ägg! Jag kokar ägg, tänkte jag. Kokade fyra. Bra att ha några då vi kommer hem, Gubben och jag, tänkte jag. Bryggde kaffe och väntade. KURR i magen. Så - äntligen, brummade äggkokaren. Snabbspolade äggen med kallt vatten...väntade...och sen TRYCKTE JAG I MIG 3(TRE) ägg på ca 3 minuter! Eh....Undrar om någon mådde MER illa än jag på spinningen?
ABBAspinning med Petra. SÅ JÄVLA ROLIGT! Men bredvid mig satt "stönar´n". Hjälp, tänkte jag, nu kommer jag att bryta ihop av skratt då han drar igång! Gubben min fångade min blick och höjde lite menande på ögonbrynen åt "stönarns" håll. Jisses, det här måste jag klara, tänkte jag. Efter ett tag hör jag från skuggorna bakom mig; -Nu kommer vi och tar dig snart, var så säker! Annica och Lill, mina helgalna arbetskamrater satt på cyklarna bakom och häcklade mig...och jag gav tillbaka. Och så fortsatte det hela passet! Hoppas det var NÅGRA fler som också hade roligt, hm....Jag var halvdöd efter passet, men äggen var borta!
Stönar´n förresten. Han höll sig ganska lugn idag. Han försökte dock göra några skutt med cykeln, men den stannade kvar på sin plats.Tur.
Nu har jag undvikit ägget som låg kvar i kylen. Har donerat det till min Gubbe. Själv tog jag några hårda mackor med ost. Inga grönsaker. Inget smör. Spännande.

Tuggor man glömt...men blir påmind om

Tänk så fort man glömmer. Till exempel glömmer man att vissa av ens husdjur är utrustade med tänder  vassa som stiletter. Jag skall här inte nämna några vid namn, det är ju en kränkande handling i dessa tider... Men här är dagens händelse:

I morse laddade jag bilens bagageutrymme med hushållets hundar till antalet tre. Vaski, Klinga och Lummi. Jag var noga med att ta av dem kopplen, har en tvångstanke om att kopplet fastnar på nåt sätt och hunden stryps/trillar ut och blir hängandes eller släpas med efter bilen. Jag har väl läst för många tidningsartiklar om såna olyckor. I alla fall, så tog jag av dem och lade dem vid sidan av hundarna i bagaget. 

Då jag 3 minuter senare lämnar av Klinga, ser jag en massa blåa pluppar ligga lite varstans därbak. Hm, samma färg som Vaskis halsband. En av våra voffsingar tittar bara aningen skamset på mig med en blå plupp i mungipan. Nä, jag säger inget namn. Denna voffsing har under sin livstid hunnit sätta i sig en blå kajalpenna, ett okänt antal toarullar( inte på samma gång) blommor, jord, en huvudvärkstablett(där blev hon...ja okej då, det är en hon, väldigt jättesjuk) sitt koppel, ett lypsyl, flera kilo kattmat( inte heller det på en och samma gång...men nästan), kattbajs och monsterstora delar av lekisar. Jag har säkert glömt nåt....

Det finns också i vårt hus en liten kisse som inte heller skall nämnas vid namn, som gärna tar sig en tugga hundmat, knastrar blomjord och gröna blad. Eller tar ett yttepyttebett av mattes näsa, kind, läpp eller öra...

Ett f.d helt halsband...

En av dessa är den skyldiga....

Mattes egen lilla dr Jekyll och mr Hyde...

Grattis Mammas bebis, 33 år idag!

För 33 år se´n upplevde jag för första och enda gången(hittills) hur det var att ligga på sjukhus, utan att vara sjuk dessutom. Som 22-årig nybliven mamma kändes det helt overkligt! En liten tjej, inte så liten förresten, 3556 g tung och 52 cm lång OCH dessutom med en blond kalufs kom hon till världen efter en anings övertalning...dvs med värkframkallande dropp på morsan.  Ja morsan ja, hon gick upp 25 kilo och upplevde sig inte som nån skönhet direkt, då hon vaggade omkring svullen som en michelingubbe den sista halvan av graviditeten, som dessutom blev förlängd av en stönig onge som inte ville ut! Mammi gick tre veckor över tiden. Såg inte fötterna på tre månader. Ja jädrar! Så overkligt det kändes med en bebis i magen! Och sen då hon kom ut! Ännu mer overkligt!
Tiden på BB var en mardröm och jag bara LÄNGTADE att få komma hem med min bebbe. På min avdelning låg det bara omföderskor som dessutom var de mest präktiga och fullkomligaste mammor ever! En av dem skulle aldrig någonsin tillåta Smurfarna att smutsa ner sin bebis språkutveckling. En annan kallade sin gubbe för "ÄÄÄÄÄLSKLING" samtidigt som hon ständigt talade om för honom vilka fel han gjorde. -Men ÄÄÄÄÄLSKLING, hur har du tagit på kläderna på lillen? Men ÄÄÄÄÄLSKLING, såhär kan man inte göra, förstår du, gör såhär som jag visar dig nu, bla bla bla... inför oss andra som önskade att han täppte till truten på kärringen. Dessutom var det strejk och lockout så att se på TV var inte möjligt. Detta var ju gubevars innan facebook och bloggarnas tid. Inga mobiler eller datorer fanns. Men herregud, vad GJORDE man egentligen? Nja, jag försökte umgås med min lilla tjej, då jag fick för barnsköterskorna. De bestämde över barnen i barnsalen.
Gud, så underbart det var att komma hem! Att kunna lyssna på skivor på stereon var dåtidens spotify.
Åsså ha en liten bebis som åt och sov för det mesta. Och där emellan jollrade och var en solstråle. Jag fördrev tiden med att äta jag!  De där graviditetskilona följde mig som en trogen hund ett antal år. Men tänker ni, varför skriver jag det här NU? Men alltså, det är precis 33 år sen. Hon fyller 33 år IDAG!

Enda gången nappen satt kvar så länge att man hann ta
en bild...Tummen was da shit

Nybadad och nöjd, färdig för natti

Illmariga leendet

Jisses, det här är mitt favoritkort!
Så näpet att man grinar!

Hårfärgerna kom och gick under tonåren...

Här är bildbevis på att jag har blivit äldre...

Lite spexbilder inför partaj

Och som ni vet så har jag fått bort de där fulkilona om ni har följt min blogg en aningens bara.

Rabatter, mer eller mindre...

Det är vid den här tiden som jag slås av tanken att jag kanske skall lägga ner några rabatter. Har städat tre rabatter och dessutom den stora blomlådan med liljor och vildvin i, jättekrukan med en buskros och funkia, och lite annat smått och gott. Det märks inte...Det ser lika skräpigt ut ändå eftersom det stora flertalet är ostädade än. Jag har ju haft tokdille på att anlägga rabatter under många år och vid den här tiden på våren får jag bekänna färg. En rabatt skall i alla fall bort har jag bestämt. Den under köksfönstret med dagliljor och brudslöja och lite annat krafs. Där skall det läggas plattor. En liten berså till mammi och pappi skall anläggas där. Tänk så praktiskt att bara öppna fönstret och hiva ut och in lite fika. Några krukor med blommor skall dock få stå under fönstret. Sen skall det bli ett nytt staket runt tomten, det vi har nu är för glest. Varenda boll slinker igenom. En grind skall det också bli. Inte för den hundrädda ungarnas skull, utan för att de barnrädda hundarna skall få vara i fred.
Sen skall väl egentligen den trekantiga, skitstora rabatten framför altanen grävas om. Vi planerar att riva hela altanen och bygga en ny, men orkar vi i år? I så fall behöver jag ju inte gräva om rabatten...
Det finns lite att göra...

Tänk då detta vissnat ner...Jag låter det ligga kvar som
skydd under vintern.

Här ligger det numera grus. En trampstig av cementplattor skall
det bli och längst bort skall vår berså ligga. 

Tänk att det var så mycket lättare att köra två träningspass än att städa trädgården. Pilates först och spinning sen. Gôtt! Kände mig lite slö efter pilatesen och var lite rädd att jag skulle få tvinga mig igenom spinningen, men bara Petra drog igång musiken och hojtade åt oss att köra på...då körde jag på. Ja, hon sa ju det! Sen blev det tre raska hundprommisar av bara farten då jag kom hem! Kvalitetstid med varje hund, var och en för sig.

Men nu är det väl vår, eller?

Nu så är det gjort. Ja, att skola om plantorna, alltså! Jädrar, så många basilikaplantor det blir...om de tar sig, vill säga. Chili blev det också, inte riktigt så mycket men så det räcker både till mig och andra. Jag brukar tycka det är kul att ge bort en planta då och då. En enda planta timjan blev det, hoppas den tar sig för jag gillar verkligen timjansmaken. Tomatplantor blir det både till Vaski och mig. I år tror jag vi kan frossa, Vaskiböbben och jag.
Igår var jag låg till sinnet efter en tung vecka. Men tänk vad en nypa solsken kan göra. Gubben for iväg tidigt i morse för att hämta en stor, jädrigt stor lastbil med flak(manligt så det förslår) för den stora balunscykeltävlingen nästa helg; Hammarö tredagars! Som vanligt vaknade jag före hela flocken Ahlborg-Lindeberg vid 5-tiden i morse. Varför skall man nödvändigtvis vakna så tidigt då man är ledig och kan sova längre än vanligt? Tankarna började snurra; har Gubben ställt alarmet och om han har ställt alarmet, har han ställt det på rätt tid? Under tiden jag låg där och funderade märkte lilla kissen Syrran att matte inte var avslappnad utan tog då tillfället i akt att få sig en gosestund genom att bita matte i näsan, kinden, hakan och till slut i läppen. Funderade på att putta på Gubben och fråga om han ställt alarmet men avstod eftersom det skulle varit dumt att väcka honom om han hade det, för då blev ju hans sömn avbruten....
Jag fick äran att rasta tre(3) hundar i morse. Då var frågan; skall jag rasta ALLA samtidigt eller skall jag ta dem en och en eller två och en? Och vilka skall jag då passa ihop? Hm....Jag tog alla! Inte världens bästa lösning men det funkade hyfsat ändå med 2/3 bajshögar.Båda hundarna satt sig med rumporna mot varann och klämde. Matte sparade därmed en bajspåse. Klinga-the Princess vägrar bajsa i annans närvaro och avstod därmed.
En långprommis med alla vovvar har det blivit i eftermiddag. Gubben fick vila efter den lilla åkturen från Tidaholm till Karlstad och sen blev det en vovveprommis på Hammarsudde. Ja, jädra så glada vovvarna var! Som vanligt mötte vi en muppig hundägare med noll koll på hur man gör vid hundmöten. Den här kärringen+pudel fick sig en tankeställare av Gubben. Då vi såg att hon kom lallandes med sin Pudel, såklart med flexikoppel, så gick vi åt sidan från den smala grusvägen och satte våra hundar. Då kärringen var jämsides med oss STANNADE hon eftersom hennes lilla, lilla hund gjorde det! Hon frågade Gubben, som stod närmast vägen; Får de hälsa? Nää, det tycker jag inte, sa Gubben och jag fyllde i med; Nääää! Fan, så knäppa människor det finns! Hon borde ju ha fattat att vi inte stod en bit ifrån vägen med hundarna sittande på kommando utan orsak. Våra hundar skall inte hälsa på andra! Finns ingen anledning, liksom. Men annars var det en härlig dag!
Grilla blev det ju inget av med eftersom gasolen pyst ut och grillkolen har blivit fuktiga men so what, inget att hänga upp sig på. Vi sparar det till längre fram. Har bokat pilates och spinning i möra. Min favvis Petra kör. Ha en attans jädra go lördag på er kära vänner!

Hela fönsterbrädan full i krukor. Var skall nu Syrran sitta och
spela persienn?

Let´s Dance...zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Undrar hur många vuxna i Sverige som tillbringar fredagskvällen sovandes i TV-soffan? Jag och Gubben hade bestämt att se Let´s Dance igår. Inget vi brukar göra men just igår var en av instruktörerna från mitt träningsmecka med och det ville vi inte missa. Bänkade oss med mattallrik och vinglas precis i tid för att se, hm...hon curlingkvinnan ni vet, bli vallad runt på dansgolvet av en hårt kämpande proffsdansare. Ja, sen kom de en efter en, mer eller mindre kända personer, för att avlägga dansprov. Gubben och jag väntade...och väntade. Det blev reklampauser och så ett, tu tre....vaknade vi 01.30 i natt. Nu har jag sett klippet på datorn istället.
I kväll är det TV-fri kväll har vi bestämt. Vi skall nämligen inviga grillen!

Soligt och fint väder på Hammeröa idag. Det betyder att det blir en tur till återvinningscentralen. Tänk att skräphögen till återvinningen är lika stor varje år! Men hallå, det borde ju bli tomt nån gång eftersom vi inte köpt nåt speciellt att fylla ut med...eller har vi?
En långprommis med vovvisarna blir det också, som vanligt. Matte får luft och ljus samtidigt, välbehövligt som attan. Kratta tomten....får vänta ett tag till. Men plantorna som skulle ha omskolats av mig i veckan, men inte blev det, skall bli det idag - ni är mina vittnen nu, annars lär det inte bli varken chili eller tomater.

Ingen gymträning idag. Igår fick jag ingen plats och lördagar vill jag alltid vara träningsfri.

Kan bara bli bättre...

Har haft en för jävlig vecka. Men det är nog inget mot vad min chef har haft! Det har ju såklart haft inverkan på hela personalen. Men ibland undrar man om djävulen styr över oss! Och det säger jag som inte ens tror på varken gud eller djävul...Men veckans avslutning kunde inte blivit värre än den blev, tror jag. Tidningsrubriker, en hätsk attack på vår rektor, och många frågor som har hängt i luften hela dagen. Man har tydligt känt att personalen - tillika mina goa arbetskamrater, har delats upp i olika små grupperingar, viskat med varann, säkert funderat på vilken "sida" man står på. Usch, jag hatar sånt här! Hela min kropp är i uppror. Men ni som inte vet vad som hänt får faktiskt leva i ovisshet. Min tystnadsplikt sträcker sig långt bort om rimlighetens gräns. Det är gött. Jag berättar aldrig nåt för min Gubbe om intermezzon på jobbet. Jo, kanske att något hänt, men aldrig namn eller situationer som är avslöjande. Nu låter jag som Präktfia men det är ett sätt att överleva. Man har ett liv utanför jobbet. Det har jag ofta sagt till min Gubbe som ibland har svårt med detta. Men visst, man skall ju såklart ge varann en bild hur det är på jobbet, men då skall man nog inte jobba på en skola, som jag.

Idag har varit en ovanlig dag i den bemärkelsen att jag fick ta med jobbet hem. Det gör jag aldrig annars.

Jag är med i en grupp på facebook som vänder sig till oss som har anknytning till samma uppfödare av lapphundar, Vallarjäntans kennel. Igår såg jag en avisering därifrån och kollade. En tjej undrade om man hade tips på hur man får sin hanhund att sluta revirkissa i hennes säng. Jag har ju en kastrerad hane så detta har jag aldrig varit med om, men heller inte hört om såna problem från hundägare med okastrerade hanar. Döm om min förvåning då jag såg denna kommentaren:

 Eyla var helt inskolad på att sova i mitt rum, men numera så sover hon kopplad vid sin säng i vardagsrummet med en vattenskål bredvid sig på nätterna. Det går jättebra! Lite gnäll var det de första nätterna, men sen vande hon sig. Jag måste ha dörren öppen så att jag hör om sonen vaknar, och jag blir väckt om hon kommer in i sovrummet och vankar omkring och försöker hoppa upp i sängen. Det är så skönt att hon numera vet att sovrummet är off limit så att jag slipper ha sängen full i sand och hundhår!

Jag mår fysiskt illa av såna människor! Att BINDA sin hund inomhus är dessutom förbjudet enligt lag! Har människan inget hjärta över huvud taget? Kan hon inte tänka sig vilken vanmakt hunden känner? Att från början få göra en sak och sen bli förhindrad genom att bli bunden är ju över allt förnuft. Vem kan stå ut med nåt sånt utom en hund? Såklart den vänjer sig, vad har den för val? Herrejävlar, så arg jag blir, och ledsen för hundens skull, som dessutom är vår Klingas mamma. Ägaren är dessutom uppfödare!!!!!! Och ger tips till en okunnig hundägare....Jag lägger mig  ner och dööör snart! Fast det hjälper ju inte hunden, förstås....INNAN man skaffar ett husdjur så får man tänka till MÅNGA gånger. Och om man är pedant eller inte gillar att städa men ändå inte gillar lite skit i hörnen, då skall man avstå från djur. Jag har vänner där nån i familjen har allergi, därför får inte vovven vara i soffor och sängar. Men för den skull har de inte BUNDIT hunden! Herregud, man kan väl träna hunden till det man vill med sunt förnuft och hundkännedom...om man inte tar till maktmedlet att man är människa. Den lättvindiga lösningen! 


Nu ni kära människor, tar jag helg!

Vååååååren!

Minsann om jag inte börjar ana vårens ankomst. Om inte annat för att jag har ont i halsen och nyser...Igår körde jag spinning för Jeff. Jag gillar hans måtto; *Mjölksyra har ingen dött av*. Hans pass är enkelt, inga ruscher, jumps eller så, utan lägg på belastning och KÖÖÖR med en tjurskalles envishet. Sen är det kul med en manlig instruktör som omväxling. Näää, tänk nu inte att jag börjar bli tänd på manlig ung fägring, usch och fy så fisigt tänkt, ha ha! Nej, men det är skillnad på manliga och kvinnliga  instruktörers pass. Vet inte riktigt vad, kanske att de manliga sällan har några "krångligheter" utan mera; kör på tills du spyr, sen ÖKA...De kvinnliga har mera komplicerade pass, ruscher, jumps, intervaller m.m. Det händer mer och man får vara mer allert i huvudet. Jag älskar att kunna få den variationen av pass! Fast igår var det segt som attan i benen. Kom inte igång men svettades floder. Kvittot kom ju idag med halsont och allmän hängighet. Skulle kört ett kul pass med Karin idag men det kändes inte som det skulle bli värst kul för mig idag med mina sega ben så jag avbokade.

Nä, idag blev det istället en raid på pensionärskuvösen. Skakade mattor och sopade bort allt skräp efter vedförvaringen. Löv och bôs som flugit in genom springor. Kan ni förstå hur de hittar in? Torkat av gasolgrillen och möblerna. Nu skall jag skola om chiliplantorna och tomatplantorna, har jag tänkt. Tyvärr verkar inte timjan(et?) ha tagit sig nåt vidare. Att städa tomten får vänta tills det torkat upp lite mer. 

Inne har jag städat braskaminen. Torkat glaset skinande rent och tömt ut all aska. Då Gubben kommer hem skall han få äran att dammsuga bottenvåningen. 

Åhh, ja visst ja, tre hundar väntar på bajspromenader. Det gnälls nåt alldeles oerhört just nu så det är väl dags!!

Vilodag även idag. Visst är jag duktig?

Hade ju bokat ett pass idag, men efter en natt med orolig sömn så hoppade jag av passet. Det får bli några hundpromenader i stället. Hundpromenad, ja. Grannfrun kom ut då jag var på väg ut med lappistjejerna. Hon klampade rakt in på vår uppfart med påföljd att Lummi började tokskälla, tätt följd av Klinga. Det tog en stund innan jag fick dem lugna. Sen sa hon att hennes ungar är så hundrädda, jotack, det har vi märkt, de tokgrinar så snart vi kommer ut med hundarna, men det är föräldrarnas problem, inte vårt. Hur skall det gå till? Skall vi ringa till dem och säga att vi är på väg ut med vovvarna, eller rasta hundarna på natten? Tycker i och för sig att det blivit bättre med grinandet, i alla fall med den stora killen. Han är väl runt 13 år. Nåväl, hon tog upp en situation då jag skulle släppa ut Lummi ur bilen en dag förra veckan. Samtidigt gick hennes gubbe ut till bilen. Lummi gjorde en u-sväng ut i gatan men kom då jag hojtade till henne att gå upp på vår trappa. Gubben vinkade glatt till mig från bilen då jag låste upp vår dörr och sen var det inte mer med det. Trodde jag. För ungarna hade ju sett detta från köksfönstret och blivit SÅÅÅ rädda att de inte vågar gå ut! Och hennes gubbe skall ha RÄDDAT sig in i bilen!Nu vill hon att vi har hundarna kopplade. Men, sa jag, det har vi ju jämt!. Du kan väl inte mena att vi skall ha dem kopplade på vår tomt?!? Nej, såklart inte, sa hon, men vad menade hon då? Jag hävdade att vi tar vårt ansvar att uppfostra hundarna att inte bry sig om ungarna, men det krävs också att de som föräldrar tar sitt ansvar och lär ungarna hundvett. Vet faktiskt inte vad hon vill, mer än att vi antagligen helst inte skall märkas överhuvudtaget. Jag sa åt henne att det är väl bättre att ungarna träffar våra hundar under ordnade former för att se att de inte är farliga. Det höll hon med om, så vi får väl se hur det går. Helst vill jag flytta långt, långt bort från denna gata! Jag är så trött på att inte kunna röra mig fritt på min egen tomt, eller ta mig in och ut med bilen utan rädslan att backa över en hastigt framrusande unge. Håller på att vrida nacken av mig varje gång jag skall ut med bilen och ungarna leker i gatan. Dessutom skall inte hundarna få varken synas eller höras, suck....Respekt och hänsyn-vad är det? Nåja, sen mitt utbrott för en tid sen då de härjade som mest så har det inte spelats nån innebandy på gatan....Kanske var det paybacktime idag? Jag hatar sånt här tjafs. Skall inte folk kunna använda hjärnan på ett förnuftigt sätt? Nu är jag väl lite orättvis, får inte glömma att vi har jättebra grannar också! Men tyvärr så gör de ju inget väsen av sig utan lever sina liv och då man möter dem så är de trevliga. De är ute och leker med sina ungar och har koll på dem, sånt gillar jag. För har man ungar så skall man väl vara ute med dem, eller? Hur skall de annars lära sig hur man gör om ingen visar dem?

Nej, nu får det vara nog med gnäll! Över till nåt helt annat. Jag har upptäckt den bästa kaviaren ever!
Kaviar, säger ni, men hon är ju vegetarian. Just det, det är jag, och kaviaren är vegetarisk! Upptäckte den då jag påskhandlade. Tångkaviar, heter den, och namnet gjorde mig skeptisk till en början, men chansade och köpte den. Det är ju bara att slänga om den smakar bläää, tänkte jag. Men den är ju jättegod! Några E-nummer finns dock i innehållsdeklarationen...men vad tusan, inte lyser man i mörkret av en liten klick kaviar!

Helt fri från fiskrom

Snö, men ändå ingen depression!

Hej igen! Här har ni en person som inte har lärt sig nåt. Det kanske inte är så himla bra att träna 6 da´r i sträck...Inte för att jag är skadad eller så, men igår var jag på popspinningen, som alltid på fredag, och då kände jag en slags lojhet i benen som inte var go att tas med. Man vill ju liksom ge Petra det hon vill ha, att vi skall ta ut oss, alltså. Kändes lite snöpligt då jag gick därifrån. Jag brukar ju få en sån jäkla kick av detta pass annars! Så insåg jag efteråt att jag inte haft träningsvila sen förra lördagen. Hur gör man då man vill träna allt som finns? Hur sållar man?
Nåja, idag har jag träningsvila. Gött. Men i morgon finns det ju en massa roliga pass...
Tänk så konstig det kan bli ibland. Som vissa av er vet så har jag i alla år stretat med en migrän from hell. Rödvin har varit en av triggarna. Rödvin är nu olyckligtvis ett av mina favoritdrycker. Och myshöjare. Och smakförstärkare. Och avslappnare( eh, heter det så?). Nåja, i onsdags köpte Gubben en liten flaska rödvin(vi myser ibland på onsdag vi, så wierd som vi är). Det blir ett var sitt glas att mysa med. Jaha, vaknade mitt i natten med en bultande tinning. Fick i mig medicin i tid och kunde där fara till jobbet utan problem.
Igår var det fredag, (men hej det visste ni inte va?) och då tyckte jag det var ett bra beslut att köpa en box med rödtjut som vi kunde ha ett tag. Hm, tjena...Då Gubben kom hem igår så firade vi in helgen med lite god mat och med ett glas rött...och ett till...och ett till...och ett till...Men hallå, var vi kloka eller? Jag, med min migrän och Gubben som faktiskt försöker få ordning på sin träning?
Vaknade inatt av att jag INTE hade bultande tinning! Det som väckt mig var monsterkatten Syrran som lagt sig på mitt bröst och börjat spinna VÄRSTA spinn(ingen!). Men hallå, migränen, var är du nu, då jag faktiskt borde vara värd dig? Men nej, inte minsta huvudvärk! Hur pigga som helst, både jag och Gubben. Fast idag har vi köpt en flaska alkoholfritt rosévin. För att den är god. Och att jag skall träna i morgon. Eh, hoppsan, där bestämde jag mig, alltså. Och att Gubben skall köra sina klubbkompisar till Motala tidigt i morgon bitti för en cykeltävling och sen köra servicebil åt dem. Då går det inte att ha dragit i sig en massa öl eller vin kvällen innan.
Snö i morse. Jag borde ha lagt mig ner för att dö eftersom jag HATAR vintern. Men döm om min förvåning då jag på ett milt och fint sätt förkunnade för maken att; Det smälter bort, vettu! Blev en aning förvånad över mig själv, faktiskt.
Dagens planerade tur till min favoritplats, återvinningscentralen, gick dock upp i rök. Jag vill i lugn och ro slänga ALLT som finns av ojämnt värde i vårt hem och det hade vi inte riktigt synkat, kände jag. Men det kommer nya tider.En tur till stan för inköp av hundmat till Klinga - vår matvägrerska, som endast det bästa är gott nog åt, och även då kan hon rynka på nosen. Jag gick till Arken zoo. Samtidigt gick Gubben in till Team Sportia för att "snacka lite med Perra". Hm, vem tror ni var snabbast? Åh, ni kanske inte känner min Gubbe? Men på Team Sportia har Gubben några av sina cykelkompisar och då så...ja ni fattar...
Då vi kom hem stod så tre hundar med benen i kors. Husse tog Vaski, mattes älskling nr 1, med på skogsäventyr, och jag tog tjejerna på mindre äventyr. Sen blev det som alla hundägare förstår, en badorgie! Alla hundar badas och torkas i flygande fläng. Nu funderar jag starkt på att starta en brasa i kaminen, kanske den sista för säsongen, vad vet jag, men det är myyyysigt!

Livet före och efter

Livet före var väl okej, helt klart, men ändå inte helt perfekt. Nu är det som om jag går på moln, eller inte moln egentligen, utan snarare att jag står stadigt på jorden. Ja, ni förstår, så härligt! VA! Förstår ni inte? Men, GUUUD, jag har ju inte förklarat ordentligt, förlååååt! Mina nya fabulous skor och jag är ju like peas and carrots! Igår var det premiär. Coreboll 45 minuter, Rosita körde. Rosita är en luring. Hon är så lugn och pedagogisk, verkar aldrig bli trött, passet börjar så sakteliga och man tänker; Idag blir det lugna gatan, behöver inte ta ut mig så värst. HA HA HA, säger jag bara. Så inser man att hon lurat skiten av en, vet inte hur hon gör, vet faktiskt inte NÅN som vet det, vi har pratat om det i omklädningsrummet, på jobbet, på stan( nä, nu tog jag kanske i lite...) och ingen fattar hur hon gööör för att man skall bli så trött, fast man inte vet om det förrän det är försent, om man så säger, ehhh. Jävlar, vilket proffs hon är, alltså!
Ja ,så var det dags för nästa pass: Cardio moves, ja jävlar igen, alltså! Karin is da shit! SÅ JÄVLA KUL! Och jag är 55 år....Fel på mig? Karin är ju en av de mest positiva personer jag känner, fast hon MÅSTE ju ha pinsamt VANLIGT skittråkigt ibland också, eller är hon perfekt, PÅ RIKTIGT? Jag kom på mig med att le fånigt hela passet. Skorna höll måttet IGEN! Inte en söm som skavde EN ENDA GÅNG! Har jag tur eller har jag tur? En massa kalorier försvann i passet i alla fall. Min väg ner mot 58 är snart gjord. Ja, ni kanske undrar varför jag vill väga 58 kg. Tja, därför att jag skall ha "moffamarginal" upp till 60. Jag mår perfa just nu då jag väger 60.5, men då måste jag hela tiden ha koll, och det vill jag inte. Jag vill inte behöva tänka hela tiden på att inte äta hit eller dit för mycket eller så. Som gammal "ätstörare" så har man väl lärt sig lite under åren....Att inte väga sig till exempel. Det gick bra i sisådär 20 år. Nu måste jag ha en strategi för att inte falla i min gamla fälla...att inte äta alls. Ja ni undrar säkert vilken människa jag är, egentligen? Men ingen fara, jag har inte tänkt väga 50 kilo igen. Det ser så dumt ut då huden hänger. Det gör den förresten redan, men jag har tänkt fylla ut med muskler. Dret att ha Ehler danlos syndrom, men nu är det så och då får man gilla läget. Min träning är min livlina och alla som hjälper mig med att fokusera på den är mina Moder Theresa änglar!
Idag körde vi powerstep, mina pjucks och jag. Världens bästisar är vi! Och så Frida, såklart! Frida is da shit, också, tillsammans med de andra. Frida är också min "byggarfavorit". Hon kan som ingen annan fixa och dona i och utanför sitt hus. Lägga plattor runt huset, bygga altan, hämta ett lass med grus och BACKA med SLÄP!. Som inte det var nog, hon skruvar ihop möblerna också!
Det går inte att rangordna nån för alla är bra på olika sätt. Kan man ha det bättre?
Idag kändes det lite motigt i benen efter gårdagens genomkörning. Men jag och mina pjucks tyckte att; Va faan, såklart vi skall vara med! Man kan ju inte bara banga ur, eller? NÄ, just dé! Jag känner att vi kommer att vara ett bra team ett bra tag framöver, jag och pjucksen. Om ett tag skall jag nog skaffa ett par kompispjucks för utevistelse. Kanske ett par neongröna...
Nu känner jag att jag glömt en annan av mina favoriter, Johanna, skit också, bara hon inte blir ledsen...KMTI:s alldeles egna väckelsepredikant! Då man går på hennes intervallspass så kanske man tror att det bara är ett...intervallspass, men då bedrar man sig, eller så är man helt utan humor eller fantasi. Jag får alltid en vision av en väckelsepredikant. Hon börjar passet lite milt med att man skall lyssna på kroppen, men allt eftersom så kommer den RIKTIGA Johanna fram! Äääääää niiii määäää, ljuder efter en stund och då jävlar gäller att vara just...MÄÄÄ!! Praise the lord!!! Halleluja!!!! Ingen i hela världen kan komma undan, jag lovar! Vi sliter lydig livet ur oss för Johanna -The saint, som vill frälsa oss från den onda "behaglighetsvärlden" och tänk, hon lyckas varje gång! Hon ÄR en frälsare! Ett minus är väl att jag får lämna mina nya snygga pjucks hemma den dagen. Men de måste ju också vila nån gång...
Men GUUUD, glömde jag Petra, men jag är ju inte skapt på rätt sätt! Petra kan ju får fart på en gråsten om hon bestämmer sig för det. Hon härskar ju i alla salarna, hon har zumba, spinning, pilates, men poppar gärna upp i andra pass också. Ett pass som lätt blir ett djävulspass är powerstep med henne som instruktör. Från hennes pass går man lätt illamående med ett nöjt leende på läpparna! Sen har hon ju värsta bästa musiken ( utom P. Gessle, enligt mig) men annars helt i min smak.
Ärligt talat, jag glömmer ju några hela tiden, så därför får ALLA instruktörer som jag inte nämnt, inte bli ledsna för ni är bra HELA BUNTEN faktiskt, fast jag kanske inte besöker just ERA pass så ofta och därför inte inte nämner er för den sakens skull. Ni är bäst!

Mina kompisar

Snön som INTE kom...

Men vart tog det förmodade snöovädret vägen? Här hade jag förberett mig genom att börja ladda svårmod och så vaknar man till solsken...Hur skall det ha det egentligen? Nu får jag ladda lycka och välbefinnande igen. Nåja, det tar ju inte emot så värst mycket.
Skall köra snabelodjuret på övervåningen en sväng nu på förmiddagen, sen bär det iväg på spinning. Det var ett tag sen spinning stod på schemat. Har kört mest golvpass på sistone. Det har kommit så många nya pass på träningsmeckat och man vill ju prova allt, så spinningen har fått stå tillbaka. Jag får nog göra ett träningsschema, som förr i tiden då jag löptränade. Då var det ordning och reda med mig. Nu kör jag vild and crazy-stilen...
Men idag och i morgon blir det spinning i alla fall. I morgon är det intervallspinning som gäller. Då jag inte längre kan springa som förr i tiden så är det den ultimata konditionshöjaren. Och kul! Självplågaren i mig får sitt lystmäte i intervaller. Har alltid älskat denna träningsform, även då jag sprang som mest.
Ett dilemma är ju att jag också vill prova mina nya skitsnygga träningsskor så snart som möjligt! Vill INTE springa ute med dem, gud förbjude, de kan ju bli smutsiga! Det blir tufft att vänta ända till tisdag innan premiären....

Snyggskorna, och de är sköna OCKSÅ!

I eftermiddag skall vi ta med hundarna till skogen för en välbehövlig motionsrunda för dem. Nån timme i skogen gör dem gott. Ja, husse och matte också förstås!

Förra helgen såg det ut så här. Nu tror jag att den mesta av snön smält bort

För nån dag sen föll jag för en frestelse. Jag kunde helt enkelt inte stå emot! Min väg blockerades av en stor betongvägg som inte gick att komma igenom OM INTE jag köpte det neonillgröna garnet som låg i en korg där!
Att jag inte vet vad jag skall sticka av det är ett mindre problem.

Sååååå läckert!

Ett större är att jag först måste stick färdigt ärmarna till Gubbens tröja, suck...

Ärmar ÄR ju inte roligt att sticka. Inte ens om man gör
båda samtidigt.

Hej igen!

Men hörrni, nu kommer det ett nytt inlägg från mig! HAR JAG INGET ANNAT FÖR MIG? Nja, faktiskt inte. Gubben tittar på då vuxna karlar åker omkring på skridskor med en klubba i handen, jagandes en liten svart gummitrissa, och trots klubban så trillar de HELA tiden. Rätt som det är skriker han så alla husdjuren blir vettskrämda och springer åt alla håll. Det betyder för det mesta att det gått hans väg, dvs att hemmalaget har fått in gummitrissan i rätt nätkasse. Ja, ja, men jag låter honom ligga där i soffan och hetsa upp sig, det får han, för det gör ju att jag kan sitta och blogga i lugn och ro...
Det jag vill informera om just nu är att jag än en gång ändrat mina inställningar. Jag har ju för en tid sen spärrat för anonyma kommentarer efter att det blev obehagligt. Eftersom jag inte är den mest tekniska människan på jorden tar det en stund innan jag finner hur jag skall göra för att förhindra såna obehagligheter. Nu har jag funnit lösningen! Vassegoa att kommentera! Det är kul då man får respons på sina tankar ibland.

När Lummi träffade fostermatten

Idag fick så Lummi äntligen träffa sin första fostermatte T! Åh, så härligt att se! Hela hunden var som ett enda solsken. Och kompisvovven i grannlägenheten var där och blev tokglad han också. Lummi rusade in i lägenheten precis som hon inte varit därifrån mer än en sekund och letade direkt upp stället där hennes lekis brukade vara! T och jag fick en lång och givande pratstund medan Lummi låg och vilade efter att ha busat en stund med lekisen. 

Nån träning har det inte blivit idag heller. Igår hoppade jag ju över träningen pga sega ben. Idag hann jag faktiskt inte då jag prioriterade mitt besök i Kil. Har gått tre snabba hundpromenader istället. Gött det med. I morgon blir det spinning i alla fall. Petra kör och det vill jag absolut inte missa. Hon har så jäkla bra pass. 

Annars har det inte blivit så mycket gjort idag. Färgat håret har jag hunnit i alla fall. Alltid nåt. Är ju inte så mycket för flärd, men lite ny hårfärg och ibland snyggt nagellack kan jag tänka mig. Då naglarna har växt ut vill säga...De är ju ett sorgligt kapitel. Under vintern rasar hela kroppen på mig, känns det som. Hela jag är en sprakande torr skinnhög! Det kvittar hur mycket jag smörjer mig så hjälper det inte. Naglarna skivar sig och går av HELA tiden! Nu har jag köpt nåt dundermedel som man skall måla på två dar, ta bort och måla på nytt i två dar. Få se om det hjälper...Hoppas kan man ju alltid. 

En bra dag

Nu skall det inte bli nåt grinigt inlägg! Nää, för igår var jag ledig och hade en härlig dag. Klinga och Lummi fick byta plats på dagis eftersom jag tänkte besöka första fostermatten Thirre, som Lummi hade. Dessutom skulle jag hämta linan som blivit kvar där. Bästa hunddagiset i världen - Tassarna,  lät mig byta hund utan problem. Tyvärr så var inte Thirre hemma då jag ringde men jag kunde hämta linan i alla fall, sa hon. Sagt och gjort. Så passade jag på att ta en promme med Lummi, och tänk, hunden ledde mig genom Kil! Jag tänkte direkt; Hon känner faan igen sig! Så började hon dra åt ett speciellt håll (hon brukar inte dra) och då såg jag att vi var på väg till Thirres adress, och då vi närmade oss blev Lummi som stollig! Hon ylade och skällde som en toka och ville till trappan! Åhh, så synd att hon inte fick träffa sin fostermatte. Jag fick tårar i ögonen, faktiskt. Har blivit riktigt gråtmild på gamla da´r...
På hemvägen tog jag en tur till godisfabriken i Skåre. Egentligen bojkottar jag den, men jag gjorde ett undantag just för stunden, eftersom två små killar behövde få lite godis. Jag skulle nämligen besöka Anna och och småttingarna Melvin och Neo. Tog också en tur till ICA för att ta ut lite kontanter och där hade de nybakt foccaccia mitt framför näsan på mig! Var tvungen att köpa, helt enkelt! Åsså glass till lille Neo, som var febrig.
Hade en trevlig stund hos Anna(när hade jag senast tid att sitta ner nån längre stund?) och killarna. Melvin visade stolt upp sina kalsonger med Musse Pigg på OCH att han inte hade blöja var ju en riktig hit! Stora killen! Neo, som vanligtvis är en glad liten skit, var så febrig att han bara satt och hängde i mammas knä. Stackar´n! Och Lummi skötte sig perfekt. Det trodde jag inte, men hon var inte ett dugg stressad av att komma till ett nytt ställe. Nä, hon letade smulor under bordet precis som vanligt. Ingen skillnad från hemma, alltså. Jo, kanske att bordet på detta ställe var genomskinligt så man kunde se direkt då nåt trillade...

Bästa platsen...

Melvin instruerade mig i hur man går i och ur vagnen.
Inte klokt vad han kan, Stora killen!

Men till slut var jag tvungen att åka och hämta de två andra monstren på dagis. Ja, sen blev det städning och tvätt såklart, men det gjorde faktiskt inte nåt efter en sån bra dag. Sen middag; sötpotatis och egenmarinerad fläskkarré till Gubben och lax till mig, sallad på rödlök och bebisspenat, fast det sa jag inte till Gubben, han tycker spenat är äckligt, hm, men det man inte vet, har man inte ont av. Han åt med god aptit!
Sen blev det TV-soffan och till bådas överraskning Let´s Dance! Eh, och vi tyckte faktiskt det var riktigt underhållande. Ja, det vill säga, själva dansen, för som vanligt då det skall röstas och det blir en längre paus...så somnar vi. Så också denna gång! Zzzzzzzzzzzzzz Så vem som åkte ut vet vi inte än, men det står väl  i Aftonbladet, har bara inte hunnit kolla det än.
Men sammantaget, en riktigt görbra dag hade jag igår!!

Vissa borde googla på "respekt" och "hänsyn"....

Nu blir det ett sånt där grinigt inlägg igen. Kanske är jag en gammal bitter kärring...Men jag hoppas att jag inte är det för alla människor i alla fall. Hornen har ju en benägenhet att, precis som näs-och öronhår, börja växa med stigande ålder.
Nåväl, det handlar om våra "gatubarn" som vi kallar dem. I förrgår fick grannen Nicke ett utbrott på dem då de sprätte grus och bollar åt alla håll, mestadels på hans bil och fönstren i huset. Han sa åt dem att gå och sprätta grus bakom deras egna bilar...Vilket innebar också bakom våra bilar, eftersom några av killarna bor mitt emot oss. Då jag kom hem igår kryllade det såklart av glada innebandyspelande killar, och precis där jag skulle in med bilen, stod målet. Denna gången flyttade de i alla fall på målet...inte alltid det händer utan att man får stå en stund innan poletten trillar ner.
Så skulle jag ta ut hundarna, men ingen av dem vågade hoppa ut. Saken är att jag har varit så jäkla noga att träna hundarna till att inte skälla och springa hur som helst då barnen är ute, just för att ungarna inte skall bli skrämda. Då kräver jag också att de tar hänsyn till hundarna, det är väl inte för mycket begärt? Joo, det var det tydligen. För de fortsatte spela av hjärtans lust, gapade och sprang bara några decimeter från mig utan att ta nån hänsyn. Så jag fick hojta till; Hörrni, kan ni sluta spela så jag kan ta ut hundarna? De glodde på mig(kärring, syntes att de tänkte) men slutade i alla fall så jag kunde ta ut hundarna en och en...för att inte skrämma ungarna, hm. Med öronen bakåt och med hukande stil gled vovvarna iväg till trappan så fort de bara kunde.
Väl inne, sprang ungarna omkring på och utanför vår tomt, bollen flög omkring, men jag bet ihop och tänkte, de slutar väl snart. Saken var den att jag nästan direkt skulle iväg och träna vilket innebar att jag skulle ut med bilen igen. Hundarna boffade och var stressade och jag kunde inte göra nåt för att få dem lugna. Faan, så maktlös man känner sig då man inte kan påverka situationen!
Så var det dags att åka. Jag gick ut till bilen, fortfarande rusade ungarna omkring med sina klubbor vevande i luften. Tog inte den minsta notis om att jag var på väg att åka. Alltså fick jag säga: Hörrni, kan ni flytta på grejerna så jag kommer ut? Ingen som helst reaktion. Då jävlar växte hornen! MEN HÖRDE NI INTE VAD JAG SA? Hojtade jag till, och då såg jag samma miner som förut(jävla kärring) men de flyttade väl på målet. Jag tillade; Det här är en bilväg i första hand, inte en lekplats! Då säger en av killarna; Det är faktiskt allmän plats! Han hade ryggen åt mig så jag var inte säker på vad han sa, så jag frågade; Vad sa du, jag kan inte höra vad du säger då du står med ryggen åt mig! Då upprepade han lite förskrämt sina ord, men jag förstår ju att orden inte kom från hans mun...Jag upprepade; detta är en bilväg, inte en lekplats och om det kommer bilar så får ni ju lov att flytta på er. Men det gör vi ju, käxade en annan kille emot. Men jag var ju tvungen att säga till er, sa jag, dessutom vill jag inte se ert mål stå i vägen då ni inte är i närheten heller! Då jag var på väg in i bilen upptäckte jag en av killarnas mamma stå förskrämt upptryckt mot sin förrådsvägg! Det fegaste jag varit med om! Jag hade inte tid, men annars hade jag gått fram till henne och talat om vad jag tycker om att låta ungarna leka i vägen utan att ta hänsyn till andra grannar! Som förälder skall man ju lära barnen vad som är rätt och fel, respekt och hänsyn, och då är väl det bästa om man lever efter det mottot istället för att tuta i barnen att de har RÄTT att ta över hela området, både andras tomter och gatan! Jag förstår inte deras resonemang. Vi skall väl kunna samsas alla på gatan, vi är ju alla människor och inte olika arter. Att ta hänsyn till varann skall väl inte vara så förbannat svårt!

Hisnande känslostormar

Vaknade med huvudvärk. Tog medicin. Var tvungen att vänta in smärtlindringen innan jag for till jobbet. Kom till jobbet. Grejade lite. Så var det fikadax. Sitter lite lojt med efterdyningar av huvudvärken då vår kollega, som har en elakartad tumör i hjärnan tittar in och säger; Hej då! Men jävlar, så löjligt att vakna med en liten migränattack, tänkte jag. Och så är det ju. Man får perspektiv på allt då nåt så oerhört sker i ens närhet. Hon kämpar på som en tigrinna, men faller också ibland. Inte konstig alls. Ta hand om varann, för bövelen! Och säg snälla saker. Det skall jag bli bättre på, jag lovar! Saker som betyder nåt, alltså. Inte sånt som: GUUUD, så snyggt du har vikt dina kalsonger! Nä, mer att man SER varann och TALAR om vad som helst, faktiskt. Vi som har turen att inte få vår tid på jorden utmätt MÅSTE tänka på att ta vara på varann i det lilla.
Samtidigt som detta tyngde min hjärna och mitt hjärta så ringde min Gubbe och säger att mina födelsedagsskor kommit! Åhhhhhh, så glad jag blev! Jag som har provat och letat sååå länge!
Visst är livet oerhört komplicerat...
Eftersom det är påsklov så passade jag på att boka ett lunchpass på träningsmekkat.Bodysculpt med Karin minsann. Jodå, jag kommer få träningsvärk. Men vadå, det är ju kul! Köpte en smarrig sallad...trodde jag, tills jag insåg att jag fått fel sort. Faan, det var ju parmaskinka och kyckling i den!!!!
Innan jag blivit riktigt sur och grinig så insåg jag hur jag resonerat då jag köpte salladen...och insåg mitt egenansvar. Det gick att peta bort all kyckling och parmaskinka och så kunde jag faktiskt hurra för att det blev mindre kalorier i min jakt på idealvikten 58 kilo. Har två kilo kvar. Inte bråttom alls, men får man såna här extratillfällen att kapa vikt så tackar man och tar emot!
Jag mår så bra just nu...tror jag. I alla fall för det mesta. Eller i alla fall ibland. Man vet aldrig då nåt slår till. Men just nu så!
Tränar utan att skada mig, Gubben och jag tränar tillsammans och husdjuren verkar att må bra också. Kan det bli bättre? Jo, det kan det säkert, men jag mäktar inte med hur mycket som helst längre, åldern, ni vet...Skitjobbigt men ändå så är det så; Åldern tar faktiskt ut sin rätt! Men jag lever och ingen har sagt att jag har fyra-fem veckor kvar att leva...Jag kan inte komma ifrån detta; vilken tur jag har(just nu i alla fall).
Så fick jag mina skor av min älskade Gubbe! Då jag kom från dagens andra pass på träningsmekkat stod min Gubbe och pratade med grannen. Och i sin hand hade han en påse som bergsäkert innehöll mina födelsedagsskor! Var lite orolig innan jag provat dem, men då foten gled ner som smör i en stekpanna så kände jag den optimala lyckan, tror jag. Ja, inte större än då jag födde dottern men efter det så...
Visst, ja, jag har ju kört ett pass till idag på KMTI. Ja, ni tror säkert att jag är sponsrad av dem att säga deras namn  extra ofta, men det är inte sant, ärligt så är det är mitt andra hem. Så det blev ett pass till idag, alltså. Powerstep med Frida. Så jävla bra! Och så är hon också en vän och kollega till vår Magda, som kanske inte är med oss så länge till...
Såhär har min dag sett ut. Sorg och glädje i en salig blandning som jag sällan har upplevt. Men ändå lärorik, eller snarare tänkvärd, för så här är väl livet....eller hur?

Missat jordskalv

I natt som jag som en stock...nästan. Djuren rantade omkring, pustade, stönade, jamade, drömde och gnällde. Jag lyckades dock somna om efter varje avbrott. Synd. I morse sa Gubben; Hörde du jordbävningen i natt? Ehhh, du har nog drömt, sa jag med höjda ögonbryn. Nääää, hävdade han envist men jag var lika envis. Vilket dilemma, att vara lika envisa! Ja ja, inte hela världen att hänga upp sig på. Jag hade ju rätt. Jordbävning i Sverige, pjutt... Loggade in på E-VF men där stod inget om nån JORDBÄVNING. Alltså, vem hade rätt(triumferande)?
På jobbet hade ingen hört nåt heller och då fick jag ju bekräftat att jag hade haft rätt hela tiden. Han hade hört nån slamrande lastbil, eller drömt, helt enkelt.
Vid 10-tiden kollade jag av en händelse AF på jobbdatorn och som första nyhet står; JORDSKALV I VÄRMLAND! Faaaaan också! Dels hade jag fel, det sög rejält, dels så MISSADE jag ju hela alltihopa!!!
Faaaaaan, igen!!!!
Jag har missat alla stora händelser som annonserats i alla tider. Kometer som trillar ner, stjärnor som visar sig vart 100 000 000 000:de år ungefär. Inte ens norrskenet som visade sig för nån vecka sen såg jag. Jag vill också se!!
Annars är allt bra.................Jag är INTE bitter................Nä, inte ett dugg........
Såg att det var solsken idag i alla fall!

Kommentarer...

Jag tycker det är väldigt trevligt med nån kommentar då och då, men nu var det jättelängesen jag fick några. Kan det vara så att det inte går att kommentera, eller? Under en tid hade jag ställt in så att alla, även anonyma kunde kommentera, men se det fick jag ändra. Det kom obehagliga kommentarer från okända människor. Mycket trist. Så nu har jag alltså ändrat inställningarna.

Skall passa på då jag ändå är i bloggtagen igen att visa hur mycket min frösådd har tagit sig.

Här är det basilikan som har kommit upp mest. Chili tar lite mer tid på sig

Ärligt talat, kommer inte riktigt ihåg vad detta är...
Det ger sig då de kommit upp ordentligt!

Syrran solar tillsammans med fuchsiaplantorna som jag redan
varit tvungen att toppa.

Sömnbrist och nostalgi

Så var det då dags för en sömnlös natt igen. Vid 3-tiden slog jag upp mina blå och sen var det lögn i helsike att somna om. Alla andra snusade, grymtade och snarkade utom jag. Gubben hade ställt alarmet på halv 8 eftersom han skulle till Kristinehamn och cykla med sina seniorkompisar i klubben. Då hade inte jag somnat än...Bara att gå upp och ut med Lummi, sen en kopp kaffe och några mackor för att kanske piggna till. Jag mådde lite knepigt också till på köpet, vet inte om jag åt nåt olämpligt igår. Jag insåg att det inte skulle gå att köra Bodysculpt klockan 13.00 i alla fall, utan bokade av. Faan. Till slut gick jag och lade mig i TV-soffan för att läsa, det brukar vara ett säkert kort att somna för mig, men det var som om kroppen inte kunde slappna av. Och hundarna vankade omkring som för att störa lite extra mycket...Och då jag till slut tuppade av så sov jag oroligt som attan. Vet inte vad som spökade i kroppen på mig. Vaknade halv 1 och insåg att jag måste ut i friska luften. Tog Vaski och Lummi med på en promme men se det var tji att få tyst på Lummi. Hon boffade om och om igen och då drog Vaski såklart igång också. Suck...Jag insåg att om det skall bli nån trevlig promme så fick det vara nog med skäll/boff och så ställde jag mig och väntade på att de skulle tystna. Och tänk, de blev tysta då det inte hände nåt.
Nästan hemma var det så dags för värsta tokbrottet av hundarna. En bekant gjorde en mindre genomtänkt yttring. Han kom cyklande bakom oss och började voffa...Jag hoppade högt, hundarna blev såklart skitstressade och skällde och hoppade som tokar! Då gjorde han saken värre genom att tvärställa cykeln framför oss så varken jag eller hundarna hade nånstans att ta vägen. Det tog en lång stund innan jag över huvud taget såg vem det var och då fick jag säga till honom att åka för det gick inte att få lugn på hundarna annars. Pinsamt, javisst, för han är en trevlig karl, men han borde veta bättre, tycker jag, allrahelst som han är hundägare själv! Jag fick stå en bra stund och lugna ner hundarna innan vi kunde fortsätta hemåt. Ja herregud, vilket hallå....Inte lätt för lilla Lummi att lära sig alla konstiga saker här på området. Trots allt är hon jätteduktig då man har henne ensam. Hon är för rolig, utom då det blev som idag...
Efter den prommen var jag ganska trött på Hammarövägarna och tog med mig Klinga till stan istället. Hon behövde också ny mat så det köpte vi först. Sen tog vi en tur till mina gamla hemtrakter på Rud och parkerade vid centrum. Det känns faktiskt fortfarande hemma då jag vandrar omkring där. Nåja, kanske inte på övre Rud, där vantrivdes jag. Milla var liten och jag var hemma hela dagarna. Vi hade knepiga grannar, inga lekkamrater till Milla, jo en, men han var hos dagmamma på dagarna, och ingen vettig människa för mig att prata med. Fy hundan så skönt det var att flytta därifrån! Drömmer fortfarande mardrömmar om att jag är tvungen att flytta tillbaka dit!
På HSB däremot, dit vi flyttade sen, stormtrivdes jag. Jag brukar gena över gården då jag går upp i skogen med hundarna ifall jag träffar nån gammal granne. Men idag var det idel okända ansikten. Inte konstigt. På 17 år hinner det hända mycket. Men nostalgin flödade över mig idag. Räcket där Milla snurrade eller hängde i knävecken, gungan som hon oturligt nog fick i skallen då hon var 5-6 år. Stackars liten, inte nog med det, då hon fått pannan ihopklistrad på akuten fick hon en glass för att hon varit så duktig, men då hon precis satt sig för att äta så for hela gräddtoppen överst på glassen, ur rånet ner i knät på henne! DÅ började hon gråta och sa; Skall ALLT var emot mig idag? Före det hade hon knappt sagt ett pip. Ja, herregud, så många minnen!
Och Skogsbackeskolan som skall läggas ner. På skolavslutningarna hade alltid Milla nya kläder, och även hennes kamrater Patrik och Christoffer. Vi mammor var noga med det, även om plånboken inte var tjock. Christoffers mamma Brith-Louise och jag brukade ofta sy till våra ungar dels för att det var kul och dels för att vi hade dåligt ställt. Vi hade på den tiden en tygaffär på centrum som sålde tyg så billigt att vi brukade skratta åt det. Ägaren hade inte alla hallon i sylten om man så säger. Sålde tyg för 8:-/kilot. Herregud så mycket tyg det går på ett kilo, särskilt barnvelour som vi behövde hela tiden. Sen kunde hon inte med vågen nåt vidare heller...Inte heller var hon fena på att räkna. Hon måste ha gjort brakförslut på den affären. Men då hade ändå Brith-Louise och jag hamstrat tyg för flera år framåt!
För det mesta var det fint väder på skolavslutningen och ungarna stod utanför och sjöng i kör, sen bar det av hemåt där de fotograferades. Sen tror jag att finkläderna åkte av fortare än kvickt...Milla tillbringade en stor del av sin barndom ståendes på knä så hennes garderob bestod mestadels av hemsydda svarta mjukisbyxor med fuskskinnlappar på knäna. Jag gjorde flera stycken för annars tog hon inte av sig dem så jag kunde tvätta dem...Ja, så många minnen! Jag skulle kunna fylla flera sidor av allt som jag mindes idag.
Man får vara glad att man har minnet kvar ändå...