Femte semesterda´n, och den "stavande" mamman

Efter gårdagens slit och släp i trädgården satt vi oss ner för en välbehövlig middag på altanen. Magen skrek nåt oerhört eftersom den hade blivit bortglömd hela dagen. Som vi satt där med paltkoma efter maten, så upptäckte jag ett klampande, eller mera kloppande ljud åt lekparken till. Lät jätteknepigt. Men det var inget emot vad det såg ut! En kvinna/mamma kom ångandes med vandrarstavar i högsta hugg, fram och tillbaka genom, parken, kors och tvärs. Ehhh, tänkte jag, det finns nog en rimlig förklaring till detta. En liten kille-kanske 4 år, lekte i parken, det är säkert hans mamma, tänkte jag, och jovisst var det så, han ropade Mamma då och då varpå hon svarade under tiden hon ångade förbi honom som ett lokomotiv! Lekte hon något med honom som inte jag uppfattade? Jag var hur konfunderad som helst och efter några minuter sa jag till Gubben(som tidigare pratat i mobilen men just lagt på); Kolla i parken om du kan förklara vad människan gör. Just då kom hon klampandes i flygande fläng ned till korsvägen, för att tvärvända, springa i en fyrkant uppför kullen, tvärs över lekparken, försvinna bortåt skogen.....och sen komma rusandes tillbaka och göra om samma sak 3-4 ggr! Två levande fågelholkar satt på vår altan vid det laget! Ehhhhh.....Då reste sig pojken som suttit i sandlådan och gick för att åka rutschkana, och då kära vänner, dog vi nästan av skratt!! Ställde hon bort stavarna för att åka med sin son? Nähä, hon ångade runt, runt, runt rutschkanan medan lillkillen åkte! Uppför och nerför gick lokomotivet. Svetten rann på henne, det syntes ända bort till oss, eftersom hon hade en grå T-shirt på sig. Sen drog hon iväg uppför kullen längre bort i sin härliga sluggerstil medan jag och Gubben låg ner och nästan dog av skratt!! Och kära ni, detta utspelade sig under ca 30 minuter! Inte en enda gång lade hon bort stavarna för att leka med pojken, som man kan tycka var ett under av tålmodigt barn. En morsa som springer arslet av sig i lekparken medan man själv lugnt och stilla leker. Så, helt plötsligt var det dags att vända hemåt för den motionerande mamman och hennes lillkille. Jajjamensan, med det karaktärstiska kloppande ljudet som vi vid detta laget hade lärt känna, drog hon iväg...och lillkillen kom skyndande på sin lilla cykel för att hinna i kapp. Jag erkänner utan omsvep....jag var tvungen att gå ner till staketet och titta efter dem....Kloppeti klopp, kloppeti klopp......kloppeti klopp..............kloppeti klopp..................Hördes i nejden.

Det enda som saknas här är den träningstokiga mamman.
 Såklart hade jag all tid i världen att fota henne, men kom mig
inte för...dessutom kändes det inte riktigt ok...Men ni kan
säkert i er fantasi se hennes huvud dyka upp vid rutschkanan, eller hur? Ja, där kommer hon ju!!!

Här upptäckte jag henne först. Hon kom kloppandes med
älgkliv ner till vägskälet, för att tvärvända, rusa uppför vägen igen
hela vägen till skogen, sen tillbaka längs skogsbrynet i höger bildkant....3 ggr. Sen sprang hon
planlöst omkring vid sandlådan så sanden skvätte en stund och så på´t igen!